Om någon annan skulle ha fått samma uppfattning som anonym som har kommenterat i inlägget under, och vars kommentar gjorde mig lite ledsen, tänkte jag här förklara mig.
Så klart tycker jag inte att ett barn är mer värt än ett annat. En IVF är ett mirakel, och en obeskrivligt häftig erfarenhet när det fungerar.
Men min son är inget IVF-barn liksom eventuella syskon inte kommer att vara knull-barn?!?!? De kommer att vara mina högt älskade barn, och inget annat.
När vi höll på med behandlingarna, när mitt liv var på botten, då blev jag gravid. Jag passerade vecka tolv, och vågade börja hoppas på att vi den här gången faktiskt skulle få bli föräldrar. Men så blev det inte, det blev istället ett missfall. Jag sjönk ner på botten och blev sjukskriven av sorg. Men aldrig någonsin har jag sörjt ett dött barn. Det var inget barn jag blödde ut, det var ett embryo, ett litet grodyngel eller ett fiskyngel.
Det finns säkert andra som känner annorlunda, men jag känner ingenting för det som ligger i min mage nu. Jag är för fri abort, och jag anser inte att den som väljer att göra abort i vecka åtta dödar ett barn. Jag har drömmar och förhoppningar, men de har ingenting att göra med den genuppsättning som håller på och utvecklas i min mage.
När jag väntade Lillkatten fick jag aldrig någon relation till honom i magen. För mig finns det inga kopplingar mellan graviditeten och mitt barn. Jag blev inte mamma förrän jag fick honom i famnen.
Den här gången om det som finns i min mage stannar där, hoppas jag på att våga och kunna knyta an lite, och tycka att det är mysigt med sparkar. Men gör jag inte det, så vet jag att det inte gör något. Jag är världens bästa mamma till Lillkatten, och jag tror att jag kommer att bli världens bästa mamma till hans syskon också, annars hade jag skyddat mig för att vara säker på att inte bli gravid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag tror jag känner lite som du. Jag vet ju med hjärnan att det är en bebis som ligger i magen och på sätt och vis är det naturligtvis häftigt att känna att det finns något som lever inuti mig, men jag har samtidigt lite svårt att se den som ligger därinne som en faktisk person, en riktig liten människa. Så var det förra gången med. När lilla M föddes så kändes det fantastiskt men jag hade på ett sätt svårt att koppla ihop att hon faktiskt var densamma som legat inuti mig.
Det är så mycket tryggare den här gången, att veta att alla känslorna kommer att finnas där sedan, även om jag inte går och myser och pratar med magen hela tiden.
din sista mening är helt fantastisk! såklart är du världens absolut bästa mamma till ditt(dina) barn.
och göra skillnad på IVF och knullbebisar (så var ett nytt underbart uttryck myntat!) är ju helt bisarrt.
jag reagerar lika starkt varje gång någon känner sig manad att poängtera "men det är väl dina HALVsyskon?". va faen? vi delar rätt mycket, se'n om vi delar hela eller halva genbanken, vad gör det för skillnad. de är mina SYSKON helt och hållet.
Jeg tror også du er en fantastisk mor, og jeg håper og tror du snart får en baby til å være glad i. Det er en veldig fornuftig innstilling du har til graviditeten - selv mistet jeg i uke 8 og følte at jeg hadde mistet noe som skulle blitt mitt første barn. Nå har jeg verdens fineste lille sønn og håper å få flere barn også. Men jeg slet veldig under graviditeten fordi jeg var så redd for å miste - ønsker at jeg kunne fått samme innstilling som deg. Lykke til med graviditeten, jeg håper så veldig at du snart er tobarnsmor! Heldige barn som kommer så elsket til verden.
Det måste vara ganska skönt att ha den inställningen till en graviditet. Själv fungerar jag inte alls likadant, jag knyter väldigt lätt an till det som finns inne i magen. Givetvis mer jä närmare slutet man kommer. Missfall för mig var jättejobbigt och det kommer att vara svårt att gå förbi augusti, då vi skulle ha blivit fyra i familjen. Visst, jag blödde heller inte ut något barn. Däremot något som skulle ha blivit mitt barn.
Men att göra skillnad mellan barn, beroende på hur de kom till. Nej, där håller jag fullständigt med dig.
Framför allt tycker jag att det är underligt att dyka in på din blogg och undervisa dig i att barnet du bär på är lika mycket värt som Lillkatten. Självklart är det så, dina känslor inför graviditeten ändrar väl inte det?
OK, nu är jag lite hård, jag fattar att kommentaren var helt välmenande. Men jag kan ändå inte låta bli att associera till en ständigt upprepad diskussion på avsomnade adoptera.nu. Genom åren hände det ganska ofta att ämnet gravid efter att ha adopterat kom upp. Föräldrarna beskrev sina första reaktioner på den oväntade graviditeten som inte alltid var positiva. För när man har gett upp och tänkt om och adopterat så är det inte säkert att man omedelbart blir stormande glad över en graviditet. Sedan var det bara att vänta på reaktionen, den kom likadan varje gång, helt ofelbart. En anonym (kanske samma person genom åren) som tyckte att det var så HEMSKT att nedvärdera det väntade biobarnet jämfört med det adopterade, blablabla. Jag fattar än idag inte var vederbörande fick sin glöd ifrån. Hur kan det vara en nyhet att inte alla barn är lika efterlängtade och planerade? Och hur kan man tro att det per automatik påverkar föräldra- och barnrelationen? Visst, i en del fall kanske, men absolut inte i alla.
Sedan känner även jag igen mig i din inställning, fast jag aldrig kom så långt som till graviditet. Efter tillräckligt många besvikelser är man luttrad och vågar inte ta ut något i förskott, så är det bara.
Och jag knyter an så fort jag är gravid. Då är jag liksom på väg att bli mamma. Så är det för mig. Vi är alla olika. Ingenting är bättre eller mer rätt än det andra. Men jag tycker att det är ett barn med en gång, eller i alla fall början av det som ska bli ett barn.
Ja, om du/ni förstår vad jag menar.
Vi er alle ulike, som yogamamma skriver. Alle leser ut ifra sin egen virkelighet og det er ikke alltid like lett å forstå hverandres meninger og perspektiver - spesielt på noe som er så intenst personlig som graviditet og fertilitet. Og for meg, som en leser som også hadde en litt vanskelig vei til å bli mor, var det litt uventet at en som så gjerne vil bli gravid skriver flere ganger at det ikke er noen katastrofe om det ikke går bra. Jeg er også for abort, men etter å ha sett mitt eget lille foster med armer og bein på ultralyd i uke 8 syntes jeg at det var en liten baby selv i første trimester. Imidlertid har jeg full respekt for at andre tenker annerledes. Jeg synes at Kattmammaen forklarte sin innstilling på en klar, fin og logisk måte.
Jeg stilte et spørsmål, som ikke var ment for å provosere eller stå som en kommentar på bloggskriveren (som åpenbart er en fantastisk mor). Det var ikke meningen at kattmammaen skulle bli lei seg, og det synes jeg er veldig trist at hun ble. Den ene kommentaren (helga) synes jeg er en anelse urettferdig - men i bloggverdenen er det ofte veldig lite populært med konstruktiv kritikk eller tilsynelatende kritiske spørsmål. Alt annet enn ros er liksom forbudt.
Jeg leser bloggen hver dag og håper at graviditeten går bra og at den blir lettere enn den forrige.
Skicka en kommentar