När man är liten planerar man hur ens liv ska bli. Det mesta visar sig vara orealistiskt och prioriteringarna ändras. Men en enda sak har jag varit säker på hela tiden. Jag ville bli en ung mamma.
Nu blev det inte så.
Och ibland är jag lite, lite bitter.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar Lillkatten och skulle aldrig ha velat att han blev någon annan, vilket han ju skulle ha blivit ifall saker och ting gått till på ett annat sätt.
Dessutom är jag oändligt tacksam över att jag överhuvudtaget har fått bli mamma!
Men ibland i vissa situationer hugger det till i hjärtat. Som tur är går det lätt att skaka det av sig. För jag har ju Lillkatten nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det kan jag oxå skriva under på...
hmm.... fast vad är en ung mamma menar du? du slår mig inte som lastgammal direkt.
men det är ju din bild som är den viktigaste.
jag förstår hur du menar. jag hade gärna blivit mamma utan alla våndor. helt klart. även om jag lärt mig mycket på det och mitt äktenskap säkert stärkts av det. men visst kan jag känna sorg över allt vi var tvungna att gå igenom.
kram
Hm, min första kommentar försvann och lika bra var kanske det eftersom detta är ett ämne som triggar mig.
Kan du förklara varför du alltid velat vara en ung mamma?
För jag fattar faktiskt inte varför. Jo, en rad praktiska skäl kan jag lätt räkna upp, men den som jag uppfattar det ganska romantiska föreställningen att man vill vara en ung mamma, den hajar inte jag.
I min omgivning är det de unga mammorna som är kassa och omogna och de lite äldre som är riktigt bra. Nu när jag själv fick Q vid 36 fattar jag varför. Jag har aldrig varit direkt barnslig av mig men jag är en bättre mamma idag än vad jag skulle ha varit vid säg 22. Definitivt. Det har att göra med självkänsla, förmåga att se saker i ett större sammanhang, lugn, erfarenheter.
Innan Q kom sörjde jag de förlorade åren mellan 29 och 36 (barnsförsöksåren) men faktiskt inte längre. Nu är jag skitnöjd med att vara "gammal". Måste se till att hålla mig frisk och levande jävligt länge, bara.
helga: Jag återkommer med ett svar i ett senare inlägg!
Måste bara få berätta (apropå helgas inlägg om gamla och nya mammor).
Jag hade som ung en ide om att jag ville ha barn rätt tidigt, gärna runt 23-24 men sen ändrade jag mig allt eftersom. När äldsta kom var jag några månader ifrån att fylla 27. Det ansågs väldigt ungt av mina kollegor då jag är högutbildad och i min branch så skaffar man oftast barnen senare. I övriga sammanhang kändes det mer normalt.
Nåväl, i min mammagrup så var vi från 21 till 33 de flesta i närheten av 30 och det som slog mig många gånger var tjejen som var 21. Hon var _helt_ suverän som mamma och var helt enkelt mycket smartare än vi andra. Hon kom på massor av fiffiga lösningar på allt från bebismellanmål till leksaker som vi andra snabbt tog till oss. Hennes sambo var ännu yngre (3 år) och han träffade jag aldrig men de verkade vara en väldigt fungerande familj.
De som jag stött på som blivit föräldrar relativt unga har gjort det jättebra.
Jag blev mamma som 24,27.29 och 35-åring. En sak är säker när det gäller mig; det är skönt att vara ung tonårsmamma, att ha orken och ändå vara tämligen livserfaren. Det är även en ynnest att vara mamma till lilla E i mogen ålder. Jag tror dock inte sekund på att yngre mammor skulle vara sämre än de äldre, underligt resonemang tycker jag, lika underligt som att det skulle vara något konstigt att kattmamman ville bli ung mamma, nu upplever jag dig inte som lastgammal.
Att vara god förälder sitter inte i åldern! Och i den bästa av världar stod inte barnlöshet i vägen för alla underbara människor som vill bli förädrar oavsett ålder.
en tre år gammal pappa. det tycker iallafall jag är lite väl ungt ida.
Skicka en kommentar