Under stor vånda har jag bestämt mig för att det får vara slut med nattamningar.
Jag vill vara den perfekta mamman, och i den perfekta mammans roll ingår det (i min värld) att orka nattamma, för då är bebisen tryggast.
Men om jag ska nattamma måste jag droga mig med sömntabletter, och den perfekta mamman går definitivt inte på lugnande...
Hade någon annan bett mig om råd hade det varit så självklart vad som skulle göras. Så klart är det bara att sluta amma. En pigg och glad mamma är tusen gånger bättre än en som visserligen ammar på nätterna, men i övrigt är helt frånvarande eftersom hon är helt utslagen av sömnbrist.
Men ändå har jag svårt att få ihop det i mitt huvud. Nu när jag sovit tre nätter så börjar jag fundera på om jag ändå inte borde klara det, det är väl bara att somna om när Lillkatten har ätit... Egentligen vet jag att jag inte fungerar så, jag har dragits med sömnproblem hela livet... men ändå så fattar jag inte riktigt. Och jag vill ju så gärna vara en perfekt mamma.
Men nu har jag ruskat tag i mig själv. Ingen mer nattamning.
På onsdag kväll går startskottet. Jag ska sova i gästsängen och Kattpappan får ta hand om Lillkatten. Jag ska stanna i gästsängen vad som än händer, ända tills Lillkatten har vant sig av med att äta på nätterna. Och nu är det nedskrivet här i bloggen, så hur mycket jag än våndas och ångrar mig får jag inte ändra mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Klokt! Mycket klokt. Lillkatten är absolut nog stor att sluta amma på nätterna och mår du bättre utan ska du så klart sluta. Men jag förstår att det känns hårt, det är aldrig kul när man tvingas gå mot vad man själv vill och hade hoppats på.
Det kommer säkert bli en vidrig första natt med en mycket arg lillkatt men håll ut. I mina ankomstgrupper har ett flertal vant av bebisar vid nattamning just som ni tänker göra och det har oftast tagit runt 3 nätter innan läget varit markant förbättrat.
Lycka till, köp öronproppar och ladda mentalt för det är skitjobbigt att höra barn gråta och inte göra något åt det. Man känner sig som världens sämsta morsa även om man vet att man gör rätt.
Själv nattammar jag ännu trots att Prinsen nu är 13 månader. Det stör mig liksom inte så det har inte blivit av att jag har slutat. Visst skulle jag tycka att det är ok att sluta med det nu eftersom jag börjar jobba om någon månad. Det är bara det att jag våndas för att han ska vara ledsen och skrika en massa. Kanske att jag hakar på dig nu när du slutar...
Anna-Bell
Lyckaste till, finaste du. Du klarar det. Ni klarar det. Och Lillkatten klarar det definitivt. Det kommer att bli bra. När det känns som tuffast, visualisera en månad fram, ett halvår fram, fem år framåt. Det är väldigt korta perspektiv när man är inne i gråtpaniken, då känns allt fullkomligt förfärligt för all framtid. Men de kanske tre hemska nätterna är väldigt få om man ser det i ett längre perspektiv.
Jag vet inte om det verkar begripligt, men för mig brukar det hjälpa att tänka "om tre nätter är detta över".
Du klarar det. Ni klarar det. Och Lillkatten klarar det definitivt.
KRAMAR
You can do it!
Och en annan sak. Lillkatten behöver ju faktiskt inte gråta. När vi vande av Lilla My rumpbuffade vi henne till sömns. Det funkade jättebra.
Sen tror jag att det inte är så dumt för Lillkatten att få sova hela nätter utan mat. Då ammar han bara lite mer på dagtid istället och blir piggare rent allmänt.
Så, det svåraste är nog för mammahjärtat. Tänk på att du faktiskt gör detta för Lillkatten. Han förtjänar en pigg och glad morsa som har fått sova.
KRAM
PS Lilla My blev tryggare av att somna om utan bröst. Faktiskt.
Min prins slutade själv att äta på natten när han var runt 5 månader, så jag behövde aldrig göra det valet. Men jag kan tänka mig att det hjälper dig. Skönt att du tagit beslut, även om det kan bli både ledsamt och jobbigt för er ett kort tag. Men det går snart över och du är fortfarande Lillkattens perfekta mamma!!
Kram och lycka till!!
Och du, det viktigaste kom inte med ser jag ju nu; Du är världens bästa mamma för Lillkatten! Du är inte dålig för att du inte nattammar. Lillkatten kommer att vara trygg ändå. Kör hårt och lycka till!
sen är det väl knappast bevisat att barn mår bäst av att nattammas så länge som möjligt. det kanske är så att lillkatten faktiskt mår bättre av att få sova han också. visst gör det ont när knoppar brister...
Jag tycker att det låter som ett bra beslut. När jag vande av Ella vid att äta på natten så hade jag en nappflaska med vatten som jag trugade henne med istället (och ett tjockt duntäcke tajt virat runt kroppen så att hon inte kom åt mig). Det tog kanske en vecka totalt. Men ingen större panik och faktiskt mycket smidigare än jag trott.
Ni klarar detta, alla tre. Ingen fara. En pigg och utvilad mamma med lite större tålamod och ork är 100 gånger bättre än att äta på natten!
Jag är säker på att du är en perfekt mamma ändå. Lycka till!
Skicka en kommentar