I natt har jag inte sovit.
Och när jag skriver att jag inte har sovit har jag inte sovit dåligt eller slumrat eller så. Utan jag har varit klarvaken hela natten.
När man börjar tänka osammanhängande och ligger kvar i samma ställning en längre tid, då kan man misstänka att man sovit ett tag utan att märka det.
Men när man hela tiden får koncentrera sig på att blunda, klockan går oändligt sakta och man är uppe och vandrar en gång i halvtimmen, då har man inte sovit någonting.
Jag är så förbannat trött på de här sömnproblemen nu, och på att aldrig, aldrig, aldrig få ha en fungerande utsövd hjärna.
Jag undrar hur bra mamma, bra fru, bra vän, duktig student, rolig bloggare, jag skulle varit om jag hade varit utsövd?
Jag vet inte när jag senast sov varje natt i en hel vecka utan att ta sömntabletter (som jag ju blir lite groggy av)? Det har i alla fall inte hänt sedan jag blev sjukskriven i samband med den här bloggens start, jag har alltså inte sovit flera hela nätter på minst två års tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är farligt. Gå till läkare - annan läkare än förut, eftersom tidigare läkare uppenbarligen inte lyckats hjälpa dig. Skaffa remiss till specialist om det behövs, ge dig inte förrän du blir tagen på allvar och får hjälp! Förstår förresten fullständigt att du inte vill sluta amma, det måste vara fantastiskt när det funkar så bra (slutade själv ofrivilligt efter 8 resp 6 månader, till min stora sorg ).
Jag har skrivit det förrut, men skriver det igen - sömnlöshet är fruktansvärt. Det är allvarligt och det talas inte öppet om det. Om hur mycket det påverkar, hur illa det gör.
Jag rekommenderar också att du går till en läkare och pratar om det här. För att kanske få lite lindring i någon form, vet dock inte hur.
Jag tror att sömnlöshet är något som alltid finns kvar hos den som en gång drabbats. Det går i perioder, naturligtvis, men har man anlag till det så är man väldigt utsatt.
Jag hör ju tyvärr till samma skara.
Kram.
Skicka en kommentar