Nu är kisse hemma igen.
Hon är färdigundersökt nu, nu blir det inget mer.
Eftersom hon vinglar så mycket är det förmodligen en neurologisk skada hon fått, kanske en hjärnblödning, eller en tumör i hjärnan? Vilket det är ska vi inte ta reda på.
Nu ska kisse vara här hemma med oss en vecka så får vi se om hon repar sig lite. Det finns en strimma av hopp kvar att det bara är en infektion som ställer till det.
Blir hon inte bättre finns det inte så mycket mer att göra.
Vi skulle förmodligen kunna fortsätta med undrsökning efter undersökning. Leta reda på expertveterinärer och leta information på nätet själva för att försöka hitta något.
Men jag är av den åsikten att när man bestämmer sig för att ha ett djur tar man ett enormt stort ansvar för det djuret. I det ansvaret ligger också ett ansvar för att låta djuret avsluta sitt liv värdigt. Jag tycker inte att det är värdigt att i panik leta efter behandlingar som förmodligen inte ger någon effekt.
Jag älskar den här lilla katten så otroligt mycket, jag har till och med hennes porträtt intatuerat på armen. Jag önskar verkligen att hon ska leva för evigt, och var det bara mig det handlade om skulle jag försöka med vartenda litet halmstrå jag hittade för att göra henne frisk. Men nu är det som sagt inte mig det handlar om utan henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Min senaste katt fick kronisk lever- och njursvikt. Hon rasade i vikt och blev snabbt utmärglad och kraftlös. På djursjukhuset körde veterinären den behandlings inriktade linjen; "vi tar in henne, sätter dropp och behåller henne ett tag tills hon piggnat på sig". Utan att först kolla vad jag tyckte (för det var ju klart att alla ägare skulle vilja detta..) Jag ställde då frågan till veterinären "hur länge skulle hon då överleva" varpå jag fick ett tvekande svar. "Hon lär få komma in igen, för nya dropp längre fram". Jag kände intensivt att jag som djurägare inte ville ha några "anhörigdropp" som inte förbättrade min katts långtidshälsa. Ett ökat lidande jämfört med där hon befann sig i stunden. Och för mitt inre såg jag räkningshögarna växa...
Det fick tyvärr bli ett snabbt beslut om avslut där och då. Jag satt med min katt när hon fick sprutan och satt kvar och smekte henne och pratade lugnt tills hjärtat slutat slå. Blir fortfarande berörd då jag tänker på det, är fem år sedan nu.
~kramar~
Helene
Det är avigsidan med att ha husdjur, att behöva fatta smärtsamma beslut. Jag får en klump i halsen bara jag tänker på att den dagen oundvikligen kommer då vi måste ta farväl av vår hund och katt.
Stor kram till dig och fortsatt hållna tummar för kissens tillfrisknande.
Usch vad jobbigt det låter. Håller alla tummar och tår för att kissen ska bli frisk.
Stor kram!
Hur det än går kommer kissen leva för evigt i ditt hjärta - och på din arm! Håller tummarna för att allt går bra. Kram
håller med dig. helt och fullt. vilket ju är anledningen till att jag tar min kisse på sista resan om en vecka.
tumme hålls att ni inte behöver göra detsamma.
kram.
Kram!
Jag är säkert överkänslig just nu - men tårarna rinner. Jag har sagt just det du säger, stilla och bestämt. Men sorgen nära ytan. Vetskapen om att det gör så ont, att jag gör något jag inte vill. Att jag har ett nästan påklistrat mod inför det som inte går att undvika. Samtidigt är det kanske det som är mod. Att veta vad som måste ske. Och göra det. Fast hjärtat inte alls vill.
Lilla kissen...Jobbigt när de blir dåliga. Verkar som att det är många bloggares katter som inte mår riktigt bra nu. Dålig trend:(
Söndag morgon och inget nytt... Hoppas att kisse lyckats komma över vad det nu är.
Fortsätter tänka på er...
usch, det första jag tänkte på när du beskrev symptomen var hjärnblödning, pudeln hade enl. veterinären det och betedde sig som din katt. Men självklart hoppas vi att det inte är något värre än en infektion. För mig går gränsen när djuret verkar lida och vara olyckigt. Vilket givetvis inte är helt lätt att upptäcka, människor projicerar lätt sina egna känslor på djuren. Hoppas hon är bättre nu. Kram.
Skicka en kommentar