Just nu spelas Flipsydes Happy Birthday på radion ungefär hur ofta som helst. Den handlar om en abort och en kille sitter och pratar med barnet som aldrig blev. Kanske är det alldeles för nära mitt missfall? Jag gråter helt ohejdat varje gång jag hör den. Fostret i min mage fick ju heller aldrig något kön eller några egenskaper, jag känner igen mig så mycket i låten... fast jag valde ju inte själv att ta bort det som fanns i min mage.
Jag är till 100 % för aborter i nästan vilken situation som helst, jag tycker inte att något barn ska behöva födas om dess föräldrar inte vill det. Så det är inte det mina tårar handlar om! Det är ju dessutom inte så att jag lättare blir gravid för att någon stackare som verkligen inte vill ska tvingas föda ett barn. Jag drömmer själv om att adoptera, men samtidigt tycker jag ju att i den bästa värld skulle inget barn behöva adoptivföräldrar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar