Nuförtiden bor vi i ett gulligt radhusområde.
Med den här boendeformen följer att det att det titt som tätt rings på dörren, och när man öppnar står där barn/ungdomar som vill sälja kokosbollar, lotter, tidningar eller något annat. Pengarna ska finansiera en klassresa eller idrottsföreningen eller bara den egna ekonomin.
Jag har en ryggmärgsreflex att säga nej till alla som vill sälja något till mig. Jag vill själv komma på vad jag ska köpa, och sedan själv leta upp någon som säljer det.
Men de här sakerna ska man ju inte köpa för att man så gärna vill ha kokosbollar, utan man ska köpa dem för att stödja vad det nu är som ska stödjas. Men det kommer jag liksom inte på förrän jag redan med ryggmärgsreflexen tackat nej.
Å andra sidan kan jag rättfärdiga mig, inför mig själv, med att de flesta av de här barnen bor i vårt ganska välbärgade område. De går nog ingen nöd på dem ifall jag väljer att lägga mina pengar på andra ömkansvärda saker, vilket jag faktiskt till stor del gör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
har samma ryggmärgsreflex som du, men jag köper rätt ofta nu. dels för att jag tycker de är duktiga och modiga som ger sig ut och knackar dörr och dels för att jag tror på någon slags karma som kommer att göra att grannarna köper av mina små fina när den dagen kommer.
Det är en väldigt viktig aspekt förstås. Och jag måste jobba lite till på att köpa lite strunt, även om just koksbollarna kan få vara. Men lite lotter eller några jultidningar ska jag slå till på nästa gång.
Tackade nej till jultidning från kvarterets gulliga ungar häromveckan. Fick omedelbart dåligt samvete när jag stängt dörren. Nästa gång ska jag köpa....
Grundregeln för mig är nog att jag bör köpa om det är kvarterets ungar som jag känner igen. Som sagt var, man vill ju gärna att deras föräldrar ska köpa av mini-A när den tiden kommer...
/AF
Ja, inte är det lätt. Hittills har jag haft som princip att bara köpa det som jag behöver, till allt annat säger jag vänligt men bestämt nej tack. Men om några år är ju mina egna barn där och ska sälja, och då är det ju möjligt att jag ändrar inställning. Å tredje sidan så tycker jag inte att det är välvilliga föräldrar som ska bekosta klassresor genom att köpa sina egna och varandras barns kokosbollar/tidningar/korvar/tulpaner.
Jag kan tycka så här, att det är bra att ungarna i ett välbärgat område lär sig att tjäna ihop till pengar som de själva ska göra något för och inte bara låter mamma och pappa punga ut för att de har råd. Men självklart kan man ju inte köpa vad skit som helst. Förra året köpte jag från en jultidningskatalog och Lilla Fridolf var inte alls kul som jag minns det och pusslet som såg så fint ut på bilden var minimalt...
just jultidningsprodukterna har jag blivit besviken på...
korv vill jag inte ha...
Kokosbollar är ju iof gott...
jag har iaf betsämt mig för att jag köper av de ungarna som jag "känner" de andra får vara
om det inte kommer några kreativa som vll leverera färska frallor på helgmornarna
hear hear anna-bell!
my words exactly!
Sen kan man ju ha åsikter om företag som säljer produkter via små barn som man måste köpa av. Jultidningar tycker jag är läskigt, de utnyttjar verkligen det faktum att man känner sig tvungen att köpa av grannens ungar, sedan får barnen någon liten värdelös pryl som tack för hjälpen.
Tyvärr är det inte alltid riktigt så enkelt. Jag skulle gladeligen bekosta klassresor m.m. ur egen ficka. Men faktum är att många skolor har förbjudit insamlingar av det slaget med hänvisning till att det ska vara på samma villkor för alla barn, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Sätt det i kombination med oinspirerade föräldrar, så har du snabbt försäljning av salami, kakor och annat onyttigt...
Själv lyckades jag faktiskt få igenom att ungdomarna lagade och serverade en trerättersmiddag där vi föräldrar betalade en kuvertavgift. En teateruppsättning var det tyvärr lite svårare med...
Dörrförsäljning har alla sin åsikt om, men ni föräldrar har absolut ingen aning om hur förnedrande det är igentligen är, att gå och knacka dörr för att finansiera en klassresa eller dylikt som ens föräldrar inte har råd att betala. Alldeles för många är otrevliga och smäller igen dörren. Och för varje gång det händer sänks ens självkänsla lite. Tror ni verkligen att vi vill göra det? Ett enkelt nej tack får en att må så mycket bättre än någon förnedrande kommentar följt av en dörr i ansiktet. Personligen tycker jag att det är bra med dörrförsäljning, varför ska vi inte knacka dörr och tjäna pengar? Vad ska vi göra istället? Med dörrförsäljning visar man viljan att åstakomma någonting mer än att spela datorspel. Nästa gång någon knackar på eran dörr, var trevlig tillbaka, oavsett om det är ett nytt ansikte som försöker tjäna pengar till klasskassan eller extra pengar i fickan. Var trevlig tillbaka! Tack på förhand
Skicka en kommentar