Förskola eller dagis.

Ni som är utbildade pedagoger och jobbar på förskolan, tar ni illa upp om ni blir kallade för dagisfröknar, och om er arbetsplats kallas för dagis.

Jag har bara positiva minnen från den plats som på min tid hette dagis (daghem), och jag har största respekt för de som jobbar med Lillkatten varje dag. Jag sätter verkligen värde på den utbildning de har och den pedagogik de arbetar med.

För mig finns det inget som helst negativt i ordet dagis, men det är ju kanske inte jag som ska bestämma det. I DN har jag de senaste dagarna läst insändare från upprörda förskollärarstudenter som tycker att statusen på yrket måste höjas, och de tror att ett namnbyte skulle hjälpa till. Själv är jag ganska skeptisk till att det är där problemet ligger, men jag kanske har fel?

Självberöm

Tänk vad glad man kan bli för något litet.

Sista labben på förra kursen (en datalab) var rent ut sagt skitsvår. Jag tyckte inte att jag fattade någonting. Och labbrapporten jag lämnade in var jag helt säker på att få i retur många, många gånger innan den blev godkänd.

Men nu har jag fått ett mail att den visst var godkänd bara så där direkt.

Det känns lite extra roligt eftersom jag spanar lite på den grupp som var ansvariga för delar av kursen, och den här särskilda labben. För jag kanske, kanske kan få göra precis det jag vill om jag kan få en forskartjänst hos dem.

Utmanad

Min vana trogen har jag varit dålig på att anta den utmaning som just nu cirkulerar, och jag har lyckats "dra" på mig flera stycken. Så nu antar jag dem allihop, för de ser ju likadana ut.

1. Vilken mat äter du ofta?
Mat?!? Maträtt, eller ingrediens eller typ av mat?
Maträtt: Gröt äter jag varje dag. I vanliga fall havregrynsgröt, som gravid mannagrynsgröt.
Ingrediens: Pasta, det har vi till alldeles för mycket. Lätt att göra, och Lillkatten äter allt bara det är pastaskruv på det.
Typ av mat: Jag försöker hålla det vegetariskt. Det har gått lite dåligt ett tag, med lite för mycket snabba uppvärmningar av helfabrikat från frysen, men nu har vi skärpt oss. Idag ska jag t.ex. göra en linssoppa som vi inte provat förrut.

2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av?
På riktigt stora tillställningar brukar jag sitta. Men har vi ätit hemma hos vänner brukar det bli rätt naturligt att alla hjälps åt plocka lite, så går det snabbare.
Jag läste i någon annans blogg att det skulle vara oartigt att hjälpa till? Den oartigheten har i alla fall gått mig förbi, och de flesta av mina vänner också. Någon som vet på vilket sätt det är oartigt?

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Det självklara svaret är ju förstås framför en dator. För nej jag mobilbloggar inte, och ja, alla datorer jag använder är stationära.

4. Köper du ofta Triss?
Jag tror aldrig att jag har gjort det. Om det inte räknas att byta ut 25-kronors-vinster mot ny lott. För jag har några gånger fått lotter, och då vunnit någon pyttevinst som jag bytt mot en ny lott. Hittills har jag inte vunnit något större.

5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Med risk för att såra de underbara människor (framförallt min man) som jag gjort underbara resor tillsammans med, och som läser min blogg, måste jag ändå säga att min Moskva-resa över en nyårshelg i ungdomen har ett extra skimmer över sig. Jag var fortfarande ung, naiv och orädd.

6. Vilken TV-kanal tittar du mest på?
Jag tittar inte på någon kanal alls. Tv-tittandefrekvensen är c:a en halvtimme i månaden skulle jag tro. Men den där halvtimmen spenderas nog oftast framför någon av Sveriges televisions kanaler.

Premiär

För första gången i bloggens historia har jag raderat en kommentar. (om man bortser från spaminlägg som jag naturligtvis tagit bort tidigare också)

Den innehöll inga hot, inga lagvidrigheter och knappt några personangrepp. Den var bara allmänt tråkig och nedlåtande.

Det här är min plats i den elektroniska världen. Jag vill inte längre ställa upp med utrymme för anonyma som bara är ute efter att såra. Personer som knappast skulle våga säga sådana saker om vi träffades på riktigt.

Vill man vara gnällig och försöka trycka till andra, får man göra det någon annanstan. Förslagsvis i en egen blogg.

Sakliga argument och åsikter utan personangrepp om det jag skriver om här i bloggen kommer naturligtvis inte raderas i fortsättningen heller.

Jättejobbigt att inse det självklara

Den nya kursen som började idag och pågår till den 24 oktober, alltså ganska exakt en månad innehåller:

16 Föreläsningar
2 En-veckors laborationer med tillhörande rapportskrivning
3 Grupparbeten med presentationer på 30-45 minuter vardera
2 Duggor
1 Tenta.

Som ni förstår är det schemalagda heldagar i princip varenda dag. Rapportskrivande, grupparbeten och tentapluggande får ske utanför skoltid.

För att prestera ett någorlunda bra resultat på den här kursen krävs det mycket mer än 40 timmar i veckan, och lägger man sedan till att jag har nästan en timmes resväg till universitetet enkel väg så blir det ännu lite roligare.

Lillkatten har precis börjat på dagis. Han kan inte vara där 9+10 timmar om dagen. Eller jo det kan han rent tekniskt, men känslomäsigt går det inte, inte när vi inte är tvingade av ekonomiska skäl.

Jag mår fortfarande illa, och foglossningen jag dras med är inte nådig. Dessutom har jag börjat sova riktigt dåligt på nätterna. Mina kära gamla sömnproblem visar sitt fula tryne, och just nu finns det inga kraftreserver att klara dagarna utan sömn.

För att avsluta det hela är det här ingen kurs jag behöver eller något ämne jag är intresserad av.

Det självklara är förstås att inte läsa kursen. Ja det finns faktiskt inga andra möjligheter. Men det känns hemskt. Jag grät när jag pratade med läraren. Den där förbannnde duktiga flickan som aldrig ger upp, och som kämpar vidare oavsett vad som händer, hon skriker högt. För man kan inte bara hoppa av, och sitta hemma i två månader och inte göra någon nytta alls. Man kan inte leva på sin man utan att prestera någonting. Man kan inte fördröja sin examen ytterligare fem veckor.

Manlig härskarteknik?

Vi är nyss hemkomna från vårt första föräldramöte på dagis.

Pedagogiskt blev vi uppdelade i smågrupper för att diskutera och sedan presentera för varandra vad vi kommit fram till. En av de två diskussionspunkterna handlade om genus och om vi tyckte att det var ok att barnen fostrades in i olika roller, och om vi inte tyckte det hur vi ville att det skulle vara. Jag var egentligen den enda som hade åsikter, för åsikter om genus har jag ju många, det kan inte ha undgått någon om läst i min blogg. De andra hade kanske andra åsikter, men det var ingen som sa emot mig, utan det hummades mest medhållande. När det sedan var dags att presentera vad vi kommit fram till sa de andra grupperna kloka saker om genusfrågan, medan den självpåtagna presentatören i vår grupp presenterade en precis-tvärtemot-upplaga av det jag sagt. Förmodligen var det hans åsikter som nu kom fram, men han framförde dem inte under diskussionstid så att vi kunde utbyta åsikter, utan han tog chansen när jag inte längre hade möjlighet att möta hans argument och gjorde sig till språkrör för hela gruppen med åsikter som inte alls kommit fram under vår diskussion. Jag skulle säga att hans sätt var en typiskt manlig härskarteknik, och ett typexempel på just det jag vill att Lillkatten och hans generation ska slippa uppleva. Han lät mig hållas, och log lite överlägset, och sedan framförde han sina egna åsikter i egenskap av att vara Man.

I alla fall är jag glad att pedagogerna på förskolan tyckte att genus är så viktigt att de valde just det som en av två diskussionspunkter för mötet. Och att det är något de hela tiden försöker jobba med, även om de så klart faller i fällor hela tiden, precis som jag också gör.

Fin födelsedag trots allt

Min födelsedag har varit fin. Jag har mest ägnat den åt att plugga, men fina vänner har kommit ihåg mig och det gör mig glad.

Och precis nyss ringde min farmors snart 80-åriga syster (farmor finns tyvärr inte i livet längre) från Israel och gratulerade. Hon har 6 egna barnbarn, 4 barnbarnsbarn, 13 systersbarnbarn och 4 systersbarnbarnsbarn och ändå kommer hon ihåg att jag, på en helt annan kontinent fyller år. Det gör mig riktigt rörd.

Härliga hemligheter

Jag har varit duktig och tagit vara på tiden och pluggat. Jag har inte ens tagit mig tid att läsa mina mail.

Men nu gjorde jag det, och fylldes av glädjebubbel.

Det har inget med mig själv att göra, och jag tänker inte berätta mer.

Ge mycket pengar till okänd.

Vi ska låna pengar av min pappa. Mycket pengar.

För vi behöver köpa en ny bil innan vår gamla blivit såld.

Och bara för att det var så mycket pengar kollade jag många, många gånger att det var rätt kontonummer jag mailade över. Och bara för att jag kollade så många gånger lyckades jag byta plats på siffrorna med muspekaren.

Som tur var lyckades pappa inte sätta över den väldiga summan på någon annans konto. Men jag får ont i magen bara av tanken.

Mer bra-karma-kläder

Jag såg förresten att Ellos börjat sälja dels en ekologisk kollektion dels en Fair trade-kollektion.

Alla kläder går i brun-grå-svart-skalan och det tycker jag är skittrist. Men det är ju bra att även de billiga kedjorna känner att det finns något att hämta från försäljning av brakläder.

Köpa kokosbollar eller inte?

Nuförtiden bor vi i ett gulligt radhusområde.

Med den här boendeformen följer att det att det titt som tätt rings på dörren, och när man öppnar står där barn/ungdomar som vill sälja kokosbollar, lotter, tidningar eller något annat. Pengarna ska finansiera en klassresa eller idrottsföreningen eller bara den egna ekonomin.

Jag har en ryggmärgsreflex att säga nej till alla som vill sälja något till mig. Jag vill själv komma på vad jag ska köpa, och sedan själv leta upp någon som säljer det.

Men de här sakerna ska man ju inte köpa för att man så gärna vill ha kokosbollar, utan man ska köpa dem för att stödja vad det nu är som ska stödjas. Men det kommer jag liksom inte på förrän jag redan med ryggmärgsreflexen tackat nej.

Å andra sidan kan jag rättfärdiga mig, inför mig själv, med att de flesta av de här barnen bor i vårt ganska välbärgade område. De går nog ingen nöd på dem ifall jag väljer att lägga mina pengar på andra ömkansvärda saker, vilket jag faktiskt till stor del gör.

Är jag disciplinerad nog?

Lillkatten är sjuk. Nästan 40 graders feber har han, och så klart blir han hemma från dagis i morgon.

På tisdag har jag tenta. Jag har pluggat alldeles för lite, som vanligt. Fast den här gången är det inte mitt fel, utan beror på att jag hämtat på dagis några eftermiddag när jag enligt mitt skolschema borde haft tid att läsa.

Nu var det dags för sista rycket, jag har inget schemalagt fram tills tentan. Men Lillkatten måste passas, och Kattpappan måste jobba i alla fall lite, så jag kan inte lägga all tid på att plugga, jag måste vara mamma också.

Så nu ska det bli spännande att se om jag klarar av att ta fram superdisciplinen och läsa de stunder jag får över. Till min hjälp har jag tagit sömntabletter, så jag i alla fall kan vara säker på att få sova på den tid på dygnet när det passar att göra det.

Vad är det för fel

Måsten idag var att skriva två labbrapporter innan Lillkatten ska hämtas på dagis.

Och jag klarade det precis.

Varför kunde jag inte gjort det snabbt i morse och fått tid till annat viktigt också?

Nu har jag precis skrivit klart dem och skickat in, och om en minut måste jag gå för att vara på dagis klockan tre.

Egenskap hos mig själv som jag inte är nöjd med är att jag måste uppnå ett visst mått av stress för att lyckas bli klar med en uppgift.

Stort barn

Vår lilla bebis har plötsligt blivit så stor.

Igår ammade han inte, vilket han gjort idag.

Och nu sover han i sin egen säng i sitt eget rum. Vi har inte ens föreslagit det för honom, utan det har varit hans egen idé rakt igenom. Vi är beredda på att gå och hämta honom närhelst han inte tycker att det är roligt längre (om det nu skulle bli så)

Jag tar tillbaka allt

Idag blev jag erbjuden sittplats både från och till skolan.

Har stockholmarna helt plötsligt blivit artiga och medkännande, elller ser jag så fruktansvärt lidande ut att de mest hårdhjärtade veknar?

Jag har ingen aning. Men kan bara konstarera att efter att ha åkt mycket kollektivtraffik i en och en halv graviditet utan att någonsin bli erbjuden sittplats har det nu hänt de senaste tre gångerna jag satt min fot på en tunnelbana..

Början på slutet?

Om inte Lillkatten vaknar helt otröstlig inom några timmar är det här första dygnet sedan han föddes som jag inte ammat honom.

Han har själv avböjt från att amma, och kanske är det något tillfälligt. Eller så tycker han bara helt enkelt att mammas mage är för stor för att det ska vara riktigt mysigt att amma?

Hur tänker vi?

När Lillkatten föddes lyckades vi pricka in en flytt till dagen innan förlossningen.

Den här gången har vi inte varit riktigt lika obetänksamma. Men vi har ingen bil längre. Vi bestämde oss redan i somras för att byta ut bilen vi har nu, och skaffa en miljövänligare variant. Men det var inte förrän i samband med att foglossningen från helvetet drabbade mig som vi verkligen gjorde slag i saken och lämnade bort vår bil.

Just nu, vid ett av få tillfällen i mitt liv då jag faktiskt tycker att det är befogat att ta bilen, då har vi ingen bil. Och det visade sig precis att vi kanske inte kommer hinna få någon bil ens tills det är dags för förlossning.

Erbjuda sittplats till gravida

Igår hände något mycket, mycket ovanligt.

Jag har tidigt blivit stor i båda mina graviditeter. Oavsett om jag velat det eller inte har jag sett gravid ut under ganska lång tid, det har inte gått att mista mina magar för något annat än just gravidmage.

Under min förra graviditet ägde vi inte ens en bil, och även nu är mitt bilåkande väldigt begränsat. Mitt resande med kollektivtraffik är med andra ord ganska stort.

Igår hände det för allra första gången. Någon reste sig och erbjöd mig sin sittplats i den överfulla tunnelbanan.

Jag är kanske inte den mest uppmärksamme när jag åker tunnelbana. Men ser jag någon som behöver sitta mer än jag tycker jag att jag brukar erbjuda dem min plats. Det händer i alla fall någon gång i månaden. Och när man skriver ett sådant här inlägg brukar alla berätta om att de minsann också gör det. Antagligen ljuger jag, precis som alla andra. Vi bara tror att vi brukar resa oss, fast det egentligen bara hänt en enda gång? Eller så har jag haft sådan osannolik extrem otur med vilka jag åkt tillsammans med under båda mina graviditeter.

Är det inte det vanliga att sitta uppe på nätterna?

Jag undrar om jag är lite dumnaiv, eller bara har taskig verklighetsuppfattning när jag vid femtiden på morgonen sitter och kollar om det är någon som uppdaterat sedan jag sist kollade vid fyratiden.

"bra shopping"länktips

Eftersom Helga bad mig tipsa följer här ett gäng länkar till butiker som säljer ekologiskt och/eller rättvisemärkt. Mest är det klädbutiker, men vissa säljer även andra saker. Och det går ofta att klicka sig vidare via länkar om man är intresserad av annat.
Flera stycken säljer faktiskt också skor.

Jag har inte handlat i alla butiker, så jag kan inte garantera att de är pålitliga. Men jag har samlat ihop mina länkar från vad jag bedömmer som pålitliga källor.

Kläder för vuxna:
Adili
Adisgladis
Berthas
EcoLove
Sweden Organics
Ecologia
minni
Ecoologicals
Gossypium
H&M
Howies
Ingrid af Maglehem
Jane Wiksröm
La Redoute
Hildur.se
Palace
Peopletree
RedFairy

Kläder för barn:
Edvina.nu
Adili
Minimundus
Blingo
EcoKid
minni
Ecoologicals
Gröna Grodan
Kameleont
Kavat
Kaxig Design
Petit PURE
Tant Gröns Garderob

Och om någon har fler tips är jag alltid tacksam för mer att välja bland!

Inte så ofta som en Kattmamma gråter

Idag lämnade jag Lillkatten för första gången på dagis. Tidigare är det Kattpappan som gjort det eftersom inskolningen inte avslutades förrän igår.

Men idag är vi alltså inne i det som ska bli våra vardgasrutiner, och eftersom jag inte börjar skolan förrän nio faller det på min lott att vara den som lämnar.

Lillkatten var orolig hela morgonen och frågade efter pappa, han har vant sig vid att det är han och pappa som går till dagis.

När vi kom fram var han så ledsen så ledsen. Det brukar gå bra när Kattpappan lämnar honom, men jag har ju aldrig gjort det förrut och det stämde inte i hans värld. Han grät och grät, och när jag gick därifrån vinkandes så satt han i en frökens famn och grät vidare.

Jag tycker ju att det är bra med dagis, det är verkligen en superplats han fått, och alla som jobbar där är verkligen gulliga och engagerade. Och jag vet ju att han slutar gråta en liten stund efter att jag gått därifrån. Men i morse var jag tvungen att gå in på en bakgata och gråta, gråta, gråta när jag hade lämnat mitt älskade längtansbarn. Jag undrade om det var för att lämna bort mitt barn som jag kämpat så länge för att han skulle komma till oss.

Jag vet att det här är bra för oss alla, men ibland får man svajja lite i sin tillvaro.

Och när Kattpappan hämtade Lillkatten efter mellis (han har inte långa dagar) så var allt så klart jättebra.

Tråkig

Jag är ledsen över att det blir så lite bloggat.

Jag har inte speciellt många tankar, förutom tankarna på att orka med ännu en fysiskt tung dag.

Min kropp är inte speciellt bra anpassad för graviditeter och det måste jag leva med, ifall jag vill ha förmånen att föda ytterligare ett barn. Men att kräva av mig själv att jag förutom att klara studierna också ska orka engagera mig i allt möjligt det gör jag inte.

Jag tycker att det är ganska tråkigt med människor som inte har politiska åsikter och inte har en aning om vad som händer utanför deras egen högst begränsade intressesfär. Men just nu finner jag mig i att inte orka mer än bara just mig själv, och kanske någon parmiddag tillsammans med trevliga vänner.

Andas ut

Nu har jag tabletter i skåpet igen, och kan andas ut, till nästa gång.

Fast det hoppas jag dröjer minst 1½ år.

Beroende

Kattpappan ringde just från apoteket. De tabletter jag brukar få utskrivna är för tillfället slut hos tillverkaren.

Apoteket skulle försöka få tag på läkaren för att se om jag kunde få något annat utskrivet istället.

Och jag får svårt att andas. Jag är så beroende av att ha tabletter hemma i skåpet. Jag måste ha något. Sist jag inte hade tbletter var jag vaken i över tre dygn utan att ha någon möjlighet att somna, och det känns inte alls långsökt att jag hamnar där igen.

Jag är beroende, beroende, beroende.

Inte kemiskt beroende, jag äter väldigt få tabletter, men känslomässigt beroende. Jag behöver tryggheten i att veta att om jag inte somnar finns det hjälp att få. Då kan jag slappna av och somna.

Snälla, snälla, galna doktor, hitta en annan dos åt mig eller lös det på något annat sätt.

Annars måste jag vagga ner till mottagningen och sätta mig där och hyperventilera tills du löser det här åt mig.

Behöver mina tabletter (i skåpet)

Mina sömntabletter tog slut igår (i förrgår). Jag var lovad att det skulle finas nya på apoteket idag (igår), men när jag var där för att hämta ut dem i eftermiddags hade receptet inte kommit in.

Och nu är klockan halv fem och jag har fortfarande inte somnat. Så mycket gör alltså den psykologiska biten att ha dem i badrumsskåpet.

Jo, man är föräldraledig även utan FP

Jag ringde försäkringskassan, och enligt henne jag pratade med räknas jag som föräldraledig oavsett om jag tar ut pengar eller inte, så Lillkatten kan behålla sin förskoleplats.

Nu tänker jag nöja mig med det här svaret, och inte fråga någon annan, för som Tess skriver, man kan få helt olika svar beroende på vem man frågar.

Någon SGI att oroa mig för har jag inte. Den är nollad sedan många år tillbaka.

Någon försäkringskasseexpert här?

Jag måste fråga er experter som läser här inne.

Visst räknas det som att man är föräldraledig även om man inte tar ut någon föräldrapenning, när man är hemma med en liten bebis under ett år?

Frågan gäller om Lillkatten får gå på dagis när jag är hemma med syskonet, trots att jag inte tänker ta ut några pengar.

Och frågan gäller inte åsikter om moralen med att utnyttja förskola fast man är hemma*, utan vilka regler som gäller.

*Det kan jag ta i ett annat inlägg ifall någon blir väldigt upprörd.

Sömnen lite halvfacit

Idag ringde jag min läkare och bad om ett nytt recept på sömntabletter, eftersom de jag har i badrumsskåpet är nästan slut.

Det betyder att jag i snitt har tagit sömntabletter en gång i veckan det senaste året. Veckor innan tenta har jag ätit tabletter varenda kväll, vilket i praktiken betyder att jag nästan inte tagit några tabletter i mellantiderna.

Ibland blir det några sömnlösa nätter, men sömnpsykoserna ligger långt borta.

Det känns bra att jag inte blev tvungen att knapra tabletter varenda kväll, utan att jag nästan alltid klarar mig utan dem. Men att de finns som en extra räddning ifall livet varit allt för stökigt, eller om jag råkat somna under dagen.

När (om) bebis kommer, så blir det inget tablettknaprande alls, så länge det nattammas. Men då kommer jag att vara hemma hela dagarna, och klara av eventuella sömnproblem.