För exakt två år sedan skrev jag det här inlägget som jag fick mycket kritik för. Jag förstår faktiskt fortfarande inte vad de som kritiserade blev upprörda över.
(och ja, jag har svårt att släppa)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Nej, jag förstår inte heller vad som vad upprörande med ditt inlägg. Även om man som ngn skrev lever i sin egen verklighet, så måste man väl för fan ha lite perspektiv på sin tillvaro. Jag har en systerson som är sjuk i cancer. Jag är så otroligt trött på människor som klagar över förkylningar, huvudvärk eller andra, enligt mig, bagateller i tillvaron. Grrrr
Jag förstår inte heller vad som var så upprprande allvarligt talat. Du sade ju aldrig något och tanken är fri vad jag vet. Du använder bloggen till att ventilera dina tankar och man kan inte alltid tänka "rätt" ur andras synvinkel så att säga.
Du skriver bra och ärligt, fortsätt med det. Till tjejens "försvar" om hon nu hade begärt ett sådant, säger jag då att när man misslyckas så kan det faktiskt betyda "aldrig" och det är den känslan av "aldrig" som gör henne ledsen. Så...ja det kan ta jätteont. Men du ska skriva vad du vill. Det är därför jag återkommer till dig, för att du är ärlig..
Även jag återkommer för att du är ärlig. Jag förstår ditt inlägg - efter ett första försök så borde inte sorgen vara så stor. Jag hade idag också blivit rätt irriterad på ett sånt inlägg. MEN - hon visste inget annat. Det var hennes perspektiv. Hennes naivitet hoppas jag finns kvar - jag hoppas att 5,2 % av din tid för försök räckte för henne för att bli gravid.
Men jag börjar tänka - när får man börja sörja? När vi fick besked om att vi var tvugna att göra ivf var jag jätteledsen (lite lättad också, men mest ledsen). Jag kände dock att med ett annat perspektiv - ni andra som kämpade - så hade jag inte "rätt" att sörja riktigt än. Jag hade ju inte ens börjat med ivf-försöken. Men när är det "legitimt" att sörja? Man har ju egentligen bara sig själv att jämföra med...
Fortsätt skriva dina tankar! Det får åtminstone mig att tänka. Kram
Jag tycker inte att man ska jämföra sorg, men att bli så besviken och inte veta vad man ska säga till sina kompisar. Jag vet inte. Så naivt! Jag kan faktiskt inte ta det på allvar. Dags för en biologilektion kanske. Att det kan vara jobbigt efter några försök håller jag med om, även om det inte blir lättare efter år och ivfer.
Hehe, jag blev lite stolt över min gamla kommentar! Jag håller fortfarande med Kattmamman!
/Annika, numera tvåfaldig adoptivmamma (på första och andra försöket!)
Skicka en kommentar