Har jag redan skrivit det här inlägget en gång? Jag vet inte längre vad jag bloggat om, och vad jag bara tänkt?
I alla fall har innebörden i uttrycket "Att stanna kvar i ett dåligt förhållande för barnens skull" fått en helt ny innebörd för mig sedan jag fick barn.
Innan tänkte jag alltid att för barnens skull måste det vara det allra bästa att ha två föräldrar som mår bra på varsitt håll istället för två på samma ställe som ständigt bråkar med varandra. Men nu har jag förstått att det inte är för att barnen ska må bra som man stannar kvar i förhållandet, utan att det är för att man som förälder inte kan tänka sig att inte alltid få vara med sina barn. Och framför att bara träffa barnen varannan vecka så väljer man att leva ihop med den där människan som man kanske skulle må bättre om man slapp träffa varje dag.
Nu när jag skriver det här inlägget så inser jag att jag nog skrivit ett likadant tidigare, men det gör inget, jag bjuder på det igen....
Och jag vill också tillägga att det här inte är något jag funderat på för egen del. Jag har inte sedan jag träffade Kattpappan någon gång funderat på att leva utan honom, och förhoppningen är att jag inte ska behöva göra det någonsin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det där sista värmde...
Som skilsmässobarn har jag alltid irriterat mig på mantrat "man ska inte hålla ihop för barnens skull". Jo det ska man, i alla fall försöka en extra vända (då menar jag förstås inte stanna i en relation med kränkningar och misshandel), för sina barns skull.
Visst finns det mer eller mindre lyckliga skilsmässor, men jag är övertygad om att det för de allra flesta barn är en stor sorg att de två personer de älskar mest inte kan leva ihop. Det ska man ha klart för sig när man skiljer sig.
Sorger går att bearbeta och ta sig igenom, även för barn. Att ha skilda föräldrar innebär inte livslång katastrof, men det går heller inte obemärkt förbi. De som påstår annat lurar sig själva.
Som annat skilsmässobarn måste jag hålla med delvis. Men jag var rätt gammal (14) när mina föräldrar skilde sig, och jag måste nog säga att de gjorde det för sent. Min far är ett kräk och hade inte stake nog att lämna min mor innan han träffade någon ny, och det borgar inte för en mysig skilsmässa, kan man säga. Det hade kunnat skötas betydligt snyggare om de fått tummen ur tidigare.
Ledordet är nog att skilja sig när det är dags, varken förr eller senare.
Skicka en kommentar