Jag har fått en del frågor av "Sophie" som jag tänker försöka besvara:
en fråga bara:när du klär din son i rosa och i klänning,gör du det för att DU tycker att det är snyggt eller för att visa en ståndpunkt?vilket blir liksom viktigast-att han är ok klädd i vettiga kläder el att sätta på honom rosa byxor när ni ska nånstans offentligt för att skapa lite opinion?
För det första äger min son inga klänningar, och har aldrig haft några på sig. Bara att du tolkar det som att han automatiskt har klänning för att han har rosa tycker jag säger ganska mycket om hur färgen rosa kommit att uppfattas på små barn.
Jag kan visserligen tycka att enkla förklädesklänningar eller fina trikåtunikor verkar vara praktiska barnplagg på sommaren, men Kattpappan tycker att det är för mycket, och det tror jag att det skulle vara för vissa av grannarna också. Ryschpyschiga spetsklänningar som inte går att leka i skulle jag aldrig sätta på mitt barn oavsett kön.
Varför skulle inte rosa kläder kunna vara praktiska? Min son har sköna mjuka byxor i rosa tyg, han har haft en fleecejacka och några bodys i rosa, också väldigt praktiska och lekvänliga. Enligt mig är det inte färgen som gör kläderna vettiga utan tyget och utformningen. Så svaret på frågan är, jag har köpt vettiga kläder i alla färger åt min son. Och eftersom han fått en hel del kläder i mörka och blå toner i present har jag köpt mer rött och rosa för att han ska ha av allt.
och tror du verkligen att en färg kan vara byggstenen i en människas liv?
Jag tycker egentligen inte att färger borde spela roll. Men idag behandlas ett spädbarn i rosa mössa på ett helt annat sätt än vad ett spädbarn i blå mössa gör. Och det viktiga tycker jag ät att alla människor ska få utvecklas till de individer de är, utan att knuffas åt ena eller andra hållet beroende på vad de kissar med. Varför är det så otroligt laddat att en liten kille gillar rosa eller bara leker med dockor, när det är något positivt att vara en "pojkflicka"? Jag tycker inte att det är jag som bygger upp något runt färger, både jag och min son har kläder i alla färger i våra garderober. De som förfasas över hans kläder däremot, de bygger upp dramatik runt färger.
har läst här ett bra tag,och både du och din man verkar vara sådär otroligt rättskaffens att en annan får dåligt samvete,är det inte jobbigt att leva upp till alla egnhändigt satta ideal?jag känner inte er förstås och lägger inga värderingar i detta, är bara nyfiken!hoppas på svar!
Jag vet inte om jag ska ta det här som en komplimang? Jag förstår ju att du tycker att vi sätter oss på höga hästar, och nog lägger du en värdering i det du skriver.
Men svaret är nog att ja, jag är en liten präktigpetter. Men jag tycker att det är viktigt att göra mitt bästa i situationer jag tycker är viktiga.
Det finns naturligtvis tusen saker där vi inte alls är präktiga och duktiga. T.ex. är det alltid bombnedslagsstökigt hemma hos oss. Jag hade gärna haft tid, ork och lust att hålla det snyggt omkring mig, men det har jag inte. Och därför bortprioriterar jag den biten, och skriver inte heller om det i min blogg. Jag skriver om de områden som är viktiga för mig och där jag hela tiden försöker att bli lite bättre. Och om jag inte gjorde så bra jag kunde skulle det vara mycket jobbigare för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Vill bara i all enkelhet säga att jag håller med dig Kattmamman. Vi gör likadant med våra barn, eller gjorde, ska jag väl säga, för de är nu 3 och 6 och har en helt egen vilja (eller rättare sagt, de börjar rätta in sig i ledet och anammar omvärldens vilja - hur frivilligt det är ifrågasätter jag, men för dem känns det fortfarande som egen fri vilja och det accepterar jag förstås).
Med tjejen var det lättare, för det är så accepterat att vara "pojkflicka". Inte så att hon bara hade blå kläder med stridsvagnsmönster, men det gick oftast inte att se om hon var flicka eller pojke bara på kläderna. Idag är hon värsta klänningsälskaren! Men också fascinerad av stora maskiner och fotboll. En ganska normal tjej på sex år.
Med pojken har vi gått försiktigare fram, för det är av någon anledning så otroligt provocerande för omgivningen med en pojke som upplevs som "flickigt" klädd eller med "flickleksaker", och vi har inte velat utsätta honom för risken att få taskiga kommentarer (även om det ändå hänt). Han är tre och även om han fortfarande älskar rosa och glitter och guld så har han redan slutat leka med dockor och med sin rosa leksakssulky.
Det viktigaste för mig är att våra barn hela tiden får uppleva att mamma och pappa ger blanka fan i vad de (eller något annat barn) leker med eller klär på sig, bara de verkar ha roligt och de verkar trygga och glada.
Det handlar ju inte om att tvinga barnet till något, bara att befria det från några av de onödiga begränsningar som alltför många barn tvingas växa upp med.
/Mammut
Heja Kattmamman! Det är märkligt vad denna fråga kan provocera.
Vi resonerar ungefär som ni ifråga om kläder och leksaker. Eftersom vi har en son kommer han förr eller senare att utsättas för/erbjudas alla den manliga världens attribut. Så det behöver vi inte tänka på, det kommer han att få ändå.
Jag vill gärna tro att jag ser min son som den individ han är och att jag försöker utveckla och uppmuntra de sidor han visar fallenhet för, oberoende om de är "flickiga" eller "pojkiga". Han är till exempel väldigt fysisk vilket dels tar sig uttryck i en himla massa klängande, klättrande och hoppande - JÄMT! Men ett annat uttryck för hans fysiska sida är att han är oerhört kärleksfull och söker och ger kroppskontakt - klappar, kramar, pussar. Jag vill uppmuntra båda.
Däremot har han inga rosa kläder men det beror på att jag inte gillar rosa. En dotter hade inte haft ett enda rosa plagg heller.
Bra svarat!
Jag var själv pojkflicka och började inte gilla rosa förrän jag hade passerat ca 25.
Rosa är en färg som alla andra. Likaså ljusblått. Synd att en del färger har blivit så laddade. På medeltiden var det kanske ok när nyheter/händelser inte kunde spridas hur som helst och oftast endast genom konstnärer. Massor av symbolik och noggranna färgval, men för 17, nu lever vi ju på 2000-talet! Dags att tänka om.
Jag blir lika förvånad varje gång folk verkligen blir provocerade av att ungar har "fel" kläder på sig. Det visar väl möjligen på två saker: 1) vi har i allmänhet alldeles för mycket fritid att spendera på meningslösheter 2) det är viktigt att inte ge upp sina små försök att förändra världen.
Jag blir förvånad över dina extrema ståndpunkter. Jag menar min sessa har rosa från topp till tå ändå har jag vid ett flertal tillfällen fått frågan om hon är en kille, vilket förvånar mig!?
det jag vill säga att jag trro inte din ståndpunkt kommer ändra allmänhetens beteende utan det är snarare du själv som måste hävda dig för din egen skull, rätta mig om jag har fel!
Jag hoppas NÄR jag får barn att jag har samma mod som du. För jag inbillar mig att det krävs mod. Jag tycker du gör helt rätt.
tackar för dina svar!
jag kan på något sätt förstå din vilja att förändra hur vissa gör ett genusperspektiv av något så banalt som en färg.MEN!ibland känns det ändå som om du gillar att "provocera"lite med rosa på din son och när folk reagerar blir du arg och debatterar.......
min dotter passar uberbra i marinblått och har dessutom inget hår(och det vet ju ALLA att flickor föds m långt hår!!!!)så vi får alltid höra att hon ser ut som en kille.
tror ändå att detta är ett 40-talist fenomen......som kommer att dö ut ihop med det berömda "köttberget".
är också grymt impad att du erkänner en viss präktighet,stort!
det gör genast att liiiiiiiite av min något yttepytte irritation över detta försvann.
varför läsa här då,tänker du(och din man)om man blir irriterad?
jo-för att du skriver bara så bra om barnlöshet och jag gillar din förmåga till empati och känsla.
Sophie
Jag är så förundrad över att den här frågan är så laddad... Har själv en son och jag tänker ungefär som du - han är 1,5 år och har endel rosa men mest röda och klargröna kläder för det tycker han själv är finast.
Eftersom han alltid haft mycket hår och det börjar bli ganska långt så tror de flesta att han är en flicka. Vi har egentligen inte valt det långa håret men det är SVÅRT att klippa så små barn - luggen är ett projekt bara den - och nu i solen är det väldigt praktiskt med hår i nacken så att han inte bränner sig.
Det här är egentligen inget problem... jag tycket det är helt okej att folk tror att han är en flicka (jag tar själv ofta fel på barns kön). Problemet är om någon sedan frågar vad han heter. Det är tydligen väldigt skämmigt att de stått och kallat honom lilla gumman en stund - jag får nästan alltid en ursäkt (och en gång nästan en utskällning).
Visst är det konstigt - att jag inget sa betyder ju att det var okej, och han bryr sig ju inte ett dugg...
Vill också säga att jag blir ledsen för att världen är så liten och begränsad för små pojkar, de är under en hård press att socialiseras till just det.
För flickorna är det säkert större press och begränsningar när de blir lite äldre istället.
Nej, Sophie, jag tror inte alls att detta är ett 40-talistfenomen. Tyvärr. Det är sorgligt vanligt och jag får för mig att det faktiskt är vanligare än för tio år sedan. Jag har fått otaliga kommentarer där man har förutsatt att Lilla My är pojke för att hon inte haft rosa kläder. Och det är inte alls av personer som är äldre än mig. Nej, jag har inget behov av att demonstrera mitt barns kön via färger och framför allt tycker jag att rosa är fult på små bebisar. Eller, ännu hellre, jag tycker faktiskt att det är oviktigt om bebisen man kikar på är en pojke eller en flicka. Den är vacker och fin och underbar, det räcker för mig. Och långt mer intressant är väl att veta vad han/hon heter.
Är en medelålders morsa med tre tjejer och tycker att det där med klädkönsroller och rosa för tjejer och blått för killar + supersegregerade tjej- och kill-leksaker har blivit mycket värre under de senaste åren! Det är jättesvårt att hitta vettiga kläder till tjejerna när det verkar som om så gott som allt i affärerna är grällt och illande knallskärt eller volangigt pastellrosa. Och efter storlek 130 kommer sedan "den sexiga looken" - alla pedofilers dröm... Grr!
anonym är helt ute och cyklar när han/hon skriver:
"det jag vill säga att jag tror inte din ståndpunkt kommer ändra allmänhetens beteende utan det är snarare du själv som måste hävda dig för din egen skull, rätta mig om jag har fel!" Du har fel.
Om du anonym inte har insett att det är vi som är allmänheten och att allmänhetens beteende faktiskt är påverkbart, särskilt som att om alla behandlar sina barn jämlikt så kommer det inte vara så viktigt om man kan urskilja könet på ett blöjbarn eller ej. Om allmänheten inte skulle tycka att det var så viktigt skulle du inte heller behöva känna dig hotad när din "sessa" blir tagen för pojke. Men jag kan mycket väl föreställa mig att den allmänhet som kallar din rosa "sessa" för pojke gör det för att provocera dig, för att de tycker att du är fånig och överdrivet rädd för att någon skulle missa att det är en varelse med "snippa" som du har. Jag skulle definitivt kunna fråga någon med helrosa barn vad han heter. Det är ju en riktigt bra idé.
Förresten, att skylla på 40-talisterna är ju löjligt. Hur många rosa barn i tyll och stringtrosa hade vi under 70-talet egentligen? Det är ju värre nu än någonsin, men samtidigt kommer förhoppningsvis inte de som vuxit upp i slitstarka kläder av bävernylon att acceptera att deras döttrar ska tillbringa barndomen i rosa prinsesskläder man ska sitta fint i.
Hoppas
AS
Bra talat Kattmamman och de flesta av kommentatorerna! Orkar inte skriva en hel uppsats om varför jag tycker det utan nöjer mig med att säga att det jag skulle ha sagt har sagts av andra här.
Med en flicka och tre killar så tycker jag att det verkligen behövs jämvikt i min familj. Min tjej som är äldst är en riktig pojkflicka och har kategoriskt ratat allt vad dockor, rosa och sånt heter. Dockskåpet har ingen lekt med, men kanske kommer lille sisten att göra det? Äldsta killen har ändå fått mycket av "det mjuka och mer tjejiga" eftersom han haft en storasyster att se upp till och beundra. Även om hon varit pojkflicka har hon inte helt undgått hur en tjej ska vara. Men nu när han är sex år är det bara Bionicles, Kingkong, Ninjaturtles och Star Wars som gäller. Han influerar de mindre smågrabbarna enormt. Så jag försöker kompensera genom att de mindre får "flickiga färger" på kläder, "tjejleksaker" osv, för jag tycker de behöver båda sidorna. De blir begränsade av sin omgivning så hårt ändå. Dessutom tycker jag det är underbart att främmande människor frågar om minstingen om han är en tjej eller kille. Han är fruktansvärt söt i rosa body med rosett, turkos bandana, jeans och kofta. Oavsett om han är tjej eller kille. Så jag gör det för deras skull, för min skull och för samhällets skull.
Mycket bra skrivet av de flesta ovanstående!
Jag har inga barn, men försöker ändå att dra mitt strå till stacken. Alla kompisars barn får könsneutrala kläder, eller kläder av "fel" färg av oss. Barn jag inte känner/vet vad det är för kön på frågar jag föräldrarna vad för kön barnet har istället för att dra den slutsatsen själv (en anonym var ju upprörd för att hennes rosaklädda flicka ibland fick den frågan - personerna som har frågat kanske gör precis som jag). Jag försöker också alltid att tänka på hur jag pratar med andras barn så att jag inte gulli-gullar med flickor och säger tuffa saker till pojkarna.
Jag tycker inte att färgerna är det stora poblemet när det kommer till barnkläder. Snarare det faktum att tjejkläder för barn från sju år är uringade, tighta, har lösa "fusk-bh-band", är tunna och allmänt "obarnvänliga".
Killkläderna är mycket mer praktiska, så min dotter får ofta ha blått, beigt och grönt (dessa kläder kommer hennes lillebror ärva så det är ett plus) eftersom de är de enda färger man kan få tag på RIKTIGA kläder i.
Jag gillar att du är präktig. Det får mig att tänka till ibland. Dock inte alltid... Jag är hyfsat "lat" när det gäller att ta strider för mina döttrar när det gäller exempelvis klädfärger. De får ha det de får av släktingarna vare sig det är icke-ekologiskt eller rosa. Själv köper jag det jag gillar till dem vilket oftast är rött och mörkblått eftersom jag själv råkar gilla det. För oss är nog kläder inte så viktiga... De ska vara hela, rena och gå att leka i - det är väl ungefär så långt jag tänker.
D v s "keep up the good work" (japp, jag är gravt amerikaniserad också ;-) ! Alltid skapar det tankar hos någon...
Vill bara dela med mig av vad mitt då treåriga syskonbarn svarade på den vanliga frågan om lillebror eller lillasyster.
"...men det gör ju ingenting - för den har ju blöja"
Helt oförstående inför frågan :)
Hej! Den här frågan engagerar mig också. Jag har alltid varit pojkflicka själv, uppvuxen på 70-talet med frotté-t-shirts i alla möjliga färger, men knappast rosa. (Jo, jag hade en blus i mellanstadiet!) Däremot mycket ljus- och klarblått, som jag passade i. Och rött.
Vårt första barn blev också en pojkflicka, och hon ska ha röda jackor, det bara är så, säger hon själv. Lillebror ärver dem självklart. Annars gillar hon nu, som nybliven 7-åring som drar 134 (och därmed hamnar i fjortisfacket vad gäller mode... Suck!) mycket rosa, coola kläder, och blått, som alltid - hon klär i det, hon också. Hon vill absolut ha långt hår, så hon har en halvlång variant som inte trasslar FÖR mycket att borsta ut om morgnarna.
Lillebror - ja, vi har dragit gränsen vid att inte köpa honom egna prinsessklänningar - han har fått ärva syrrans. Men egna ringar och halsband har han fått. Han är lockig, så han har 7 - 10 cm hår - vilket snaggade kompisar på dagis har sagt ser tjejigt ut (vi snackar fyraåringar nu.) Men de - och maken! - får som de vill när sommarvärmen kommer, då blir han lite korthårigare. Tids nog försvinner lockarna... Ser ut som apotekskillen som är på reklamaffischerna nu, i stort sett. Han gillar rosa, visst, men favoritfärgerna är grönt och guld ihop, och så blått. Han klädde kanon i marint, rött, vitt och beige som liten, så nästan hela hans garderob bestod av det. Syrran funkade inte alls i beige. Hon har faktiskt fått ha orangeblandat ibland, fastän jag personligen inte alls gillar den färgen - men den klär henne i lagoma doser. Gillar personligen Lingon & Blåbär, Arctic kids, Po.ps och Lindex neutralare kläder. Har däremot inte vågat handla på KappAhl på åratal - ser bara meshtyger och glitter när jag går in där... Gillar inte heller retrostuket, tyvärr - verkar vara bra kvaliteter där.
Lillebror har ärvt det rosa, men har valt att mest ha det hemma. Är så söööt i rosa pyjamas! :D
Barnen väljer mycket själva, men jag avråder dem från det opraktiska. Tjejkläder är väldigt tighta, och det är ett aber. (Ärvt mammas putmage!)
Kommande trean - tjaa, får se vilken hudton hän får. (Jag är rosa, min man mer orange av sig.) Men vi har allt nu, och vi har barn av båda kön som ärver oss, så det är inte så viktigt. Tjejen får ha en rosa cykel, det är lugnt. Bara de mår bra, som sagt. Och det verkar de göra.
Skicka en kommentar