Korta reflektioner från förlossningen

Sömnen är milt sagt bristfällig, vi har fått en unge som är klarvaken hela nätterna. Och så händer det en del annat som nog skulle kunna sorteras in i kategorin livskris, men som det inte kan berättas något om här. Förhoppningsvis är det början på något bättre.

Jag ska skriva förlossningsberättelse så fort jag orkar. Men tills dess, några osorterade tankar och minnen.

Vidöppet läge innebär att bebisen ligger med ansiktet uppåt istället för nedåt, vilket gör att det är svårare för den att komma ut, och i mitt fall att den inte sjunker ner.

Bara några timmar innan förlossningen startade hade jag ett mycket långt och bra förlossningssamtal med gravid förstagångsföderska. Jag redde ut alla mina tankar om smärtlindring och visste precis vad jag ville när det väl var dags.

Det vidöppna läget gjorde att jag inte öppnade mig ett dugg. Redan åtta dagar innan vi åkte in var jag öppen fyra centimeter, och bättre blev det aldrig. 20 minuter innan Mini föddes var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter. Just då kändes det lite hopplöst, och det hade varit lätt att be om smärtlindring. Istället bad jag om att få hinnorna tagna så att vattnet gick, och det fick jag, och plopp så var babyn ute.

Precis som förra gången gick hjärtljuden ner och en barnmorska kallades in för att hjälpa till och snabbt trycka ut barnet. Jag hörde hur de kallade på läkare också, men mina egna krysvärkar och den yttre pressen räckte, och innan någon läkare var anropad kom barnet ut. Den här gången gick det väldigt fort, och jag kände precis hur jag sprack sönder, förra gången då jag sprack mycket mer märkte jag inte av det alls.

Moderkakan kom ut av sig själv, ingen operation den här gången.

Målbild i all ära, men jag tänkte verkligen inte på några söta babyplagg, eller på att få upp en bebis till bröstet. Det som fick mig att se framåt och kämpa vidare var insikten om att jag snart skulle slippa smärtan i blåsan. Den här lilla bebisen har i många månader konstant sparkat mig på blåsan, och det har stundtals varit väldigt smärtsamt, och hela tiden väldigt kissnödigt. De buktande hinnorna som inte ville släppa ut vattnet lyckdes också vid varje värk skapa ett enormt tryck mot blåsan, och det gjorde så ont, så min målbild blev en överkorsad toalett.

Barnmorskan sa vid något tillfälle till mig att man borde filma mig för en instruktionsfilm i profylaxandning. Det finns ganska få saker i världen som jag är riktigt bra på, jag är mer av en halvbra-på-mycket-person än någon med spetskompetens i få områden. Men jag är superbra på Tetris, och på att föda barn med profylaxandning.

Jag lyckades gå in i varenda värk och släppa allt runt omkring mig. Värken delade jag upp i tre delar, den ok delen, den jobbiga delen och den outhärdliga delen. Och när det outhärdliga var passerat kunde jag släppa och sova fram tills nästa värk.