I går till middag serverades det svamp- och potatissoppa i familjen Katt. Lillkatten hade redan dissat sitt mangomellanmål och hade således inte ätit något alls sedan lunch. Så när soppan inte heller den föll i god jord, efter tre skedar vägrade han äta en endaste liten bit till, gick Kattmamman till skåpet och öppnade en barnmatsburk med "Spagetti och Köttfärsås" favoriternas favorit.
Det här är Kattmamman som ska erbjuda allt, inte tvinga barnet att äta någonting, men inte heller göra någon specialmat... Jag vet inte riktigt vad som hände? Förmodligen var det tanken på en gnällig hungrig bebis som fick mig att ändra uppfattning. Jag mumlade någonting om att han ändå är för liten för att förstå sambanden mellan vägran att äta det som erbjuds och servering av älsklingsrätten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det är han säker, för liten för att förstå sambandet. Men oavsett vilket så måste man ibland gå på känsla och om din känsla var att han behövde mat, även om du fick gå emot dina principer (vilket jag för övrigt delar) så var det helt rätt.
Vi har en stor undantagsregel vad gäller föda här hemma. När man är sjuk får man äta hur många Pigelin som helst på en dag :)
Soppa brukar för övrigt vara svårt rent generellt här hemma. Det som kan underlätta (och som dom praktiserar på dagis) är att ha saker i soppan som man kan jaga med skeden som t ex pasta, keso, skinkbitar, broccoli bitar osv. Det kan kanske vara värt att testa. Vi kör oftast med något vitt i (creme fraiche, gräddfil, keso etc.) då säger Ella "mums, grädde!".
Man är en bra förälder om man har principer men man är faktiskt en ännu bättre förälder om man också vet i vilka lägen man bör göra avsteg från dem. Tycker jag :)
Ja vad gör man inte...Kan bara säga att jag känner igen mig;)
Jag undrar om inte regeln att man ska smaka på allt men man kan inte begära att man ska tycka om allt är ännu bättre. Och Lillkatten smakade, som den modiga katt han är.
Dessutom så skulle jag tro att bästa sättet att få ett barn som tycker det är trevligt med måltider - och därmed med riktig mat - är att förknippa mat med någonting trevligt och lustfyllt. Just nu var det inte läge att bråka, speciellt inte som Lillkatten inte hade ätit på länge och inte hade de marginaler som ibland behövs för kulinariska utsvävningar. Det är bara att tänka hur man har det själv, om man är alldeles för hungrig kan man snarare börja må illa än vara riktigt sugen på att äta.
Så bra jobbat, Kattmamman!
Ler igenkännande. Det är otroligt mycket som jag ALDRIG skulle göra när jag fick barn som jag nu glatt gör. Tror du gjorde det enda rätta med tanke på att han inte ätit sedan lunch. Det skulle inte ha varit roligt för varken er eller Lillkatten annars.
Skicka en kommentar