Summering 2006

Många andra har i sina bloggar summerat året som gått, och jag vill ju inte vara sämre. Så här kommer min gnälliga och självömkande summering.

2006 började så bra. Jag var gravid och skulle om någon dag passera vecka tolv och jag hade varit på UL och sett ett hjärta slå vilket enligt information på nätet skulle betyda en väldigt hög chans för överlevnad.
Men redan på årets femte dag sket det sig. Fostrets hjärta hade slutat slå, detta upptäcktes på ett rutin-UL. Jag fick tid för skrapning flera dagar framåt i tiden, det var ju trettondagsafton. Läkaren lovade att det inte skulle göra ont ifall det satte igång av sig själv.
Kvällen innan skrapningen skulle ske satte värkarna igång, det var aldrig något tvivel om att det var just värkar jag hade även om det inte gjorde så fasligt ont då. Jag ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga vad jag skulle göra och återigen blev jag försäkrad om att det inte var någon fara och att det inte skulle göra ont. Den natten upplevde jag min största fysiska smärta hittills i livet. Jag vet inte om det var situationen i sig som gjorde det, eller om det var för att de är smärtsamt att gå igenom ett värkarbete vilket faktiskt var precis vad jag gjorde. När värkarna kom i princip utan vila emellan och jag hade så ont att jag bara kräktes åkte vi in till gynakuten där jag efter några timmar fick så mycket bedövning att allt försvann både smärtan och sorgen.

Den här starten på året gjorde att jag föll igenom. Jag hade inte mått bra av barnlösheten ganska länge vid det här laget men jag hade i alla fall hållit mig flytande. Klarat av tillräckligt många kurser i skolan för att uppfylla CSN:s krav och dessutom klarat av att upprätthålla någon slags normalitet gentemot mina vänner. Men nu klarade jag plötsligt inte av någonting. Jag kunde inte sköta normala sysslor i hemmet som att städa eller laga mat, och att betala räkningar fanns inte ens i min värld. Jag fick diagnosen "gravt deprimerad" av en psykolog.

Vi gjorde två hormonbehandlingar för att försöka bli gravid igen och båda misslyckades. Dessutom visade det sig att mina sköldkörtelvärlden inte var som det skulle vilket förmodligen var förklaringen till det ganska sena missfallet. När ens sköldkörtelvärlden inte är som de ska blir man ofta deprimerad även om man inte efter tre års väntan får ett missfall...

Jag började medicinera mot sköldkörteln och gick samtidigt i terapi och livet var inte längre svartaste svart utan bara väldigt mörkgrått.

Samtidigt fick jag för mig att ringa till IVF-enheten här i stan där vi sedan länge tillbaka stod i kö, jag ville veta hur långt det var kvar. Sköterskan jag pratade med tittade i sina papper och konstaterade att vi redan var framme och att vi borde fått en kallelse hemskickad vilket hon ju kunde se att vi inte fått. Hon frågade om vi fortfarande var intresserade. Nu i efterhand har jag förstått att detta att inte kalla folk är något de satt i system (och jag tror inte att jag är konspiratorisk här). Förmodligen ett effektivt sätt att få ner köerna men ett fruktansvärt lidande för de som är snälla och sitter och väntar på sin tur.

I alla fall lyckades vår första IVF. För min del var det enklare att göra en IVF än att stimulera fram ägg med sprutor och jag svarade otroligt bra på behandlingen. Som PCO-brutta gör man ofta det eftersom det verkligen inte är äggproduktionen det är fel på bara hormonmängderna. Jag behövde inte ens bli nedreglerad, det är jag av mig själv och vi körde igång direkt.

Det jag nu tänker skriva är ett stort hån mot alla de som aldrig ens fått testa positivt! Men jag kan inte säga att halva nummer två av 2006 efter det positiva graviditetstestet har varit det lyckligaste halvåret i mitt liv. Att vara gravid har för mig varit förknippat med så mycket oro och rädsla. Jag tror att jag ifall det hela slutar lyckligt kommer att kunna se tillbaka på allt det underbara med graviditeten, men eftersom jag ännu inte avslutat den är det svårt att göra en rättvis summering.

Jag tror att jag återkommer och gör en slutsummering senare när jag vet och har fått distans.