Separationsångest

Lillkatten har flera gånger varit på gymmets barnpassning, det har gått jättebra och han har varit glad hela tiden. Kattpappan har varit den som lämnat honom där.

I dag skulle jag försöka lämna in Lillkatten och träna en timme. Det blev katastrof. Lillkatten storgrät redan när jag lämnade honom men jag gick därifrån ändå. Jag och personalen tänkte att det säkert skulle bli bra så fort jag var därifrån, han brukar ju tycka att det är så roligt.

Jag hann bara byta om och gå in i aerobicssalen när en lapp om att Lillkattens mamma skulle komma till barnpassningen visades i fönstret. Lillkatten var hysteriskt ledsen och jag satt med honom en hel kvart innan han slutade snyfta.

Just nu är det bara mamma, mamma och åter igen mamma som gäller. Pappa och i viss mån mormor duger också när inte jag är med. Men finns jag i huset får nästan ingen annan hålla honom. Hela tiden utspelar sig separationskriser. Bara jag ska gå på toaletten och vill stänga dörren om mig blir det storgråt. Och på sätt och vis förstår jag varför det blir så här. Var och varannan dag försvinner jag ju verkligen från Lillkatten. Jag går till skolan är är borta hela dagen. För någon utan tidsuppfattning är jag borta oändligt länge.

Jag känner mig ständigt som en skurk, och det dåliga samvetet blir tyngre och tyngre.