Jag ska sluta amma.
När amningen fungerar så här jättebra som den gör med Minikatten är det en gåva och otroligt praktiskt att alltid ha mat med sig i stora mängder.
Tänk vad jag kämpade med Lillkattens amning, det tog flera månader innan den ens fungerade någorlunda och BVC var ständigt missnöjda med hans viktuppgång, han gick inte upp särskilt mycket i vikt.
Den här gången bara fungerade amningen, direkt när han ny kom upp på mitt bröst så fick han ett supertag och sög, och det har han fortsatt med sedan dess.
Igår var det invägning på BVC, och vår snälla sköterska låtsades att hon häpnade över hans viktuppgång och sa att så mycket kan man inte gå upp, hon var väldigt nöjd.
Men problemet är jag. Jag kan inte sova just nu, inatt har det inte blivit ens en minut. Jag måste kunna äta mina sömntabletter. Och att göra som igår att äta dem och sedan amma tolv timmar senare är inte ok i längden. Det är så lång halveringstid på tabletterna att substans finns kvar i kroppen i upp till ett dygn, och ingen vet vad medicinen gör med så här små barns nervsystem i längden. Det är naturligtvis ingen risk jag kan eller får utsätta mitt kloka vackra barn för.
Mina tabletter har också den fördelen att jag inte sover särskilt mycket djupare än utan tabletter. Jag kan förmodligen gå upp och fixa ersättning och ge honom trots att jag tagit tabletter. Jag kommer naturligtvis inte samsova nära, nära när jag är under påverkan av tabletterna det får Kattpappan göra, men så länge jag är uppe och går fungerar jag som vanligt, bara att jag är lite tröttare. Mina tabletter är ju inte muskelavslappnande bara lugnande.
Det finns så många kloka bra mammor som inte ammar, och som har en fantastisk nära relation till sina barn. Och det finns fördelar med att kunna dela mer lika med pappan. Men just nu gråter jag så att mitt stackars barn i sjalen har blivit alldeles blöt i håret.
Jag tror att vi går till vår "fantastiska" vårdcentral i morgon. Kanske får jag träffa någon bättre läkare än den jag brukar. Men jag betvivlar att det finns så mycket de kan hjälpa mig med. Jag är inte heller beredd att prova beroendeframkallande sömnmediciner, trots att jag läste att det finns en som kanske går att kombinera med amning.
onsdag, december 17, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Du har tagit ett klokt och bra beslut, ett beslut som vittnar om omsorg om dig själv och din familj!
Klart att du gråter nu, det är förstås en sorg och en besvikelse. Men som icke-ammande mamma kan jag bekräfta det du redan vet, det finns massor av sätt att kompensera den närhet som amningen ger.
Men jag funderar på en sak. Du har dragits med dina sömnproblem så länge och de verkar såpass allvarliga att jag tycker att du ska söka bättre och mer specialiserad vård än klåparen på vårdcentralen. Det finns särskilda sömnkliniker här och var i landet, jag tror t ex att Karolinska har en. Det är viktigt att framhålla att du har kämpat i åratal med dina sömnproblem. Så här ska du inte behöva ha det!
Varm kram från Helga
bra beslut-mkt klokt!
kramar!
Det tror jag var det klokaste beslut du kunde ta för både lill-bebisen och dig själv. Ja förresten för hela familjen!
Kram
Jag förstår att det är en sorg för dig att inte amma, men jag tror att det kommer att gå jätte jätte jättebra med ersättning också!
Och grattis till ert nya lilla underverk!
Kramar från SambaSamba
Så jobbigt det låter!
Kan du inte bli sjukskriven så din man kan vara hemma? Då kanske det blir lättare? Bra att du söker hjälp - så här kan du ju inte ha det. Även om det känns jättejobbigt att sluta amma så måste du ju må bra för att barnen ska må bra!
Jädrar va bra och klokt du resonerar, utan sömn och allt!! DU går givetvis i första hand för mår inte du bra så kommer allt att bli jobbigare i längden. Jag har nära kompisar som valt bort amningen av olika anledningar och där pappan istället kunnat träda in mer fått en väldigt fin roll i just matproceduren.
Oj vad ledsamt. Förstår att du är ledsen. Ibland har man inte nåt riktigt val. Hoppas att du kommer må bättre snart, sova måste en mamma få göra.
Förstår att det är ett jobbigt
.
Kramar!
Om du vill och orkar kommer det gå att ta upp amningen igen, även om du väljer att lägga ner den nu. Det krävs lite jobb (och frågan om det är läge, det vet jag inte) Men det kan vara skönt att ha det i bakhuvudet eftersom amningen har varit/är viktig för dig. Om du vill och orkar kan du mejla mig...
Stor kram och jag förstår att du är ledsen... Oavsett hur du gör nu så är du en fantastisk mamma för dina barn, amning eller inte.
Det låter som att du fattar ett moget och klokt beslut. Och även om det inte känns så nu, så kommer du att om några år kunna säga att matningen i sig själv inte gjorde din kärlek varken större eller mindre. Du får bara en erfarenhet till av livet. Det är därför vi får våra barn tror jag i mina andliga stunder. Dom fostrar oss (och vi fostrar dem).
Jag tror att jag måste blogga om ämnet, jag tror många nyblivna känner som du när dom lägger ner amningen. Jag förstår att du gråter, som nubliven mamma sörjer man allt som man tycker barnet "ska" ha. Men jag lovar dig att Minikatten sörjer inte över att få flaskan, inte ett dugg.Jag lovar! Han är glad bara han får käk o så vill han nog inte vara så blöt i håret :) Så torka tårarna, och klappa dig själv på axeln för du är garanterat en toppenmamma som bryr dig så mkt om hur dina barn ska ha det. //Nissemamman från januari07gruppen på Aff
Jag känner faktiskt en mamma som ammat ett barn och flaskmatat ett (pga en liten defekt hos barnet) och hon säger så här i efterhand att skulle hon få ett till, så blir det flaska igen. Det finns fördelar! (Fast det är klart att det finns nackdelar oxå - sina bröst glömmer man ju inte hemma men FAN vad ofta jag har glömt nappflaska! Fast i och för sig, jag har haft mens i snart 25 år och glömmer ändå bort att ta med mig bindor till jobbet då och då så det kanske inte är så konstigt...)
/Anka
Fina Kattmamma! Du är KLOK!
Skicka en kommentar