måndag, december 15, 2008

Nähä inte det

Så här skulle det inte bli.

Allt skulle vara rosenskimrande familjelycka, och alla skulle älska varandra och skratta och vara glada hela tiden.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vännen.
Kram.
AS

Pia sa...

Jag tycker egentligen det är ganska bisarrt att det finns en sån där idealbild av familje- och framför allt bebislivet. Det är fantastiskt med familj och barn men det är banne mig ingen idyll. Jag tycker det är mer att man ibland kan få korta stunder av värme i hjärtat när man känner sig väldigt lycklig, snarare än att man går runt i ett rosa (eller för den delen i jämställdhetens namn kanske blått) skimmer. Förändring är nästan alltid svårt och att få barn (även fler) är ju en jättestor förändring i livet. Dessutom är man ofta mitt i alltihop skittrött och kanske också känner hur den egna idealbilden av hur man bör vara som förälder krockar med hur man faktiskt beter sig.

Anna sa...

Om du vill prata så finns jag här, du vet ju tel-nr - eller åtminstone har du lätt att få tag i det :-). Just idag har jag ingen röst, men imorgon är den nog tillbaka. Och är det någonting jag är expert på just nu så är det ickerosaskimrande första bebistid

Kram

Anonym sa...

Jag vet också hur det känns. Ta en stund i taget. Ni kommer att klara det.

Anonym sa...

önskar jag kunde säga nåt vettigare, men:
kram.
/SD

Anonym sa...

Kanske en klen tröst men just nu tycker jag att ha en tvååring är en pest och en pina. Missförstå mig rätt, han är mitt hjärtas ros och jag gör allt för honom. Men han är inte alls så rolig alla dagar. Allt ljus på mig, är hans måtto. Förundras över alla andra som alltid orkar. Själv blir jag ledsen och sur över alla saker han har sönder. Till exsempel. Att då ha en bebis _också_ är mkt tufft. Gråta har sin tid och skratta har sin...vaka har sin tid och sova har sin. Det ordnar sig om inte förr så senare.
I omtanke/nisses mamma från aff jan07grupp.