Tack för alla fina kommentarer!!! Det värmer otroligt mycket och hjälper mig.
I natt har jag sovit och derssutom har jag ätit frukost. På något konstigt sätt gick jag in i en ständig krisberedskap, jag slutade äta och slutade sova. Inte konstigt då att jag kände mig värdelös och misslyckad.
Jag vet inte om jag kommer kunna sova inatt, men kroppen är ute ur beredskapsstämningen och jag tillåter mig att få göra fel.
Livskrisen handlar om att vi insåg att vårt äktenskap var slut. Vissa av oss mer än andra. Vi har förvandlats till administrativa enheter som upprätthåller ett fungerande hem, men vi har inget kärleksförhållande längre. Vi tror att vi båda vill kämpa, och försöka vända det, och förhoppningsvis kommer det i slutändan att bli fantastiskt. Ett nytt barn är chans till en nystart, och härifrån kan det bara bli bättre, eller för all del leda till slutet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Kärlek, värme och styrka till er båda.
Josefin
En massa kramar till er båda och all lycka!
Äh, jag vet inte vad jag ska säga. Men jag hoppas så att ditt äktenskap inte är över! Som ni har kämpat tillsammans - nog finns känslorna kvar där nånstans?
Skit i det fungerande hemmet och sätt er ner och prata med varandra på riktigt. Ladda med mycket julmust och pepparkakor och prata tills ni somnar - du sover ju ändå inte, så det blir ju ingen skillnad!
När vi precis fått hem lilla tvåan gick vår diskmaskin sönder och det höll på att knäcka oss. Jag stod i köket och skrek "Jag hatar dig!" åt min man (våra barn är dessutom adopterade, så man kan inte skylla på varken hormoner eller amning), och han pratade inte med mig på ett dygn.
Och vet du, jag tror att det är ganska vanligt att det blir så. Vi har så höga krav på oss. Nu har det gått några månader, och vi är bästisar igen. Men det ÄR jobbigt att ha två barn tätt. Fast då brukar jag tänka på hur jobbigt det var att inte ha några barn alls. Det hjälper - ibland...
Många kramar och styrka till er båda två
/Anka
Jag vet ju prick inget om ert liv, men vi krisade också rejält i samband med graviditet och förlossning och liten tvåa. I efterhand kan jag se att min man fick en förlossningsdepression (vanligare än man tror bland män) och att han kände sig som offer/martyr, medan jag behövde stöd oavbrutet - hade det inte heller så lätt med misslyckad amning, sömnbrist och liknande offer/martyr-känslor ;-) Jag ställde mig i bostadskö, och vi diskuterade ALLT under långa sömnlösa nätter, men hur det var så löste det sig den gången. Idag, sex år senare har vi det bättre än vi hade det som nykära och skrattar numera åt varandras mindre muntra sidor... Vilket är avgörande för att vi ska kunna leva ihop. Hoppas det löser sig för er, och gör det inte det tror jag att ni säkert löser det åtminstone praktiskt så att ni kan få ett bra gemensamt föräldraliv om än inte som par. Lycka till, och ge inte upp riktigt än! //M
Stora och allvarliga tankar och känslor mitt i villervallan. Hoppas ni hittar tillbaka till varandra och kärleken. Jag tror det, jag tror på er! Stor kram
Kattmamman vad är det jag läser...?
Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag verkligen hoppas att det löser sig.
Tänker på dig!
STOR KRAM!
Kanske går det att bara fortsätta pussla med att upprätthålla det fungerande hemmet och lägga resten på is tills ni har kommit ifrån det värsta, du har lyckats få ordning på sömnen och de akuta svårigheterna är avklarade. Sen måste ni så klart börja försöka vända det och jobba på kärleksförhållandet. Även om jag inte är någon vän av att skjuta upp jobbiga saker så tror jag detta är något som faktiskt inte ryms i era liv just nu. Hur ska du orka fundera på det om du inte ens får sova? Allt du tänker kommer att vara påverkat av din kropps krisberedskap.
Du gör såklart helt rätt med sömntabletter. Minikatten klarar sig. Sluta känn dig dålig, ingen kommer må bättre om du dör martyrdöden ;)
Skriver AS som kan ha helt fel men som så gärna vill att du ska må bra.
Stor kram.
Holy shit, undra på att du inte sover! Men du. Jag tror att ni fixar det här. Ni tänker inte klart just nu, ingen av er (detta sagt på ett respektfullt och snällt sätt). Hur skulle ni kunna göra det? Världen har ju vänts upp och ner den senaste veckan, visserligen på ett underbart vis, men ändå.
Som många andra skriver så är det synnerligen vanligt att krisa i samband med barnafödsel. Det är snarare konstigt om man INTE gör det. Och att du med din historia av sömnproblem då får svårt att sova är heller inte konstigt, om än jobbigt.
Ett äktenskap går upp och ner. Det är helt naturligt. Det gäller bara att hitta tillbaks till varann igen, och det verkar ni ha de allra bästa förutsättningar att göra.
Kram,
Helga (som också har skrikit "jag hatar dig och allt är ditt fel" till sin man. Men som fortfarande är lyckligt gift!)
Kjare deg, sender en stor klem og varme tanker. Har lignende tanker selv, og vi skulle (skal?) akkurat starte aa prove pa baby nr 2. Sukk. Hva skal man gjore nar man er gift med verdens mest perfekte mann, den som man var skapt for, men ikke er forelsket lenger? Og forelsker seg i andre? Vi er ogsa inne i en destruktiv sirkel der kjarligheten lider. Og jeg vil jo ikke det. Men er vilje nok? Dette var mest for aa si at du/dere ikke er alene. Jeg haaper dere finner en losning som alle kan leve med.
Jag famlar omkring lite här, ber om överseende. I kKattpappans blogg har man kunnat läsa mellan och på raderna att det varit mycket nu och att en del berott på att du gått upp mycket i vikt och blivit orörlig. Jag är lite av en expert på orörlighet eftersom jag är handikappad:) Min man var så less på min andra graviditet, på att ständigt behöva vara till hands, på att vara sjuk (vår "stora" gick på dagis och tog hem baciller), på allt. Vi krisade inte (då) men när jag tar upp min längtan efter ett tredje barn blir han vit i ansiktet och väser NEJNEJNEJ. Vad jag försöker säga att ni har haft en situation i ett par månader där ni har reducerats till inkubator och administratör och det löser sig INTE så fort barnet kommer. Uthärda om ni orkar. Titta på varandra sen. Tänker på er, kram.
u
Om du vill prata så finns jag här
Varm kram
Anna
Åh, så kämpigt. Jag tror också på alla fina kommentarer du redan fått. Försök att ta hand om dig, så kan ni nog reda ut härvan som bildats. Stor decemberkram.
Ja, vad ska jag säga. Jag tycker att alla andra sagt så bra saker. Låt allt ta tid, ge er tid. Tids nog kommer ni fram till vad ni känner, nu är inte rätt tid. Tror i varje fall jag.
(som också känner mig som en administrativ enhet som får hemmet att gå runt, en ensam sådan, men just nu har vi det mycket bättre och är på väg mot något riktigt bra, tror jag)
KRAM
Vännen! Vad jobbigt ni verkar ha, kram till er alla. Vill du prata eller ha besök eller när du vill komma bort och blir lite bortskämd så hör av dig.
Det verkar vara en bra början om du kan få börja sova och äta, man fungerar ju inte annars, inte ens i vanliga fall utan alla hormoner som hoppar och en nyanländ medlem i familjen. Jag önskar dig och hela din familj all styrka. Och om det är det minsta jag kan göra så hör av dig! KRAM HB
Usch vilken kalldusch ditt inlägg var, det fick mig att inse ett och annat som jag blundat för.
Hoppas att ni hittar ett sätt att lösa det hela på.
10 000 kramar!!
Jag finns här om du vill prata.
Ja du...så är det nog hemma hos oss åxå. Vi driver projektet "hemmet" tillsammans och mycket kärlek finns där inte. Jag får påminna M om en puss eller en kram då och då....men jag är inte orolig för vår skull...tror att både han och jag har paus från vårt förhållande tills dess att vi fått snurr på tvåbarnsprojektet, jag är funktionabel i underlivet och lilla T äter ngt annat än bröstmjölk.
Hoppas att det "bara" är så för er åxå...att krisen består av "tvåbarnschock" som ni snart kommer ur.
Kram
Oj, så mycket på en gång. Inte konstigt att kroppen säger ifrån då. Hoppas det snart känns bättre och att ni kan hitta en bra väg. Kramar!
Åh, lilla gumman...får ont i hjärtat. Har inget att tillägga till alla kloka tankar ovan.
Tänker på er.
Massor av kramar!!!
Finaste Kattmamma! Jag hoppas ni kan hitta tillbaka när nu ändå problemet är definierat och ni kan jobba på att lära känna varandra på nytt i era nya roller.
Kram
det har sagts mycket klokt i kommentarerna, jag vet inte om jag kan tillföra något. men om jag på något sätt kan hjälpa till, bara hör av er.
många kramar.
/SD
Kära du-även här har det varit tungt..med min hjärnop, mitt behov av att sova, min make fick sköta allt hemma+sonen på 1 år och nu när tvåan (fyran totalt)kom så trodde han att han kunde återvända dit han kom ifrån innan jag blev sjuk i somras..jisses, vad tårar och ilska flödat hemma hos oss oxå..Det är mkt förväntan och önskningar, men vi pratar, gråter och skriker åt varandra och jag vet ju sedan förut att så fort det stabiliserar sig om säg 3 månader så blir det bättre..Att ¨få barn nu på mörka årstiden gör det ej heller bättre och jag har oxå problem med att sova..
Jag vill bara säga att ni är ej ensamma, det kanske inte tröstar men kanske ger lite hopp ändå..det är en otrolig kris men att du/ni vågar vara öppna med era känslor gör att ni har en stor chans att fixa detta..
Kramar från Seife (vi som väntar i dec AFF)
Det är nog inte ert äktenskap som är slut, det är sömnbristen som ställer till det! Jag tror att jag vet lite om hur ni känner det, för den värsta krisen i mitt eget äktenskap kom ramlande med en krasch när vi kommit hem från BB och hela valsen med amning - blöjbyten - nattvak - stress - överlevnadsångest och gräl på grund av oändlig trötthet satte igång med full kraft. När man inte får sova blir man konstig i knoppen - jag tror att väldigt många förlossningsdepressioner och samlivskriser efter förlossningen beror just på att man aldrig får sova. Ta hand om dig - klokt att i det här skedet besluta att välja bort amningen. Mat får ju Minikatten ändå, nu ska du ta hand om dig själv också.
Usch vad jobbigt det låter!! stackare. Försök ge varandra lite tid till att bara vara...När den första spädbarnstiden är över kan ni kanske börja "Dejta" varandra på nytt, för att på så vis väcka gnistan åter...Oavsett vad ni bestämmer er för i slutändan så tänk på att barn blir lyckliga om deras föräldrar är det. Antingen om de som ett par är det eller var och en för sig. Men håll inte ihop ett kärlekslöst förhållande och tro att ni gör det för barnens skull. Det är ju inget som man vill föra vidare till sina barn..eller hur? Önskar er lycka till! Gott nytt.
Skicka en kommentar