I lördags var vi på 30-årsfest. Det var en sån sådan där fest som vi gick på förr i tiden, en sådan utan barn.
Det var bara vi som hade barn med oss, och så ett par till.
Och eftersom vi hade barn med oss, och eftersom sådana går och lägger sig tidigt gick vi hem nästan innan allt började.
Just när vi skulle gå träffade jag henne, barnlöshetskompisen från förr. Vi var sjukskrivna samtidigt, och träffades ganska ofta under en period. Vi höll båda på med IVF-behandlingar. Så blev jag gravid och vi har inte träffats sedan dess, bara pratats vid per telefon någon gång. Nu stod jag där med ett litet barn och en stor mage. Hon har under tiden bara åstadkommit en graviditet som varade någon vecka innan allt blöddes ut, och är lika barnlös som tidigare. Hon sa att det inte kändes jobbigt att träffa mig. Att de just nu tog en paus, och att det kändes helt ok, att de börjat fundera på hur livet skulle vara utan barn, och att tanken inte känns helt omöjlig längre. Jag hoppas så att det hon sa var sant, att det inte bara var något hon sa för att det skulle kännas bättre för mig, så där överslätande som man ibland kan vara för att inte förstöra stämningen. Vi bestämde oss i alla fall för att ta en fika längre fram, jag hoppas att vi då har lite mer tid att prata, så att jag verkligen får veta hur hon mår, och jag hoppas att jag kommer att kunna vara så ödmjuk jag vill vara över det mirakel som drabbat mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det kanske låg lite sanning i det hon sa, men vi vet båda att det antagligen gjorde väldigt ont att se dig med Lillkatten och Stora Magen.
Du gör helt rätt i att föreslå en träff. Känner hon att hon inte orkar är hon ju i sin fulla rätt att tacka nej och du är knappast den som inte skulle förstå hennes val.
Du får lita på att hon är ärlig mot dig men i hennes ögon såg du säkert sorgen och smärtan. Jag är själv barnlös och väntar på min första IVF-behandling medan ALLA runt omkring mig är gravida eller har precis fått barn. Men jag skulle aldrig missunna mina vänner sina efterlängtade barn och är genuint lycklig för deras skull fast att det samtidgt skär som knivar inuti hjärtat och den envisa elaka rösten säger:du kommer aldrig få känna hur det är att vara gravid med stor mage. Usch, man är hopplös ibland. Men hon behöver dig säkert lika mycket nu som då.
Shit vad jobbigt för henne att ha kämpat på så länge. Ja träffas ni över en fika. Hon behöver nog en förstående vän som du.
Skicka en kommentar