Idag lämnade jag Lillkatten för första gången på dagis. Tidigare är det Kattpappan som gjort det eftersom inskolningen inte avslutades förrän igår.
Men idag är vi alltså inne i det som ska bli våra vardgasrutiner, och eftersom jag inte börjar skolan förrän nio faller det på min lott att vara den som lämnar.
Lillkatten var orolig hela morgonen och frågade efter pappa, han har vant sig vid att det är han och pappa som går till dagis.
När vi kom fram var han så ledsen så ledsen. Det brukar gå bra när Kattpappan lämnar honom, men jag har ju aldrig gjort det förrut och det stämde inte i hans värld. Han grät och grät, och när jag gick därifrån vinkandes så satt han i en frökens famn och grät vidare.
Jag tycker ju att det är bra med dagis, det är verkligen en superplats han fått, och alla som jobbar där är verkligen gulliga och engagerade. Och jag vet ju att han slutar gråta en liten stund efter att jag gått därifrån. Men i morse var jag tvungen att gå in på en bakgata och gråta, gråta, gråta när jag hade lämnat mitt älskade längtansbarn. Jag undrade om det var för att lämna bort mitt barn som jag kämpat så länge för att han skulle komma till oss.
Jag vet att det här är bra för oss alla, men ibland får man svajja lite i sin tillvaro.
Och när Kattpappan hämtade Lillkatten efter mellis (han har inte långa dagar) så var allt så klart jättebra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Vilket sammanträffande.. jag postade just ett mycket likartat inlägg. Vi har haft fyra morgnar av förtvivlad gråt. Och jag har haft hjärtklappning och gråten i halsen när jag gått från dagmamman.
Hos oss är det också pappa som har skött inskolningen, men nu när jag börjat lämna blir Q tokledsen. Tack och lov går det fort över, dagmamman ringde idag efter fem minuter och rapporterade att han var glad igen.
Det är nog allra värst för oss!
Och jag gick från Helga till Kattmamman och fick läsa era två berättelser i rad. Kämpa på, ni vänjer er! Både mammor och gossar. Det blir bra. Fast jag vet att ni redan vet det.
usch, jag tycker också det är vidrigt att lämna en liten skrutt som bara vill vara i min famn och sträcker armarna mot mej.... känns så otroligt fel (trots att jag känner personalen och litar på dom)... men idag var min lilla inte lika ledsen som dagarna innan, och han är också mkt glad när man hämtar, så det kändes nästan ok idag. fast jag grinar också.
jossan
Nej, man frågar sig verkligen om det är rätt att lämna bort sitt längtansbarn men det blir nog bra i slutändan. Tårarna har inte varit långt borta den här veckan här heller.
Jag vill vara hemmafruuuuuuuu! Förbaskade jämnställdhet och lika villkor för kvinnor.....
Förbaskade karslok som envisas med delad föräldraledighet...
/AF
Usch, det är verkligen inte kul att behöva lämna ett gråtande barn. De få gånger det ändå händer brukar vår förskolepersonal ringa till oss en stund senare och tala om att allt är bra, så att vi kan släppa det. Kan du inte be att de ringer just sådana olyckliga morgnar?
Oavsett...det gör ju så ont när ens barn gråter av längtat efter mamma och när man själv kallt och hurtigt måste gå därifrån....det enda jag kan säga är att om Lillkatten fortsaätter att vara ledsen några dagara så vänjer du dig och om några fler dagar så gråter ingen av er
Gumman. Det skär i hjärtat när man lämnar sitt barn som gråter. Se till att ringa till förskolan efter en kvart. Barnet brukar ju lugna sig bara mamma eller pappa kommit bakom husknuten. Det är alltid skönt att höra att de är glada igen, så att man kan släppa den jobbiga lämningan.
Kram!
Men lille :( Usch det där är jättejättehemskt. Jag har också gråtit bakom husknuten och undrat om vi gör rätt.
Men tipset om att ringa dagis efter en kvart är superduperbra tycker jag också. Oftast är det bara några minuter de gråter.
Lille Skruttkatten, stackarn....
Och du, man får faktiskt gråta MASSOR när man är gravid. Jag har också skolat in på dagis när jag var ganska så gravid och man har lite lättare till tårarna då.
När jag grinade över min egen adopterade lilla superhjältes stora, stora dagistårar sa en kompis till mig: "Ja, det är jobbigt, men det måste göras. För vad tycker vi om vuxna män som inte frigjort sig från sin mammor? Tycker vi att de är sexiga? Nej, det tycker vi inte." Och hon har ju rätt, på ett sätt. Men de behöver ju inte vara sexiga innan de ens fyllt två, tre år... Asjobbigt är det!
Det där är min skräck, vill verkligen inte vara med om en gråtande lilleman, kommer göra som dig då.
Huga, ja. Och inte hjälper det att man är gravid, nej. Men det blir ju bättre. Kan du gömma dig, och se att han snart lugnat ner sig? För det gör de ju. Det blev bara dubbelt ovant idag.
Skicka en kommentar