Grundregeln i umgänge med andra måste vara att inte komma med råd som ingen har bett om. Jag hoppas att jag inte går omkring och talar om för barnlösa att de inte borde vänta så mycket längre med att ”skaffa” barn.
Men på en direkt fråga kan jag alltså inte svara något annat än att tiden går.
Jag upplever det som att många har en väldigt överslätande attityd. Visserligen vet alla att det blir svårare ju äldre man blir men… och så säger man något om att vänta tills du känner dig redo. Den som valt att vänta hör nog något annat. Alla har ju selektiva sinnen. Jag har aldrig sett så många gravida som när jag var ofrivilligt barnlös t.ex.
Jag är förstås väldigt fyrkantig. Jag har alltid velat ha barn och jag har svårt att sätta mig in i hur det skulle kännas att inte vilja ha några eller inte vilja ha dem nu. Men säger någon till mig att - nej jag vill inte ha barn, i alla fall inte nu, då tror jag på den personen för jag tror inte att alla är kopior av mig.
Jag tycker verkligen inte att de som väljer att vänta är extra dumma, naiva eller övermodiga. Det enda jag ville få fram i mitt inlägg var att jag upplevde att det förväntades av mig att säga att det inte var någon panik, när jag på sätt och vis, med mina egna erfarenheter i bagaget tycker att det är det.
Eftersom jag är så fyrkantig så tror jag. Och det här är återigen bara något jag säger till någon på en direkt fråga, eller i min egen blogg. Att om man är säker på att man vill ha barn, bara att man är osäker på när man vill ha dem. Då ska man ha i åtanke att rätt tillfälle nog aldrig dyker upp egentligen. För det finns alltid en massa saker man vill göra först som fungerar bättre att göra utan barn. Och andras barns snor blir aldrig någonsin sött.
Ett väldigt bra skäl att vänta tycker jag är osäkerhet ifall man verkligen vill ha barn. Allt jag skrivit tidigare handlar ju bara om ifall man är säker… men vill vänta ett tag till. Är man osäker ska man inte ha barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vet du... jag förstod vad du menade. Och tycker inte att du måste försvara dig.
Självklart är det en skillnad mellan att oombett säga något om det (hur mycket har man inte själv avskytt att få höra "är det inte dags?" även om jag inte hört det efter att jag lämnade mitt ex) eller att faktiskt svara eller berätta i ett samtal. När väninnan på 35 säger att hon
1. Skulle anse livet värdelöst om hon inte fick några barn.
2. Funderar på att göra som jag och åka till Danmark.
3. Vill vänta till dess hon kunnat komma till en enhetschefsposition (den som är nu pensioneras om 1,5år)
då påpekar jag faktiskt hur det sett ut för mig. Att åldern spelar roll och att ibland blir det inte som man tänkt. Jag är 27 år, har gjort 5 inseminationer och fått 3 tidiga missfall. Jag hade tänkt gå vidare till IVF efter ännu ett försök...
Att man inte överfaller människor med att de borde tänka sig för och försöka nu är ju en självklarhet. Förutom att de just kanske funderar på om de öht vill ha barn eller kanske försöker men inte lyckas, så är det ju ren vanlig hyfs.
Jag tycker inte heller att du behöver försvara dig, jag vet att du inte kommer med sådana råd. Men det är ju som du säger med selektiva sinnen, det stämmer iallafall verkligen inte in på mina erfarenheter att jag skulle förvänta mig att någon säger att man ska ta det lugnt, eller att någon gör det. Jag förstår tillfullo att du med dina erfarenheter inte kan säga det, men som sagt, ingen annan säger det heller, tvärtom. Eller jo förresten, min far, men han är ju också lite eljest. Sen kan jag inte riktigt hålla med om att alla med barnlängtan borde göra allt för att skaffa barn i tid och inte vänta på den rätte etc. Det kan få rätt märkliga följder, du känner väl själv till minst ett sådant fall och jag känner till minst tre kvinnor som jag tycker har gått över gränsen när de sett till att bli gravida. Hoppas du inte har något emot att jag debatterar detta på din blogg. Vill du kan vi prata om det IRL, det är ett intressant ämne.
/Anna
Inser att det krävs ett förtydligande. Sen menar jag heller inte att det krävs att man befinner sig i en heterosexuell parrelation med "den rätte" om man ska ha barn. Jag menar bara att man inte bör utnyttja någon eller något för att nå det målet. Eller tänka mer på sig själv och sin barnlängtan än på barnets välmående.
/Anna igen
Om någon säger att hon gärna vill ha barn men inte vill börja försöka riktigt ännu eftersom hon
vill resa / leva loppan / få ett annat jobb / tjäna mera pengar eller vad det nu kan vara så svarar jag som du. Att barn inte är någonting man "skaffar" och att allt det andra kan man skaffa på något vis, men inte barn om det vill sig illa.
Det var ju i ganska många år för mig så att jag visste att jag ville ha barn någon gång i livet men inte just nu. Jag ville ha ett bra jobb med en ordentligt förankrad position först. Och så blev det ju liksom aldrig (IT-kraschen bland annat). Vi levde i ett fast förhållande sedan länge och jag åt mina p-piller som gyn skrev ut utan att någonsin fråga mig om vi kanske skulle låta min kropp vara hormonfri och bara skydda oss de riktigt "farliga" dagarna i stället.
Nu fick vi barn ändå, men det kunde ju lika gärna inte ha blivit. Och det tänker jag ofta på. Tiden går fort och det är lätt att glömma bort vad som är viktigt.
Jag förstår och förstod från första början. Det är sant att det rätta tillfället aldrig kommer att segla in på en bricka. Det rätta tillfället för barn skapar vi när barnet är på väg. Så vet man att man vill ha barn så kanske man inte ska vänta på den rätta dagen då alla omständigheter är perfekta. För den dan kanske aldrig kommer. Livet med barn behöver inte heller vara perfekt. Livet ÄR aldrig perfekt förresten.
Så varför vänta på det perfekta livet...som kanske aldrig infinner sig.
Personligen så tycker jag att det är konstigt att inte alla vill ha barn. och att inte alla vill ha jättemånga syskon till sitt barn, om dom har den turen att få det.
Men jag förstår ju samtidigt att alla är inte som jag.
Samtidigt är det ett så hårt arbete med barn så man ändå vill att folk förstår det när dom ger sig in i det och orkar leva upp till mamma/papparollen...för det är ofta så med bebisar att man går på reserverna och inte fattar hur man ska orka. Men man orkar..
inte alla orkar faktiskt.
Skicka en kommentar