Fortsättning på förra inlägget. Det beror kanske lite på vad man förväntar sig hur man upplever första tiden.
Jag väntade mig att det skulle vara jättejobbigt att ha bebis, och såg en lång radda av nätter där vi vankade runt med en skrikande bebis. Det inträffade aldrig, och jag tyckte att det var jättelätt hela tiden trots att timmarna med sömn var väldigt begränsade. Medan många andra har tyckt att det varit jättejobbigt att aldrig få sova.
Väntar man sig att världen ska bli rosa och man ska höra klockspel första gången man ser sin bebis blir man kanske besviken. Men om man däremot förväntar sig att man inte kommer att ha några känslor alls från början nog blir positivt överaskad.
Min livsfilosofi i ett nötskal alltså. Förbered dig på det värsta, så kan du bara bli positivt överaskad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
På våra föräldrarkurser fick man bara höra om det värsta så det var man ju förberedd på. Melvin har vi aldrig haft "problem" med. Han har sällan magknip, har sovit hela nätter (21-07 tidigare, nu oftast 21-06) i några månader (från ca 3mån ålder). Han är i stort sett alltid nöjd, knappt han skriker något alls om han inte är hungrig.
försökte skriva en kommentar till förra inlägget, men den försvann visst:
när storan var ca halvåret frågade jag mamma en gång när man slutar vara tokkär i sina barn. hon log och svarade blixtsnabbt: "aldrig".
Det tyckte jag var tryggt.
Själv har jag överösts av "dig vill jag beskydda"-känslor och ömhet för mina tre i det ögonblick jag fått dem i mina armar och se'n har förälskelsen slagit till med full kraft strax därefter.
och den håller i sig. trots kink, trots och "du är dummast i hela världen" ;-)
Skicka en kommentar