Jag vet inte om vi hade gjort annorlunda om vi hade vetat hur det skulle bli.
För föräldrarledigheten är till för barnet inte för mamman.
Men det passade verkligen inte mig att gå tillbaka till heltidsstudier med en sjumånaders bebis hemma.
Jag fixar det inte.
Men som sagt, för Lillkattens skull tycker jag fortfarande att det bästa är att han får tillgång till båda sina föräldrar. Och vad är det som säger att alla pappor fixar att gå tillbaka till arbetet efter bara två veckor?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag ska vara hemma i ett år är det tänkt, och mannen 3-4 månader (beroende på hur vår ekonomi ser ut). Jag har redan nu lite småångest och känner att jag aldrig mer vill jobba, så jag kan tänka mig hur tungt det ska kännas för dig. Men du, måste du köra heltid då? Eller blir det knas med Försäkringskassan annars?
Det blir inget knas med föräskringskassan eftersom jag ändå har nollat min SGI, och därmed inte tar ut någon föräldrarpenning.
Men däremot läser jag en så krävande utbildning att det inte fungerar att plugga halvtid. Det går inte att hänga med om man inte lägger ner 100 % hela tiden. Även om det rent teoretiskt finns möjligheten att läsa kuren två gånger och bara ta hälften åt gången.
Visst är det jobbigt att hjärtat krockar med hjärnan? Jag, som egentligen förespråkar helt delad föräldraledighet, skulle samtidigt ha haft väldigt svårt att lämna My tidigare än vad jag gjorde. Omständigheter gjorde att jag var hemma 1 år och 2 mån, maken blir hemma i 4 mån. Stick i stäv med vad jag egentligen tror på.
Mammahormonerna är starka, starkare än vad man trodde innan...
Skicka en kommentar