Lillkatten är född på morgonen i vecka 37+0.
Nu är det mitt på dagen i vecka 37+0 i den här graviditeten, och jag kan äntligen släppa den förra och inse att jag inte har en aning om hur det kommer att bli den här gången.
Trots att jag inte mår bra alls av graviditeten, jag fattar inte hur jag ska klara mornar och eftermiddagar med Lillkatten, så känner jag mig inte helt redo för ett barn till. Lillkatten är så härlig nu, han har så mycket egna åsikter och allt är en ständigt pågående diskussion om vilken mössa han ska ha, eller vilken stol han ska sitta på, eller hur stora bitar maten ska vara skuren i eller... Hur ska vi hinna ägna honom all den tid han behöver och samtidigt ha en nyfödis som jag vill helamma fritt oavsett svårigheter?
Och Jonna, jag har inga förvärkar eller sammandragningar alls. Det hade jag inte förra gången heller tills jag helt plötsligt födde barn. Jag skulle gärna ta över dina om det gick, av många skäl.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ja, hur hinner man? Det gör man. Ta det som det kommer och när det väl är dags så är du så redo som du kan bli. Det tror i varje fall jag.
Det är verkligen fantastiskt att ni väntar ett barn till. Tänker på bloggträffen när du satt där och var smyggravid :-)
Du, min svärmor kom hem från en begagnatmarknad med en body, ett par byxor och en pyjamas i storlek 56. Alltihop för litet till Lilla L såklart... Jag vet ju att du inte har något emot begagnade kläder, har ni kläder så det räcker eller ska jag skicka ner dem till er? De är inte så himlade vackra (förlåt svärmor!!!) men de funkar ju att ha i reserv i alla fall
Kram
Anna
ja hur hinner man? Hur klarar man? Funderar fortfarande. Svaret är många gånger Pappan
Och detta är bara ett av tusen skäl till att två räcker och bli över.
Nä, det är ju nästan en månad kvar ju... ;-)
Ja hur hinner man? Det är ett nysterium hur man orkar men orkar gör man och härligt är det. mMn visst kan det hända att dom flesta känner av tvåbarnschocken. Man får liksom låta egot dö helt för ett tag, annars blir det gnissligt....
anna: Jag smög för mig själv också... Det är helt osannolikt, jag tror knappt på det själv faktiskt. Klädet har vi i stora mängder, Lillkatten fick så himlans mycket presenter när han var nyfödis. Men är alternativet att kasta kläderna får du så klart gärna skicka hit dem.
tisalen: Jo fast pappan är ju redan inräknad i det där vi. Jag tycker att Lillkatten behöver bådas fulla närvaro hela tiden...
cinks: Jag vet!
Det e ju fan att man inte kan få de (sd) när man vill och behöver, itället för att det ska reta en sån som mig som inte behöver dom alls :-)
Hoppas lillplutt vill ut snart!
Skicka en kommentar