Jag klarade det II

Tack för alla grattis! Jag är lite omtumlad över att jag faktiskt har läst en hel universitetsutbildning, jag trodde att jag var alldeles för dum.

Ett tag på mitten när jag körde varenda tenta, även de som inte var speciellt svåra. Då trodde jag aldrig att det skulle gå. Jag trodde inte att det var något för mig. Jag fattade inte hur mycket kraft och energi barnlösheten och alla behandlingar tog. Det här var långt innan sjukskrivningen och jag tyckte att jag höll mig rätt så flytande.

Men det här sista året, året då jag varit Lillkattens mamma, året då jag har haft galna sömnrubbningar, först av ständigt nattammande och sedan av min insomnia, året då jag har prioriterat att vara med mitt barn framför att plugga. Det här året har jag klarat varenda tenta, några med nästan toppoäng.

Det här kanske låter som ett skrytinlägg, och det är det ju också till viss del. Men framförallt är det en påminnelse till alla er som kämpar och som inte tycker att vardagen går ihop riktigt längre. Det finns förmodligen ett samband, och är man så dum som jag och inte inser det kanske man till slut inte orkar längre. Så kräv inte så mycket av er själva, utan låt sorgen ta den plats den behöver.*

*Lätt för mig att säga, som har kommit ut levande på andra sidan.