Flera nätvänner kämpar fortfarande på och har inte sett tillstymelsen till plus på ett enda graviditetstest. Behandling efter behandling misslyckas. Vissa höll på redan när vi startade vår utredning, andra har kommit till allteftersom.
Och jag vill orka peppa och stötta. Men ibland räcker jag inte till.
Mina ”peppande” kommentarer känns bara skorrande falska. För vem är jag att peppa, jag som faktiskt vet att jag kan. Jag har ju lyckats. Jag hoppas att min son kan vara en tröst ibland, det går ju faktiskt. Men jag vet att det finns stunder när alla barn, graviditeter och barnbesked gör ont. Och hur ska jag med mina käcka kommentarer veta när jag bara är i vägen och när jag verkligen gör nytta?
Kära medsystrar (och bröder), jag gråter med er på riktigt och känner så starkt för er! Måste ni få ert efterlängtade barn på det sätt ni önskar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tycker inte du ska fundera för mycket på hur det låter när du peppar. Jag tror alla blir glada för några vänliga ord.
Jag är i alla glad för varenda peppande ord, oavsett vem det kommer från.
Så länge man inte skriver slappna av, eller tänk inte på det.
men det är jag rätt säker på att du inte gör.
Kram! =)
Skicka en kommentar