Irritationsmoment nummer ett just nu är alla som berättar för mig att jag daltar så mycket med mitt barn för att han är nummer ett, och att jag aldrig kommer att göra så med nummer två.
Det första som irriterar mig är att alla förutsätter att vi vill/kan få fler barn. Nu vill vi ju visserligen det, men det vet de här människorna inget om.
Det andra som irriterar mig, och som irriterade mig redan innan jag fick Lillkatten är att andra berättar för mig hur jag kommer att bete mig. Det var ju många som berättade att jag inte skulle orka använda sjal mer än några månader eller att jag skulle upptäcka att samsovning inte fungerade. Eller att jag inte skulle vilja börja skolan när Lillkatten inte ens var åtta månader gammal. Det vill jag visserligen inte, men jag kommer att göra det ändå, och det var precis så jag trodde att det skulle vara.
Jag anser inte att jag daltar med Lillkatten. Jag tror på ett nära föräldraskap, och det är därför jag bär mycket på mitt barn, ammar mycket, och inte låter honom skrika sig till sömns. Ifall jag fortfarande tror på det här ifall vi får ett syskon kommer vi nog att ha tid med syskonet också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja, den attityden gör mig GALEN. Barn är olika. Föräldrar är olika. Man reagerar och agerar olika.
Du daltar inte med ditt barn. Såklat. Du är med ditt barn på det sätt som passar dig och Lillkatten.
Visst är det fantastiskt. Innan man fick barn så fick man höra att man skulle ändra på en massa åsikter (bland annat den om att dela på föräldraledigheten) bara barnet kom. Och nu kommer man att ändra åsikter bara man berikas med syskon. Suck suck suck suck
Ibland orkar man bara inte med männsikor! Har de inget annat att göra än att lägga sig i och leka viktig-pettrar?!
Anna-Bell
Folk säger så mycket. Det blir lättare att lyssna på när man tänker på att det de berättar gäller dem själva och ingen annan. Om någon säger att man ändrar uppfattning när man fått barn, så betyder det bara att den personen har ändrat uppfattning när den fick barn.
... och ibland önskar man att folk kunde vara lite mer benägna att ändra uppfattning.
Kanske att de själva kunde ändra uppfattning istället för att berätta för andra att DE borde ändra sig.
Men herregud! Barn är olika! En del barn gillar att ligga själva, en del barn måste bäras hela tiden. Vår första bebis skrek i princip jämt om man inte matade honom/bar honom. Det var omöjligt att få honom att ligga i liggvagnen, sitta i babysitter eller ens tänka på att lägga honom på golvet på en filt. Han gallskrek på skötbordet tills han var ca 3 månader. Därför bar jag honom hela tiden, gosade massor, lät honom sova i vår säng och daltade REJÄLT.
Nu kom bebis nr 2. Han blir också daltad med men när man lägger honom på golvet, även på mage, säger han bara glatt "agurrrrrrllll" och ligger nöjt kvar en lång lång stund. Liggvagnen är jättekul och han har varit superglad sen den dag han föddes.
Vi har inte gjort annorlunda med barn 1 och 2 tycker vi själva. Om ni trivs med att bära Lillkatten- gör det och skit i alla andra. Dessutom- om man längtat så länge efter barn som ni (och vi litegrann) gjort så vore det väl sjutton om man inte skulle få njuta av dem hela tiden? Innan man hinner blinka är de två år och vrålar "VILL INTE" så fort man försöker krama dem :)
Ignorera, säger jag! Jag har "daltat" precis lika mycket med min tvåa som med min etta, om man nu kan kalla amma länge och ofta, bära i sjal och samsova för att dalta. Ärligt talat känner jag faktiskt ingen som har ändrat inställing när det gäller just de här sakerna mellan första och andra barnet, vilket kanske säger en del om dem som ger kommentarerna?
/Carolina (som brukar läsa din blogg utan att komma sig för med att kommentera)
Skicka en kommentar