Natttankar (med tre T:n)

Jag har så ont i magen av all oro nu.

Och någonstans måste jag få ur mig lite text. Jag känner press på mig att komma med intelligenta barnlöshetsinlägg eftersom det är det min blogg handlar om, och eftersom det är det jag får höra att man läser min blogg för. Men det finns inget sådant nu. Det finns bara onyanserad "ångest" över skolan och över sömnlösheten. Så håll till godo eller låt bli att läsa.

Den här kursen tar knäcken på mig. Det är så mycket som ska läras in. Mer än vad jag någonsin tror att jag kommer att klara av. Även utan sömnproblem och utan bebis så tror jag att det hade varit omöjligt.

Och nu eftersträvar jag inte något högt betyg, utan bara ett simpelt litet godkänt 50 % av poängen på tentan, det är vad jag behöver för att kunna läsa vidare.

Det här är en översiktskurs (Gener, från protein till funktion, det hörs ju bara på namnet vilken galet stor kurs det är) och vi har haft 11 olika föreläsare. 11 professorer som alla leder varsin forskningsgrupp, och som alla vill förmedla det viktigaste i vad just de håller på med. De har några få föreläsningar på sig, och eftersom de tycker att just deras område är så viktigt så har de tävlat om att dra ut på tiden och ta kortast möjliga raster för att hinna berätta om så mycket som det bara är möjligt. Ofta på en ganska detaljerad nivå, även om de själva inte tycker det.

Jag fattar ju vad de pratar om på föreläsningarna och tycker att jag har en ganska bra övergripande förståelse för ämnet. Men det hjälper ju inte när det är detaljer som räknas. Kanske är jag för gammal för att klara korvstoppning på kort tid? Kanske är jag för trött. För när jag sitter och läser övningstentorna så förstår jag frågorna, och förstår vad jag borde kunna. Men jag kan det inte, inte så bra att jag kan svara och få poäng.

Och så har vi det här med sömnlösheten. Den är värre än någonsin förut. Jag trodde i min enfald att den skulle bli bättre efter att jag fått barn. Jag mår ju bra nu. Jag har allt jag vill ha. Men ändå sover jag inte.

Jag skulle kunna sluta med amningen, men det kommer inte att hjälpa. För det är inte Lillkatten som håller mig vaken. När han vaknar och vill äta är jag redan vaken. Och det är inte att han sover i vår säng, för han väcker mig inte och när jag lyckas sova så är han aldrig i vägen.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.

För mitt i all ångest kommer insikten återigen smygande. Jag ska nog inte plugga. Jag klarar inte av det. Mitt psyke tar stryk av all stress. Kanske är jag inte frisk? När jag blev sjukskriven efter missfallet var det efter en tid av alldeles för mycket stressigt pluggande och alldeles för mycket sorg. Dessutom hade jag haft ett stort bröllop samtidigt som vi gick adoptionskurs och höll på med hormonbehandlingar. Kroppen slutade att fungera, och kanske har den inte lagat sig fortfarande?