Vi "träffades" på nätet. Vi bodde i olika delar av landet och ingen av oss trodde nog på ett distansförhållande på ganska lösa grunder. Men det var ju kul att dejta ett tag, och vi hade roligt ihop.
IT-bubblan höll som bäst på och skövlade företag runt omkring oss, och inom någon månad var vi plötsligt båda två arbetslösa. Vi bestämde oss för att ta våra respektive sparpengar och resa ivg till Asien, det var förresten i den här vevan jag nollade min SGI, man ska inte leva på besparingar utan gå på a-kassa för att få vara med i systemet.
Under några månader i Asien blev det vi på riktigt, och när vi kom tillbaka till Sverige hyrde jag ut min lägenhet och vi flyttade ihop i hans i Lund. Ett halvår senare flyttade vi båda upp till Stockholm, och här har vi bott sedan dess.
Vi ville båda ha barn, och vi hade inte varit tillsammans i så många år när vi började försöka få barn.
Sedan följde
- Barnlöshetssorg
- Missfall
- Depression
- Dålig graviditet
- Spädbarnsperiod
- Sömnstörningar när jag började plugga igen
- Ny graviditet
- Spädbarn
Det är inte något som hänt nu i samband med Minikattens ankomst som gjort vår situation ohållbar. Vi har aldrig skrikit att vi hatar varandra, knappt grälat alls faktiskt. Vi diskuterar och kommer överens, så också den här gången. Jag har vetat att det är åt helvete, men jag har tänkt att det finns tid att ordna upp det sedan först ska vi bara få lite större barn, eller lite mindre att göra i skolan, eller lite mer sömn, eller...
Men det fungerar ju inte så, man måste ständigt jobba på att få förhållandet att fungera, naturligtvis efter de förutsättningar som ges för stunden, men det går inte att skjuta på det till någon obestämd framtid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Ni har ju gått igenom så mycket, inte konstigt att det är tufft nu. Det är precis som du sagt viktigt att jobba på det. Hela tiden, men visst, hur ska man hinna/orka? Det är ta mig fasen inte lätt!
Stor kram
Jag är absolut inte expert inom något område, absolut inte - jag vill bara säga att jag hoppas att det är en knut som går att lösa. Varma kramar.
Vad tråkigt att läsa att ni inte har det bra, hoppas ni kan sänka kraven och lösa det hela.
Långt och svamligt;
Hm, jag tror att det är få förhållanden som går igenom det ni gjort och fortfarande är toppen helt utan extra ansträngning! Det tror jag man får acceptera. Sen är inte det en ursäkt att låta det förfalla mer nu, när ni identifierat problemet. Men man måste ju också se till verkligheten som faktiskt är den att ni har en tvååring, en spädis, du är nyförlöst osv. Tiden för att fokusera enbart på ett förhållande finns ju inte....
Grundbeslutet måste ju vara det om ni vill kämpa eller inte?
Bestämmer ni er för att kämpa så kanske det kan innebära att ni låter tiden gå ett tag innan alla stora beslut tas. Testa hur det är att bara vara, ha låga krav på allt runt omkring. Skit i att städa, laga bra mat, hålla er uppdaterade med nyheter/kultur/alla andra måsten. Ge er själva utrymme att vara de ni verkligen är när ni faktiskt mår ganska bra och se om inte glöden kommer tillbaka av det.
Det finns ju en anledning till att ni har byggt upp en familj tillsammans och det är ju att ni en gång sett att ni var gjorda för varandra, eller hur!
Att inte ge varandra, och familjen, en chans att vara "normala" och se om inte kärleken kommer tillbaka är dumt.
Om det nu inte så att ni kommit olagbart för långt bort från varandra, men det har jag lite svårt att tro... Just eftersom ni sätter er ner och resonerar om saken. Så länge det finns kommunikation finns det hopp..
Är det nåt jag kan göra så vet du vart jag finns!
/Svammel AF
Håller med AF. Och även om det självklart är dumt att skjuta upp allt på en obestämd framtid så tycekr jag faktiskt inte att det är något ni bör ta tag i nu. Först måste ni komma in i nya rutiner med minikatt och du måste ha fått sova lite. Släpp alla måsten. Se till att överleva tillsammans alla fyra och när du samlat lite styrka kan ni ta tag i det.
Tycker AS. Som önskar er all lycka.
Tänker mycket på er. Jobba på, ni har mycket att kämpa för!
Försök att ta det lugnt och ta inga stora beslut just nu. Man tänker inte klart efter så många sömnlösa nätter..
Jag tänker på dig.
Kram
Håller med Fibula, just nu är det väl inte läge att dra några långtgående slutsatser.
Skicka en kommentar