När jag skrev gårdagens inlägg hade jag folk i min egen ålder i åtanke. Alltså kvinnor runt trettio som gärna vill hinna med lite till innan de skaffar barn.
Om min syster på 21 som inte har någon som helst aning om vad ekonomi innebär (pappas förtjänst, men det är en annan historia) och som tycker att klockan tolv är ganska tidigt på morgonen, om hon rådfrågade mig ifall det var en bra idé att vänta något år med barnalstrandet. Då skulle jag utan tvekan säga att jag tyckte att hon kunde vänta ett tag till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Håller med dig. Man kan inte räkna med att det ska funka, som bekant. Men att hoppa på någon karl endast för att göra barn tycker jag är fel. Förstår dock att paniken kan komma krypande när man är 30+ och längtar.
Nu kanske jag kan komma med ett inlägg. Jag är ju 31 och försöker inte bli gravid. Jag upplever det inte alls så att jag förväntar mig att folk ska tycka att jag inte ska känna någon stress. Inte heller är det det folk brukar säga. Det är snarare ett väldans: "vänta inte för länge", "vem vet om man kan få barn", "fertiliteten minskar vid 30" "jag känner ett par och de ville göra karriär först och nu är de 40 och kan inte få barn", "risken att det blir något fel på barnet ökar om modern är äldre än 30" och så vidare. Jag förstår att du inte kan med att säga åt någon att vänta, men tro inte att någon annan gör det heller. Jag vet allt detta. Jag är helt medveten om att det av egoistiska skäl vore bra om jag drog igång med barnalstrandet nu, eftersom jag någonstans har för mig att jag vill ha barn och jag vet att jag skulle tycka att det vore hemskt om det inte fungerade på grund av att jag väntat för länge. Men tro mig, jag tror inte att det bara är att skaffa barn. Jag tror också det värsta hela tiden. Men det är inte bara mig det handlar om. Det är ett barn som ska bli en del av mitt liv (om det nu blir så någonsin, känns overkligt)och jag vill känna mig redo att ta emot det om jag ska sätta ett till världen. Det känns som att många förutsätter att man väntar med att skaffa barn för att man vill "hinna med" en massa saker innan, som karriär etc. Jag är helt ointresserad av att göra karriär. Jag har bara ingen längtan efter barn. Jag tror det är svårt för många att sätta sig in i hur det känns att veta om att ens fertila period inte kommer vara för evigt, vilja ha barn, eller tro sig vilja, eller ibland vilja, men inte längta efter barn. Jag tycker inte barn är söta (oftast) har aldrig varit intresserad av barn, men nu med åldern börjar jag känna en spirande känsla av att jo, nu vet jag att jag vill ha barn, men jag är inte redo än. Jag tänker inte skaffa barn bara för att vara på den säkra sidan för att hinna. Jag har inte uppfattningen att barn behöver vara meningen med livet. Men jag vet att jag kommer att bli oändligt sorgsen om det visar sig att jag inte kan få barn när jag väl känner mig redo. Men den sorgen får jag ta i sådant fall, för det drabbar mig och ingen annan. Det var väl mest det att jag kände mig träffad och att jag ville försöka förklara att jag inte väntar för att jag är övermodig och tror att det bara är att göra barn, utan för att frågan om jag ska ha barn eller inte ännu inte känns besvarad. Jag känner att jag måste få ge det tid att mogna. Dessutom anser jag det vara en missuppfattning att vi 30+ får höra att vi inte ska känna någon stress, för tro mig, vi blir matade med fertilitetsstress till frukost.
/Anna
Det är fint att välja att riskera sin egen lycka framför ett potentiellt barns. Inte alla är lika måna om barnen.
Skicka en kommentar