Profylax

Vi har varit på repetitionskurs i profylax.

Det var hemskt nyttigt. Jag tror att jag fick en liten aning om att jag är gravid och att det ska komma ett barn också.

Det är ju inte så värst synd om mig egentligen. Men jag mår inte bra, och räknar verkligen timmarna tills det här är över.

Att det sedan förhoppningsvis kommer att finnas en bebis här har jag inte orkat ta in.

Jag går inte runt och myser av sparkarna från mitt älskade barn. Jag går runt och förbannar hur ont allt gör och när någon dessutom gör illa mig inifrån vill jag bara ännu mer bort från det.

Livet skulle förmodligen, eller helt säkert faktiskt vara bättre ifall jag var positiv, fokuserad och lycklig.

Jag tycker förresten inte ens särskilt synd om mig själv. Vilken jäkla räkmacka att bara bli gravid så där, och dessutom utan några andra problem. Min man tänker inte lämna mig (vad jag vet), vår ekonomi är (ännu) så länge stabil, jag är nästan klar med min utbildning, min son är världens finaste och är frisk och trygg o.s.v.

Det är bara den där lilla detaljen att hela gravditeten tär på mig så mycket, fysiskt och psykiskt. Livet känns inte roligt när jag är gravid.