Inte en sammandragning eller någon molvärk så långt nerverna kan nå. Allt känns precis som vanligt.
Någon skrev och var avundsjuk på att jag öppnade mig utan smärta. Och på ett sätt är det kanske positivt. Men just nu är jag mest rädd och orolig. Det känns som att jag sitter på en bomb som jag inte har någon aning om när den smäller av. När det väl startar kommer det förmodligen att gå väldigt fort. Jag öppnade mig väldigt fort förra gången, och då startade jag ändå på noll.
Jag har en enorm rädsla för att något ska gå fel med barnet. Jag vet att de nästan alltid går väldigt bra för de barn som föds hemma och min rädsla är inte särskilt rationell, men det gör den tyvärr inte mindre. En del är livrädda för att föda på sjukhus, jag är lika rädd för att inte få föda där.
Nu ska jag vagga ner till centrum och köpa en Lillkattspyjamas, dit har jag inte gått till fots på flera månader, men nu vill jag få igång det här. Jag inbillar mig att förlossningen kommer att gå fort, och att jag inte behöver spara så mycket krafter för att orka med den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Lycka till, mina tummar hålls, jag har andan i halsen och allt det där. Har knappt kunnat sova för jag undrade så om ni låg på BB med ännu en liten katt i familjen...
Kram!
Gu, du går inte själv va? Och du tar alla papper med dig, right? Hoppas promenaden ger verkar eller åtminstone gör dig gott :-)
tänker på dig hela tiden!!!
Lycka till, hoppas du hinner in. Jag tror nog att du hinner eftersom du kommer åka direkt du anar något. Jag tror många som hamnar i tidsnöd gör det för att de tror att de ska ta längre tid än vad det gör (speciellt med tvåan). Visst finns de såna som inte hinner hur tidigt de än åker men de är ändå ganska få.
Skicka en kommentar