Jag blir lite illa berörd när någon säger att hon vill ha barn, men inte nu och får det förväntade svaret att hon då inte ska känna någon stress utan vänta ett tag till.
Jag kan bara inte med att säga så. Jag är så glad att vi var nästan allra först i bekantskapskretsen med att börja försöka. Jag orkar inte ens tänka på hur dåligt jag hade mått om alla andra runt om oss hade hunnit få både barn två och tre medan vi kämpade med det första, samtidigt som fertiliteten stadigt minskat. Att det dessutom gick så förhållandevis enkelt för oss kan vi säkert tacka min ”ungdom” för.
Jag tycker inte att de som väljer att vänta är dumma, eller att de får skylla sig själva på något vis. Jag kan bara inte med att råda någon som fortfarande har valet, att de ska vänta. Som bekant finns det ju sätt att få barn även utan en manlig partner, och är det barn man vill ha så tycker jag inte att man ska vänta på ”den rätta”.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag förstår din synpunkt. Samtidigt så ger jag själv de orden till unga tjejer i bland.
Stressa inte, låt det mogna fram ett beslut...Att ha hunnit ta hand om sig själv och fyllt sina egna behov gör ju onekligen att man orkar låta en ny *liten* person gå före en själv. Att få ett barn kan vara så omvälvande, tungt och svårt och för vissa tjejer är det bra att dom väntar..men jag antar att du förstår den synvinkeln också, precis som jag till fullo förstår din. Jag uppskattar din blogg och dina tankar, men det har du kanske redan förstått.
Min första dotter kom ju till helt oplanerad med en pappa som jag ganska snart insåg att jag verkligen inte ville leva med. För mig kändes det inte speciellt viktigt just då, om vi levde med pappan eller inte. Det var barnet som var det viktiga och jag ville bära och föda och uppfostra henne.
Sen var jag iofs så himla naiv och trodde att pappan skulle tycka likadant - att han skulle tycka att det var lika självklart att vara en bra pappa som jag tyckte det var att vara en bra mamma. Men så visade det sig att det inte var fallet.
Inget unikt för min situation ändå kanske, verkar hända även i etablerade parrelationer att pappan struntar i sin avkomma, så de där sakerna hänger väl inte alltid ihop.
Skicka en kommentar