Precis utanför vår dörr finns en liten lekpark. I husen runt om parken bor det massor av barn, och parken är en naturlig samlingspunkt på eftermiddagar och helger.
Vissa barn, inte mycket äldre än Lillkatten är ofta ute och leker själva kanske passade av något syskon, förmodligen förväntat passade av oss föräldrar som är ute med våra egna barn, men ingen har frågat oss om det är ok, eller hur länge vi hade tänkt vara ute.
Jag är alltid med Lillkatten ute, någon gång har jag sprungit in i huset och hämtat något, men då har jag alltid ordentligt kollat med någon annan förälder att de tittar på honom minuten jag är borta. Jag fattar inte hur de vågar lämna sina barn ensamma. Jag var bara tre meter ifrån Lillkatten igår när han rasade ner för trapporna och kunde ändå inte hindra det, tänk om jag inte ens hade varit där?
tisdag, oktober 28, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
hjälp, det där låter galet, att lämna små barn med större syskon. Nu beror det ju på hur stora syskonen är, men ändå, barn ska vara barn och kunne leka hej vilt. Det är vi föräldrar som ska finnas där, precis som du skriver.
Jag slutar aldrig att förvånas över att alla inte tänker som jag :)
Sånt där gillar jag inte heller. Som förälder kanske de tycker att de har koll ifrån köksfönstret, men det räcker ju med att telefonen ringer eller vad som helst, så tappar kan kontrollen. Och som du skrev har man inte ens alltid kontroll även om man är nära! Jag tycker det är helgalet att lämna småbarn så.
Det låter inte klokt tycker jag!! Det kan man väl inte förvänta sig..att andra ska passa ens barn./FREDRIKA
Oansvarligt är det!
/Anna-Bell
Skulle det hända något så kommer de ALDRIG att förlåta sig själva!
Skicka en kommentar