Jag sitter hemma och pluggar. Det är snart dags för tenta.
Uppe i köket befinner sig Lillkatten och hans pappa. Och varje gång jag går upp för trappan för att hämta något blir Lillkatten så glad. Och så när jag går ner igen blir han lika ledsen som han nyss var glad. Ibland börjar han gråta.
Det gör så ont i mig att jag inte kan stanna kvar hos honom och leka, och han förstår ju inte varför jag hela tiden överger honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men vad du inte ser är hur lättdistraherad han är. Han glömmer att han var ledsen väldigt fort, för det kommer något annat i vägen. Han glömmer inte sin mamma, men han glömmer att han var ledsen och att hon var dum och gick. Men när du kommer tillbaka blir han ju glad länge. Och sedan ledsen ett kort ögonblick när du går.
Totalt sett gör du honom väldigt glad, netto.
När han blir ledsen yttrar han det enda ord han kan "Mamma" och vill ha sin mamma, för hon är den bästa som finns när man är ledsen. Det du!
Skicka en kommentar