Manlig härskarteknik?

Vi är nyss hemkomna från vårt första föräldramöte på dagis.

Pedagogiskt blev vi uppdelade i smågrupper för att diskutera och sedan presentera för varandra vad vi kommit fram till. En av de två diskussionspunkterna handlade om genus och om vi tyckte att det var ok att barnen fostrades in i olika roller, och om vi inte tyckte det hur vi ville att det skulle vara. Jag var egentligen den enda som hade åsikter, för åsikter om genus har jag ju många, det kan inte ha undgått någon om läst i min blogg. De andra hade kanske andra åsikter, men det var ingen som sa emot mig, utan det hummades mest medhållande. När det sedan var dags att presentera vad vi kommit fram till sa de andra grupperna kloka saker om genusfrågan, medan den självpåtagna presentatören i vår grupp presenterade en precis-tvärtemot-upplaga av det jag sagt. Förmodligen var det hans åsikter som nu kom fram, men han framförde dem inte under diskussionstid så att vi kunde utbyta åsikter, utan han tog chansen när jag inte längre hade möjlighet att möta hans argument och gjorde sig till språkrör för hela gruppen med åsikter som inte alls kommit fram under vår diskussion. Jag skulle säga att hans sätt var en typiskt manlig härskarteknik, och ett typexempel på just det jag vill att Lillkatten och hans generation ska slippa uppleva. Han lät mig hållas, och log lite överlägset, och sedan framförde han sina egna åsikter i egenskap av att vara Man.

I alla fall är jag glad att pedagogerna på förskolan tyckte att genus är så viktigt att de valde just det som en av två diskussionspunkter för mötet. Och att det är något de hela tiden försöker jobba med, även om de så klart faller i fällor hela tiden, precis som jag också gör.