Jag hade tänkt fortsätta skriva om klädfärger, och besvara de kommentarer jag fått. Men jag orkar faktiskt inte. Det här är inget särskilt laddat ämne för mig. Jag har inte som mål i livet att provocera andra människor, och skulle jag någon gång vilja göra det skulle jag definitivt inte använda mig av mitt barn.
Istället tänker jag ge mig på nästa ämne där jag också fascineras över att folk orkar bry sig. Lillkatten är sexton månader gammal och han ammas fortfarande. Jag planerar att fortsätta amma så länge han själv vill. Och skulle det bli så att han vill fortsätta även när syskonet kommer (om det kommer) så får jag väl amma två barn. Från början visste jag inte riktigt hur jag skulle göra. Amningen fungerade väldigt dåligt för Lillkatten från början eftersom han är en anings tidigt född och jag såg framför mig hur jag skulle ha samma helvete med en ny bebis, samtidigt som jag skulle amma ytterligare ett barn.
Men efter att ha mött så starka reaktioner och till och med fått höra att det måste vara olagligt att amma stora barn så har jag tvingats argumentera inför nyttan av att långtidsamma, och jag har gjort det så bra att jag har övertygat mig själv.
Jag tror inte att något barn i Sverige lider av att inte ammas, och jag tror inte att långtidsammande barn nödvändigtvis behöver bli tryggare än andra barn. Men trivs både mamma och barn så är det ett fantastiskt sätt att utbyta närhet (och antikroppar) Och det kan väl aldrig bli äckligt att ge sitt lilla barn närhet, inte ens om barnet blivit några år? Den som tycker det har en snedvriden inställning till sexualitet tycker jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Brukar inte mjölken sina när man blir gravid igen..?
Jo, för vissa gör den visst det tillfälligt, men för andra verkar det inte bli så.
Jag har ännu inte sinat, men så är jag ju bara i vecka 13, så det kanske kommer. Och ifall det händer får jag se om Lillkatten är intresserad av att fortsätta ändå eller om han väljer att sluta. Mjölken kommer ju tillbaka, och vi ammar ju inte längre för matens skull.
Det här är ju jätteintressant ur biologisk synvinkel och eftersom jag vet att du Kattmamman är biolog tar jag mig friheten att plocka upp biologspåret. I biologin talar man om "mother-offspring conflict" om avvänjningen - det vill säga att den diande ungen har ett intresse i att fortsätta dia hur länge som helst, men i längden kommer detta att inkräkta på mammans förmåga att ge di åt kommande ungar. Man brukar lära ut att kalvar och föl ska avvänjas någon månad innan nästa kommer, för att garantera att det finns tillräckligt bra råmjölk (antikroppar) till den nyfödde. Jag har också fått för mig att i naturen avvänjer honan ungen vid den här tiden. Därav de förvirrade fjorårsälgkalvarna som dräller omkring på senvåren / försommaren när mamma älg har omprioriterat till årskalven. Om mjölkproduktionen skulle sina under graviditeten så är det, tror jag, adaptivt. Nu är jag inte ett skvatt inläst på däggdjuret människa, men det tror jag att du Kattmamman är, så det vore intressant att höra din kommentar ur detta perspektiv.
Visst finns det ett biologiskt perspektiv, och jag tror att din beskrivning fungerar ganska bra på stenåldersmänniskan.
Men jag tycker inte att den aspekten är så väldigt intressant. Jag lever i ett varmt hus året om, jag tar mediciner, (jag hade inte ens blivit gravid utan dem första gången) jag kan på några timmar ta mig till andra sidan jordklotet, mitt barn kan födas 10 veckor för tidigt utan att få några skador o.s.v. i all oändlighet.
Jag tror nog att du förstår min point :-) Det som är naturligt biologiskt är för länge sedan satt ur spel i den moderna västvärld jag lever i, och då kan jag fortsätta amma mitt barn, om jag tror att det är det bästa, även om det kanske hade varit ett problem om jag levt i en grotta, och mina barns möjlighet till överlevnad berodde på den mat jag och min familj lyckades få ihop från dag till dag.
Och aspekten att aldrig bli avvand tror jag inte är ett problem. Även min son lever i västvärlden med västvärldens värderingar, och om han inte tröttnat av andra orsaker (eller om jag har tröttnat) så kommer han när han blir gammal nog att känna av omgivningens förväntningar och sluta av den anledningen.
jag har ammat mina tre barn olika länge. 4 månader, 3,5 månader och nu sist 16 månader. Det blev fasligt många kommentarer i alla fallen. Först många "bannor" om hur bra det faktiskt är att amma, man är ju tydligen inte en lika bra mamma om man ger ersättning... (;-) Sen, när vi fick till en fungerande amning (tredje gången gillt!) och ammade på, eftersom jag tänkte att vi kör på så länge det känns bra, ja, då fick jag en jäkla massa pikar om att "OJ! ammar han fortfarande?!" (=är han inte lite väl stor nu?!)
Men, jag måste faktiskt säga att jag har försökt noncha alla såna kommentarer, även om det är skitsvårt när det kommer från nära vänner och släkt, så vi ammade tills min rygg sa stopp. Jag hade kunnat amma vidare på ett sätt, men det gick inte, kroppen sa verkligen ifrån där.
Förlåt för den långa utläggningen, men jag tycker att det är viktigt att var och en gör så som passar en bäst.
Hur det går/blir med första barnet, säger ingenting om hur det blir med eventuellt kommande barn :-) Jag tror att mina barn mår lika bra och är lika trygga, och jag vet att de är lika älskade, alla tre, trots att de fått lika olika födor, där i början.
Så! Nu är jag klar. :-)
Herregud, jag fattar inte att folk inte har värre saker att förfasa sig över. Barn behandlas illa dagligdags, men det som verkligen kan engagera är långtidsamning.
Jag tror att jag precis eventuellt har slutat amma. Det blev annan läggningsritual när Lilla My fick eget rum, hon har glömt att efterfråga "slurkis". Min BVC-tant tyckte att jag skulle amma tills Lilla My blev 2 år, och hon är 23 månader nu så det känns rätt ok.
Kan inte fatta att folk orkar bry sig och att någon kan tycka att det är äckligt att barn ammas fast de inte är yttipyttisar. Framför allt är det ju så att barn är olika och föräldrar är olika och varför inte acceptera det och låta alla bli lyckliga på sitt vis?!
PS
För min del tror jag, rent oventenskapligt men dock, att barnet är gjort för att lära sig klara sig själv. Och om man är lyhörd för de perioder när barnet själv väljer att ta avstånd (som nu, när Lilla My plötsligt flyttade till eget rum) så blir inte dessa "skilsmässor" så påtvingade och smärtsamma. Och jag tror att detta även gäller amning. Jag tror alltså inte att barnet behöver avvänjas för att sluta amma, jag tror att det kommer naturligt.
Min synpunkt på detta är som med så mycket annat, jag tycker att det är upp till varje familj att bestämma själva.
Ni gör helt rätt. Och jag gjorde helt rätt som slutade amma när Signe var ett år och själv bestämde sig för att det inte längre var kul att amma.
Ärligt talat så tycker jag att det är lite konstigt med barn som passerat 1.5 år och fortfarande ammar ;) Provocerad kan jag dock inte säga att jag blir.
Min högst personliga åsikt är att det finns nån slags gräns när jag tycker det blir lite märkligt att ett barn fortfarande ammas men den gränsen är för mig när barnet är mycket äldre än 16 månader. Men jag vet att jag såg något reportage på teve där det var typ en 5-åring som ammade. Det tyckte jag inte kändes helt rätt. Men folk gör ju som de vill.
min personliga åsikt är att det börjar bli dags för andra sätt att få/ge närhet o tröst runt 2-års åldern.
men var och en gör som den vill förstås!
själv ammade jag i ganska exakt 16 mån,sen var vi båda redo att sluta.
Jag träffade en gång en mamma som ammade sin fyraåring. Det kändes ärligt talat lite väl länge. Jag kan inte påstå att jag blev provocerad eller upprörd men jag funderade lite på varför.
Min stora tjej ammades tills hon var nästan två år, den lilla inte alls lika länge, tills hon var 11 månader ungefär. Var och en ska göra som det passar den mamman/barnet själv bäst helt enkelt. Så det så :-)
Jag ammade nu när jag var graid och dubbelammar min lillkille på 6 mån plus 2 åringen. Har fått mycket kommentarer genom åren kan jag säga! För 2-åringen var det väldigt bra att få behålla amningen när lillkillen kom. Men jag kan känna mig lite amningssliten ibland. Om du är intresserad av praktisk erfarenhet kan du ju pipa till i min blogg :)
Teoretiskt har jag inga problem ens med dem som ammar i låt säga 4-5 år. Jag tror att det faktiskt varit normalt i vissa kulturer även om i västvärlden har amningen blivit en nyföddhetsgrej liksom. Jag ammar min 16-månaders och det känns helt normalt. jag som även är mamma till jättestora 20-åringar tycker att Lillkillen är väldigt liten och jag är övertygad om att vi slutat med amningen när han är 23. Jag ser liksom inte problemet. jag tycker inte att en 1-2åring är stor, alls. Sedan vet jag inte om jag personligen kommer att tycka att det är okej att amma när han är 3-4-5 år. Jag är inte där än. Han är det barn jag ammat längst. men amningssliten har jag känt mig i omgångar men då har vi trappat ned. Man är ju två om saken. Nu ammar han ganska ofta för han är så förkyld och jag är full av ork, just nu.
Det är liksom normalt att amma sina barn, och barn är mycket små tills dom är tja...5 år.
OM det funkar för modern och barnet är det väl inget problem? Folk har mycket kommentarer, om man ammar en för kort tid är det förfärligt, om man ammar äldre barn är det förfärligt. Tycker redan nu att en del äldre släktingar tycker att det är dags att sluta och min dotter är inte ens åtta månader. Antar att just det hänger ihop med att på 70-talet sinade många kvinnor tidigt eftersom man skulle hålla sig till de där fyra-timmarsintervallerna... Jag är dock lite rädd för att hon ska börja bita mig men det kanske fixar sig?
Jag håller förstås med Kattmamman om att det där med naturligt och adaptivt oftast gäller i en annan miljö än den vi lever i. Men fast vi har gott om mat och medicin så behöver vi ju antikroppar. Nu är råmjölk / colostrum olika viktigt för immunförsvaret hos olika arter, och jag vet inte hur det är med människan. Och kanske är det också en myt att en sinperiod behövs för råmjölksbildningen.
Och jag har inte någon synpunkt på hur länge folk ammar, fast jag har också konstaterat att det är något man kommenterar. Och också "i naturen" fortsätter mamman att ge di länge om det inte kommer ett lillasyskon.
Det blir ju knepigt att använda naturen som förklaringsmodell när den ger oss exempel som inte stämmer överens med andra av våra ideal. Jag skulle inte drömma om att argumentera för att mamman ska ta hela ansvaret för att däggdjursmammor i naturen i regel gör det. Men ibland stämmer naturen och kulturen. Avvänjningen är i naturen en stillsamm gradvis process utan bråk, där mamman gör det svårare för ungen att få mat. Och det är ju ungefär vad andra kommenterare beskrivit ovan.
Skicka en kommentar