Jag måste säga att jag blev lite ledsen över Kattas kommentar till min fråga om att lämna eller inte lämna bort Lillkatten till gymmets barnpassning.
Jag frågade, och då får man räkna med att få svar man inte vill ha. Men det där med mammarollen är känsligt.
Katta du känner inte mig så du kan inte veta hur jag är, så det jag egentligen blir lite ledsen över är hur jag tydligen framstår här i bloggen. Eftersom du skriver att du läst ett tag så borde du hunnit bilda dig en uppfattning.
För jag skulle ALDRIG någonsin lämna bort mitt barn om jag trodde att han skulle bli ledsen. Just Lillkatten har inte tillstymmelsen till separationsångest. Tvärtom, just nu är han inne i en period där han tycker att det är jätteroligt att träffa andra människor både vuxna och barn.
Så frågan handlade inte om ifall det var troligt att han skulle bli ledsen utan om det kan vara något problem att lämna bort en så liten trots att han är jätteglad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej igen,
Det var aldrig min mening att skriva sårande, eller att kritisera. Jag är ledsen om det uppfattades som så.
Jag ska försöka förtydliga vad jag ville ha sagt:
Jag har inte träffat dig eller din son, och kan inte göra mig en uppfattning kring er och er situation. Det är inte min önskan heller.
Vad jag ville reflektera kring, var detta att man som förälder ibland har en agenda som inte är barnanpassad, dvs att man gärna vill bibehålla några egna intressen där barnet egentligen inte passar in. Det är allra svårast under det första året att få tid och utrymme för just detta, men ju äldre barnet blir desto enklare är det att få mer egen tid/utrymme. Det var det ena jag ville fundera kring.
Det andra har att göra med vem man lämnar sitt barn till, vad man känner till om det här personen, hur den är tillsammans med barnet, och hur barnet kan relatera till barnpassaren. Och det var i detta sammanhanget som jag ville ha sagt att barn behöver nära relationer. (Det är klart att du vet detta, jag ville inte slå dig på fingrarna. Bara påminna om det när de flesta andra inläggen mest sa "Go for it" på ett ganska problemlöst sätt.)
Där kan ju bara du avgöra/bedöma hur gymmets barnpassning verkar vara. Det är ju ett vägande av för och emot, där man också måste överväga hur stora ens egna behov är satt i relation till barnet. (Det var det jag syftade på när jag använde ordet frustrerad, ber återigen om ursäkt för om ordvalet var klumpigt och sårande, det var inte menat så. Jag var trött och skrev snabbt och onyanserat.)
Jag hoppas att dessa nyanseringar bättre för fram vad jag försökte få sagt.
hälsar Katta
Kattmamman,
Jag tror att vi övriga som läser här hos dig vet hur du känner med nära föräldraskap. Din fråga var inte ett skvatt konstig eller otydlig. För min del skulle jag nästan inte betrakta barnpassningen på gymmet som att "lämna bort" eftersom man finns såpass nära. Det är ju inte ens säkert att Lillkatten hinner märka att du är borta. Så har det i alla fall varit med Lilla My, bara hon inte har sett att jag har gått iväg.
När Katta skriver "man också måste överväga hur stora ens egna behov är satt i relation till barnet" så blir jag ganska irriterad. Det är väl det man gör konstant och hela tiden. Hur stort är mitt behov av att få äta/sova/gå på toa i relation till att mitt barn just nu vill ammas/bäras/leka osv. Man behöver inte få det skrivet på näsan. Konstant och hela tiden prioriterar man barnet, det är ju så att vara spädbarnsmamma. Din fråga handlar ju inte om att prioritera mellan dina och Lillkattens behov, du frågade om dina behov rymdes inom Lillkattens ramar. Min bedömning är att det gör det. Och om Lillkatten tycker annorlunda lär det ju höras över hela gymmet och du kan snabbt komma till undsättning!
Katta: På nått sätt blev det lika fel den här gången. Ens barn kommer självklart alltid, alltid först, men man upphör ju inte att existera som människa bara för att man blir mamma. Och som någon förståndig själ kommenterade i det aktuella inlägget så är förmodligen en nöjd, glad och nytränad mamma som fått lite värdefull egentid samtidigt som hon vet att hennes bäbis har det bra och är nöjd och glad, en än bättre mamma. Inte för att jag ens för en sekund tror att Kattmamman skulle vara en sämre mamma om hon märkte att hon inte kunde lämna sitt barn på gymmets barnpassning och därmed inte kunde träna. Och som Anna skriver här ovan. Kan en förälders behov rymmas inom ens barns ramar så ska man väl inte ens överväga att ha dåligt samvete eller tveka ens en sekund. Och jag har mycket svårt att tro att ett tryggt och glatt barn skulle ta skada av att man prövar om just detta exempel med bortlämning på gymmet ryms inom ramarna. Självklart kan man inte oreflekterat bara säga att "det går säkert bra". Men Kattmamman känner sitt barn bäst själv, och återigen, jag tror inte att hon skulle ens överväga att lämna bort Lillkatten om hon kände av att han är extra känslig just nu.
om man på allvar tror att det är så att barn som på ytan verkar glada och positiva i själva verket blir djupt traumatiserade av att lämnas bort en halvtimme så blir jag lite mörkrädd. klart att du måste lita på att lillkatten uttrycker det han känner!
Skicka en kommentar