Jag sitter och pratar med några föräldrar på ett barnkalas, jag känner inte de andra jättebra, men vi har träffats några gånger hemma hos den som ordnat kalaset.
De andra föräldrarna sitter och pratar om när de ska skaffa syskon. Någon ska ha tre år mellan barnen, en annan ska ha de två första lite tätare, och sedan en sladdis om ganska länge, bara för att det är mysigt.
Jag sitter tyst rätt länge och bara lyssnar.
Men så vänder sig någon till mig och jag förväntas säga något. Jag säger att det tog fyra år innan Lillkatten var hos oss, jag vet inte om vi vill ha ännu fler syskon än miraklet i magen, men jag tar inget för givet, att ytterligare ett mirakel ska hända oss vågar jag faktiskt inte ens drömma om.
Det blir väldigt tyst, och jag har förstört den gemytliga stämningen.
Men så börjar någon prata om något annat och den generade tystnaden är snart som bortglömd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Go girl! Jag tror att vi bara får tuta på så här och om kanske 200 år har människan muterats och blivit lite mer finkänlsig, empatisk och förstående. Kram!
Jag tycker att det är VIKTIGT att de sidorna kommer fram...efetrsom det inte är självklart med barn...och sen när andra som trodde att det var enkelt märker det så kan dina ord bli en stor tröst ...det är inte alltid enkelt
jag har samma inställning som dig. Barn är mirakel, inget man kan planera. Vissa kanske kan, men det känns så....ja, jag vet inte vad jag ska säga, jag hittar inte rätt ord. Jag menar inte att det är fel att planera barn, men det låter som de pratar om bilar eller något.
Lite mer förståelse för att det inte alltid är så lätt behövs hos vissa. Tror och tänker jag.
Så någon partyförstörare var du inte, de väljer ju själva.
Jäkligt skönt att du gör sådär tycker jag. Hoppas att de tänkte till.
Jag skulle ha gjort samma sak som du, inte hållt tyst!
Det blir ju inte alltid som man tänkt sig, man får vara innerligt glad OM det blir nåt, även om det som i mitt fall blev tolv års mellanrum.
elins kommentar skriver jag under på. vi får nöta nöta nöta och hoppas på att någon form av naturligt urval gör att de empatiska överlever.
Tänk att vissa kan planera (eller tror sig kunna...)och sedan sitter och snackar. Mindre vetande, irriterande, typiga människor. Bra att du kom med information!När jag har kommit ur ur garderoben ska jag också göra som du.
Anna-Bell
Helt rätt att säga som du sa! De fick sig förhoppningsvis en tankeställare!
Ibland är gemytlig stämning något man måste offra...
Jag hör till dem som har haft förmånen att kunna planera när mina tre barn ska födas, i alla fall på ett ungefär. (Dvs - jag har blivit gravid väldigt lätt resp. lätt tre ggr.) Ändå växer irritationen och jag tänker "dom skulle bara veta" när jag hör resonemang om "sommarbarn" och "skaffa barn tätt" osv.
Vårt första barn dog i min mage bara några veckor innan hon skulle födas. Jag tyckte att jag hade en något så när ödmjuk inställning till livet innan det hände också, men efteråt så tar jag ingenting för givet alls. Jag säger att jag "önskar mig" ett barn till, eller att jag "skulle vilja ha". Inte att vi ska skaffa. Och jag mår illa när människor inte vill ha decemberbarn eller sommarbarn osv. Precis som att de ska köpa en ny bil eller nåt! Barn är en gåva som man får om man har tur. Inte något man bara skaffar. Bra att du sa till!
/En mamma
Varför är du en patyförstörare? Tycker nog i så fall de andra mammorna är naiva som tror att man bara kan planera barn. Barn kommer när de vill komma, och inte enligt någon planering i almanackan!
Jag har själv inte lyckats få ett enda av mina tre barn när jag planerade...en är oplanerad, en fick vi kämpa för och den tredje kom till bara sådär.
Så inte förstör du något party, du vågar ju bara säga och berätta om de de flesta tänker och funderar över. Klart man kan ha önskemål på antalet barn och när...men hur många är det som lyckas få barn exakt enligt planerna 1-2%??????
frågor:
du som faktiskt lyckats nu,att bli gravid på naturlig väg,tillhör du fortf gänget som inte kan?
eller hur funkar det?blir man "utesluten" när man faktiskt trots allt kan på naturlig väg?
och,tror du att man kan drabbas av förlossningsdepression trots att man väntat och längtat hur länge som helst(om man haft svårt att bli gravid vill säga)?
Skicka en kommentar