Jag trodde nog att den här sista tiden, ifall jag gick över 37+0 skulle vara outhärdligt jobbig.
Istället känns det helt ok. Jag har mått dåligt hela graviditeten och ont har jag haft de senaste 20 veckorna ungefär. Det har inte blivit så mycket värre nu. Däremot har jag släppt alla tankar på att göra någonting. Jag tackar nej till trevliga erbjudanden om att fika, jag inbillar mig inte ens att jag ska orka leka med Lillkatten i parken när jag hämtat honom från dagis.
Nu bara väntar jag. Och väntan har ett slut. Här i Stockholm blir man igångsatt senast i vecka 42+0, fast i mitt fall blir det tydligen i 42+1 eftersom 0 infaller på en söndag. Så 22 december är min väntan slut, alltså om fem veckor. Och har jag mått så här så länge som jag gjort nu, då klarar jag fem veckor till.
Jag har ingen aning om ifall lugnet kommer att vara borta i morgon, eller ens om några timmar. Men jag kan verkligen inte göra någonting för att påverka min situation, jag menar, jag klarar ju inte ens av att gå i trappor. Så det finns inte så mycket anledning att hetsa upp mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fatta!! Att du ska bli tvåbarnsmor - snart! Lillkatten ska bli storebror.
Stort.
Jag minns också så tydligt ditt skimmer då vi sågs, då när du var "hemligt gravid".. tänk vad tiden går.
Snartsnart.
All lycka!
Jag beundrar dig. Som orkar. För även om du är gravid med ditt andra barn och lycklig över det så måste det ju vara jävligt jobbigt emellanåt, att ha så ont och så mycket besvär.
Jag håller tummar och tår för dig. Det vet du!
Skicka en kommentar