Det här inlägget är lite jobbigt att skriva. Att inte vara helt nöjd när man fått det bästa som finns det är inte helt ok. Men jag tänker skriva det ändå.
Jag är lite ledsen över att jag hade en så dålig graviditet.
Alla andra verkar ha älskat varenda sekund av sina graviditeter. Och ofta är det någon som säger att ”jag har aldrig mått bättre än när jag var gravid”. När jag hör det hugger det till pyttelite i mitt hjärta. Jag är avundsjuk. Inte alls så att det kan jämföras med barnlöshetssorgen, och inte så att jag missunnar någon annan att ha en bra graviditet. Men jag hade väntat så länge och sett så mycket fram emot att få vara gravid. Och när jag äntligen blev det var det bara nio månaders ångest.
Att jag mådde kräkilla hela tiden, och att jag inte kunde röra mig mer än myrsteg de fem sista månaderna det kunde jag leva med. Inte heller var det oöverkomligt att jag gick upp 33 kilo.
Men jag mådde så dåligt psykiskt hela tiden.
Jag kunde inte alls glädjas och jag var hela tiden säker på att något skulle gå fel. Så säker på det att jag inte en enda gång kunde prata med någon om det kommande barnet.
I julklapp fick jag bebissaker av min syster. Julafton infaller två veckor innan Lillkatten föddes, man kan alltså säga att jag var i högsta grad höggravid. Men jag kunde inte alls förstå vad jag skulle med de där sakerna till, jag visste ju att jag inte skulle få något barn.
Jag betraktar mig själv som en positiv människa, som i vanliga fall har lätt att se det bra framför det dåliga. Men under graviditeten var allt nattsvart.
Jag vet inte om det berodde på att jag var deprimerad när jag blev gravid, eller om det var något hormonellt som skulle ha drabbat mig oavsett. Men jag hoppas att jag ska få möjlighet att uppleva ytterligare en graviditet någon gång, och att jag ska få chans att njuta bara lite, någon dag i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Det där är en myt!
Alla tycker inte att graviditeterna är den mysigaste och underbaraste perioden i livet. Tyvär är det så att det är alla "njut-av-magen-människor" som hörs. Ingen säger att de inte trivs.
Under min första graviditet var jag ordentligt labil. Jag ville vara gravid och jag ville ha barnet men jag var samtidigt rädd för hur jag skulle klara det. Prestationsångest och lite identitetskris. Jag hade lust att nita barnmorskan när hon sa åt mig att gå hem och njuta av graviditeten i v 25. Vadå njuta, vad skulle jag njuta av? Förstod ingenting?. Visst det var mysigt med sparkarna men det kompenserade inte resten i min mening. Och då har jag ändå haft lätta graviditeter rent fysiskt.
Med tvåan var jag betydligt mindre labil och kunde faktiskt tycka det var riktigt mysigt stundtals. Så jag hoppas det blir samma för dig. Att du får en bättre upplevelse nästa gång. Att vetskapen om att det faktiskt kan gå vägen gör dig gott.
Vill även ge en snabb kommentar om din mat, jag tycker du verkar äta jättevettigt. Jag försöker äta åt samma håll men inte fullt lika diciplinerat som dig eftersom jag faktiskt inte behöver det (tack för det kroppen :-) )
Det kanske var något slags försvar ifall något skulle hända, tror många känner så. Hoppas du kommer må bättre om det är så att du blir gravid igen.
Jag tycker det låter som om du var fylld av en slags väldigt stark försvarsmekanism som gjorde att du inte kunde njuta av graviditeten. Du ville liksom inte ta ut någon glädje i förskott. Hoppas att du får chansen en gång till att känna dig glad och trygg även om du mår jätteilla, har foglossning och allt sådant där besvärligt.
Tror tyvärr att det du beskriver är ytterligare en del av barnlöshets-infertilitetseländet. Jag är övertygad om att jag hade känt samma sak som du om jag hade blivit gravid, och den tanken har faktiskt hjälpt mig att komma över sorgen över att det aldrig blev så. Det är många drömmar som krossas när man inser att man har svårt att få barn, bl a den om en rosenskimrande graviditet.
Sedan tror jag iofs att det ligger mycket i det Ida skriver, att det är en myt att alla njuter så förbannat. Det är ju tabu att säga något annat, inte minst när vägen till graviditeten varit krånglig.
Du är i din fulla rätt att känna dig lite snuvad på den fina upplevelsen av att vara gravid, men å andra sidan verkar ni ha haft en väldigt fin första tid med Lillkatten, och det är ju inte alla som får. En annan myt menar jag, att man är superlycklig jämt som nybliven mamma. Förlossningsdepression och kolik är rätt vanligt det också.
Jag menar verkligen inte att avfärda dina känslor, snarare irriterar jag mig på alla myter som finns kring moderskap. Inte göt de livet lättare!
Jag tror precis som de andra att det är en myt att alla njuer och sitter på ett rosa moln och tittar på sin mage. Jag var jätteorolig ända tills jag kunde känna bebisen i magen och sen var jag ju redan mamma när jag blev gravid så jag var fullt upptagen med att köra på med vardagsracet och se till att allt funkade som vanligt...det blev liksom ingen tid att sitta och känna efter och vara extra lycklig och njuta.
Jag hade också en jobbig psykisk graviditet med första. Jag vet inte riktigt varför det blev så. Barnet var planerat och välkommet, jag mådde inte särskilt illa, och hade inte särskilt ont. Min identitet försvann och all glädje med den, in i ett töcken av trötthet. Jag sov, jobbade och grät. Njuta? Av vaddå? På vilket sätt är det mysigt att bli sparkad från insidan? Det kändes som de andra blivande mammorna hade en underbar hemlighet som inte jag kunde förstå. Jag ville också vara lycklig, men jag liksom misslyckades med det.
Hoppas du får uppleva den där underbara hemligheten, vad den nu är, om du blir gravid någon fler gång.
Stort tack till er allihop!
Era svar gör att jag känner mig mycket gladare!
Precis som Helga så undrar jag om det inte är så att de som haft det svårare att bli gravida är så otroligt mycket mer medvetna om att något kan gå fel för att vi fått kämpa för att ta oss dit.
Jag kunde inte knyta an (förmodligen en spärr för att jag var så rädd att något skulle hända)till barnet i magen förrän vi fick ett sent ultraljud som visade könet på barnet och som gjorde det till en person som vi "döpte". På så sätt blev jag ännu räddare för att något skulle hända, men samtidigt kunde jag relatera till barnet på ett annat sätt och faktiskt inte bara se det som en "okänd" varelse i magen utan mitt barn.
Känner igen mig så. Mitt 1a barn var IVF-bebis...men den bebisen dog halvvägs in i graviditeten...jag var ju "säker" på att bara man passerat 12 v så var det lugnt...nu vet jag ju bättre. Bebis nr 2 kom spontant....men jag kunde inte glädjas...vågade inte...förstod inte att det verkligen fanns en bebbe i magen. När han sen föddes mådde han dåligt och vi trodde han skulle dö men allt gick fint :) bebis nr 3 var det annorlunda med...jag njöt inte hela graviditeten men många stunder i den och jag vågade tänka framåt den gången. Jag hoppas att du kan få uppleva en till grviditet och att allt blir en smula bättre då.
Kram L
Jag har i efterskott insett vilken vansinnig tur jag hade som fick problem i graviditeten. Jag stressade på mitt jobb så att Lilla My blev tillväxthämmad, det blev dåligt flöde i navelsträngen om du minns. Så i 6 veckor fick jag vara heltidssjukskriven och under övervakning. Ultraljud tre gånger i veckan och CTG-kurva ibland varje dag. Vilken lyx! Massor, massor med tid att bara vila, jäsa och klappa magen. Och hela tiden bekräftelse på att allt var bra, att det var ett sött litet barn därinne och att allt gick som det skulle. Dessutom stränga order att direkt ringa Förlossningen och någonnting inte kändes som vanligt. Direktlinje in liksom, ingen som någonsin avfärdade mig.
Förmodligen vad du skulle ha behövt för att kunna njuta lite.
Det är synd att det inte finns resurser i vården för oss som fått vänta länge. Inte är det konstigt att oron kan övermanna en, att man är livrädd att allt ska tas ifrån en, att försvarsmekanismerna arbetar för högtryck.
Får jag någonsin förmånen att bli gravid igen hoppas jag att jag kan slappna av och njuta även utan 1000 kontroller (även om jag kommer att kräva 1000 kontroller, jag vet ju vad som kan hända). Och om du blir gravid igen hoppas jag samma sak för dig. Vi har fått världens finaste barn och graviditeten var inte målet, bara vägen. Men visst, det är en bonus att kunna njuta av den.
Jag tillhör dem som älskade att vara gravid. Jag mådde bra och kände mig vacker. MEN, glädjas och titta framåt kunde jag inte förrän halva graviditeten hade gått och det kan jag sörja lite idag (speciellt eftersom det kanske var första och sista gången). Jag vågade heller inte tänka tanken på "efteråt", att vi skulle bli föräldrar och inte bara vara gravida. Vi handlade bebissaker i sista minuten, vi pratade inte om hur det skulle bli eller hur vi skulle förhålla oss, så både jag och maken kände (känner) oss ganska så oförberedda på hur tufft det faktiskt är att han en liten bebis. Naivt kanske, men dessvärre sant.
Jag har upplevt det lite som du... Jag mådde inte illa under min graviditet men ändå inte bra... Att känna sig trött och "fel" fast alla prover är bra gör att man på något vis känner sig som en lite sämre kvinna - man misstänkliggör sig själv och börjar undra om man är en lat människa som inte klarar sådant som andra tydligen dansar igenom.
Sedan kom min bebis sex veckor för tidigt och först då förstod jag HUR dåligt jag mått, för när alla andra var slitna efter sina förlossningar kände jag mig som mig själv igen... pigg och glad och JAG.
Trotts att det var jobbigt att vara på sjukhuset med pyttebebisen är jag otroligt glad att han kom när han gjorde - troligen mådde han inte heller bra där i magen.
Vill även tillägga att man inte behöver ha svårt att bli gravid för att känna sig osäker, rädd och hjälplös när man har en bebis i magen. Jag trodde också hela tiden att mitt barn skulle dö - och det gör väl inte att man mår bättre förståss.
Att inte känna sig överlyckig med sin graviditet är något som jag ömsom beskyllt mig själv för, ömsom försökt förstå anledningen till. I mitt fall var graviditeten inte planerad, men kom som ett glädjande besked ändå. Jag har inte haft några fysiska åkommor, knappt varit illamående, inga foglossningar etc. Dock har jag gråtit väldigt mycket och har haft en känslomässig bergochdalbana som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag kan inte säga att det beror på att jag har någon extrem förlossningsrädsla, det finns ingen som i nuläget tyder på att det skulle vara någon fel med lillen eller lillan (är i vecka 36 i skrivande stund)och jag är i normala fall en postiv, glad och tämligen okomplicerad människa. Graviditeten har ställt detta på kant, och jag kan verkligen inte känna igen mig i de artiklar jag läser om gravida kvinnor som myser, är superglada och gärna pratar ofta och länge om sin graviditet. Men det är nog bara att acceptera att olika människor påverkas olika, en del mår illa konstant, andra blir lättberörda och gråter mer. Jag har en god förhoppning om att återigen kunna känna mig riktigt glad, fram tills dess så håller jag till godo med de nu obligatoriska pappersnäsdukarna närhelst det behövs ;-)
Jag är gravid i v 38 och känner igen mig jättemkt! Jag hade också en tuff start på graviditeten med extremt illamående och oroskänslor. Illamåendet har nästan gått över helt men oron har blivit starkare under hela graviditeten. Jag hade slutat med medicin mot depression innan graviditeten och har inte velat börja igen under graviditeten. Fast jag funderar hela tiden på om jag tagit rätt beslut för barnet. Är jätterädd att min stora oro och min ledsamhet ska påverka barnet. Ni som skrivit här, mått psykiskt dåligt och redan fått era barn, hur blev era barn? Har de mått bra? Är de överaktiva eller nåt sånt? Kan ju vara känsliga frågor, men jag undrar så och oroar mig så.
Räddis.
Skicka en kommentar