Lugnare än någonsin

Ja jag är lugn.

Ut kommer barnet till slut, och det finns ingenting jag kan göra för att påverka när det blir.

Jag kan bara hoppas att jag är någorlunda frisk, att Kattpappan också är det och att vi hinner in till BB.

Jag är lite förvånad över mig själv eftersom varenda dag som gravid känns som en ganska bortkastad dag. Jag gillar inte att vara gravid mer nu, än vad jag gjorde i vecka 7.

Men det finns ett slut. Den 22 december sätter de igång förlossningen. Har jag klarat mig så här långt så klarar jag mig några dagar till. Till skillnad från många andra som tycker att det blir ett helvete på slutet har jag tyckt att det varit det hela tiden, så jag är van.

Och förlossningsrädsla vet jag inte vad det är. Jag är rent ut sagt skiträdd för att något ska hända med barnet, men det har ingenting med förlossningen att göra.

Jag trodde att jag skulle bli galen om jag var tvungen att plussa. Men nu känns det inte alls särskilt konstigt. Jag har faktiskt ändå från början tänkt på igångsättningen som datumet som gäller, och tydligen har jag lyckats med mina tankar. Jag gjorde likadant förra gången vilket ledde till att jag födde barn fem veckor för tidigt, vilket kanske inte var lika bra. Men det hade varit värre åt andra hållet.