måndag, februari 12, 2007

SABG blir AP

Många av dem jag "lärt känna" via nätet på olika Svårt Att Bli Gravid-forum kommer ut som Attachment Parenting-föräldrar när de äntligen blir föräldrar.

Jag har skrivit om AP förrut. Det handlar kort sagt om att bejaka sina barn och inte använda så mycket metoder. Samsovning, långtidsamning och sjalbärande förespråkas.

Kanske är det så att alla vi som längtat och väntat så länge inte känner något behov av att lära barnen sova för sig själva eller inte tycker att det är så viktigt att barnen kan lämnas bort till barnvakt som ganska små.Kanske har vi fått alldeles för mycket egentid med vår partner och nu passar vi på att njuta av miraklet som äntligen kom? Alla AP-föräldrar är självklart inte SABG, men de flesta SABG verkar vara AP-föräldrar.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Är väl ingen AP-förälder egentligen, det är rätt svårt när man bor i Frankrike - kontrasterna mellan AP och fransk vardag känns väldigt stora. Men jag undrar om en del av det du säger, inte kan stämma in, även på sådana som jag. Hade inte alls svårt att bli gravid, men desto svårare att hitta pappan till mina blivande töser! Alltså var jag 35 och hade hunnit ställa in mig på att förbli barnlös, när ettan föddes. Och för mig har det varit så, att jag gärna burit mina barn, att jag långtidsammat och fortfarande samsover stora delar av nätterna med dem (till franske makens förskräckelse, här ska ju barn sova i eget rum från dag 1 och de matas oftast med flaska). Jag tycker också att det ska njutas av bebistiden!!! Fast visst, det är ju bra om man får in lite egen sömn också. Själv har jag tyvärr blivit sömnstörd, och sover numera ofta dåligt även då ingen väcker mig.

Kajsa Bergman Fällén sa...

Jag har nog alltid varit lite ap-ig, även med första barnet som jag inte väntade alls på (hon var tvärtom en stor överraskning). Men det ligger kanske något i det du skriver, har man väntat lite extra länge så njuter man mer intensivt när man väl har bebisen hos sig.

Anna sa...

Ja, det stämmer nog!
Och jag hade gärna sovit tillsammans med lillgumman fortfarande om det hade gått. Men faktum är att numera sover hon mycket sämre bredvid mig, det är som att hon blir stressad av att jag luktar mat för hon vaknar en gång i timmen då :-(
Men ammar gör jag gärna länge till. Och pussar min unge så mycket som möjligt gör jag oxå!

Tror att du har rätt i din tankegång. Kanske hamnar man aldrig i Jag-ska-inte-bli-begränsad-av-mitt-barn-tänket som jag tycker att endel andra verkar hamna i. Det är ju bara att inse att livet inte blir som det var innan man fick barn. Och det vill man ju inte heller!

Anonym sa...

Kanske är det så? Jag har också funderat lite över det. Själv gillar jag AP-tänket och hade gärna ammat längre än de 9 månader det blev.

Det är ju sjukt mysigt när sonen kommer in på natten och sover resten av natten i vår säng. Jag störs inte av det och det ger ju oss bättre sömn i längden.

Är det inte rent av så att många som har SABG har länge längtat efter barn. I alla fall var det så för mig, jag har alltid velat bli mamma och längtat efter den dagen långt innan jag träffade maken. Det känns liksom självklart att vara så nära honom det bara går nu och ge honom all kärlek och uppmärksamhet vi kan.

Anonym sa...

Det ligger säkert något i det du säger, men jag kan inte låta bli att ändå bli lite sårad av den här inställningen. Jag har ammat länge, samsovit och låtit mina barns behov av kärlek och närhet styra vår vardag, inga "metoder", burit i sjal och allt det där.. TROTS att jag inte hade svårt att bli gravid var mina barn extremt efterlängtade och jag tycker inte att man kan jämföra glädjen över ett barn baserat på hur många månader/år man väntat på detta barn. Fast antagligen anser den som haft svårt att bli gravid att detta inte alls stämmer...

Anonym sa...

Sara: Jag tror inte att Kattmamman menar att bara de som haft svårt att bli gravida blir AP-föräldrar eller att de på något sätt blir bättre föräldrar.

Kattmamman: Det ligger något i det du säger. Kanske kan det bero på att man har haft (lite väl)lång tid på sig att fundera på hur man vill vara som förälder och vänt uti och in på det mesta långt i förväg?