Det är så många som skrivit om det i sina bloggar redan, men jag måste också nämna det med några ord.
När kampen en dag tar slut för någon av oss, särskilt när det är någon vi följt länge, och som i mitt fall betraktar som en kär vän, särskilt efter att vi fått chansen att träffas på riktigt.
Då gör det nästan ofattbart ont.
Barnlöshetsresan är fruktansvärd och omänskligt grym ibland, men den ska sluta lyckligt. Någonstans i kampen hägrar målet som är ett levande nyfött barn.
När den inte gör det, utan istället slutar med ännu en misslyckad behandling, och insikten om att det här inte kommer att gå. Då vill jag bara lägga mig ner på golvet och skrika och sparka, för det är inte rättvist, det är så förbannat orättvist.
Kära älskade Ting. Jag hoppas så mycket att du ska få bli äkta genuint glad, och att du när du är gammal ska få vara nöjd med hur livet blev, även om det inte blev som du hade tänkt dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jättefint skrivet!
TACK, Kattmamman.
Det berör mig så starkt att inse vilket stöd ni alla, underbara kvinnor har visat mig i denna mörkaste av alla situationer.
Tårarna kommer varje gång jag läser era ord.
Ni är guld och jag hade inte klarat allt detta utan er.
Ni har påverkat mitt liv så oerhört mycket.
Och vår väg ska bli den rätta, oavsett så kan det inte bli tyngre längre. Det är befriande.
Kram, Kattmamman.
Skicka en kommentar