Jag lyckades på första försöket. IVF-försöket alltså.
Det finns ingen uttalad hierarki i barnlöshetsvärlden. Men ibland känner jag av den outtalade. Jag lyckades ju på första försöket…
Mina sex tidigare misslyckade behandlingar räknas inte riktigt.
Men för oss med PCO är behandlingar med Pergo verkligen riktiga behandlingar. Vårt hopp är lika stort som hoppet hos någon som gör IVF. Av de sju behandlingar jag gjorde (två med tabletter, fyra med sprutor och en IVF) så var faktiskt IVF:en den som var lättast att utföra. Det handlade inte alls om någon egen prestation och jag tyckte att det var skönt att kunna lämna över allt till läkarna.
Det här är ingen anklagelse riktad till någon särskild person, och kanske inbillar jag mig bara. Men ibland får jag för mig att behandlingar som inte är IVF:er inte riktigt räknas. För mig spelar det ingen roll längre. Jag har fått mitt barn, och att komma sist i tävlingen vi som lider mest är bara positivt. Men de som fortfarande kämpar kan kanske behöva en extra tanke även om de inte gör IVF?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Klart att det också att jobbigt att göra andra behandlinger än IVF. Men varför jämföra sig? Visst kan man tycka att det hade varit smidigt om det hade funkat den första gången vi gjorde IVF men nu i efterhand vill jag ju inte det. En del misslyckanden ledde ju fram till andra chanser och till guldägget som blev till Prinsen. Klart att det var meningen att det var just honom vi skulle få. Något annat är otänkbart.
Jag hörde om något kinesiskt ordspråk som var typ att "Det barn man fått har kommit för att lära en nåot". Köper det. Tror också att sättet de kom på ska lära oss något.Kanske tror jag det för att vi varit i barnlöshetsträsket men det är klart att det har påverkat mig som människa.
Strunda i det outtalade du känner av. Du har Lillkatten nu och det är ju helt underbart och det viktiga!
Kram från Anna-Bell
Intressant att du skriver det här just idag. Igår pratade vi nämligen hemma om det här. Om min bästa vän som lyckades på första IVF-försöket.
Pratade om att jag känner att hon glömt väldigt mycket, även om hon är ett fantastiskt stöd. Så konstaterade vi: "Ja men så gjorde de också bara ett försök, så de har aldrig haft det så jobbigt som vi". MEN, vi diskuterade vidare och kom fram till just det du skriver om, ingen vet hur jobbigt andra egentligen haft det, oberoende av hur många försök, hurudana försök etc.
Ofta känner jag också att våra 3 inseminationer "glöms bort". Då vi var inne i inseminationsrumban var det stenhårt och fallet vid misslyckandena var HÖGT. Varje gång var det sprutor, ingen liten, oskyldig behandling alltså, utan tufft för både kropp och själ.
Hur som helst, så kan jag fortfarande med mina känslor tänka att endel kommit "lättare undan" än andra, men mitt förnuft vet att det inte är vettigt att kategorisera på det sättet.
Som Anna-Bell skriver, varför jämföra? Egentligen.
Jag har sagt det förut och kommer fortsätta säga det: Allas sorg är personlig, det går inte att jämföra.
Fast jag kan också känna att styng av avund när jag ser någon som lyckas på första ivf-försöket när vi gjort tre som misslyckats.
Å andra sidan påminns jag hela tiden av vilket helvete som föregår de där försöken. Jag minns ju ditt helvete speciellt väl, minns dina våndor med de olika preparaten och behandlingarna som inte ens var i närheten av att lyckas.
Så ibland kan jag känna avundsjuka, precis som jag gör med dem som får barn på första försöket (sängvägen, alltså) men det brukar gå över. Vi är alla medsystrar i det här, vi som kämpat, och ingen är mindre värd på grund av något konstigt "uteblivet lidande".
Kram!
Prova att ha 4 missfall, får ni se. Något som räknas ganska långt ner på "tycka-synd-om-skalan" och genererar många kommentarer av typen "men ni blir ju gravida i alla fall". Knappt det ens räknas som infertilitet....
/AF - som nu är gravid i v20 och inte skulle byta denna mage mot någon annan i hela världen, eller för den delen tycker ett dugg synd om sig själv. Men ibland var det jobbigt att folk tenderade att slå bort våra problem då de inte räknades som "riktig" infertilitet!
Alla människor har sina egna sorger och sina egna helveten. Vissa är mer förskonade än andra. Ingen rättvisa finns. Man kan inte jämföra. Även om man kan jämföra en eller sju IVFer så kan man inte jämföra livet i stort. Det den ene har saknar den andre... osv. Var du bara glad och njut av lillkatten. Du har haft ditt helvete. Stor kram.
Jag kan känna igen mig i det där. Jag blev ju gravid, "bara efter pergotime"... Men för oss var det ju inte bara. Det var ett stort mirakel, som krävde (åtminstone nästan) lika många läkarbesök som en ivf, för att mäta äggblåsor, sekret, slemhinnor och ta blodprov. Och som du skrev, det krävde ju dessutom av oss att vi kunde presetera när det behövdes. Men nu har vi ju vår son, världens underbaraste. Alla som varit i fertilitetssvängen har ju samma bakgrund på sätt och vis, vi har bara haft olika hjälpmedel att nå målet. En del behöver testa flera vägar bara.
Låt oss säga att inte Pergotime skulle hjälpa nästa gång och vi måste göra ivf. Skulle den graviditeten (eller försöken att få till den) vara mer "på riktigt". Jag tror inte det.
Kram Elin
Skicka en kommentar