Jag läste om en massa par som kämpat i åratal för att få första barnet och sedan lyckades på första försöket med andra barnet.
Jag läste också om de som hade lika stora problem att få tvåan, men de historierna minns jag inte alls lika tydligt.
Jag hoppas tydligen väldigt mycket på att kunna bli gravid trots att jag försöker intala mig att jag inte kommer att bli det av mig själv, och att vi ju hela tiden planerat mot frysisen och nya IVF:er.
Jag tror fortfarande att jag inte kommer att bli besviken om mensen gör intåg mot slutet av veckan, och jag hoppas att jag har rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
På sätt och vis är jag lika naiv och förhoppningsfull som innan barnlöshetskarusellen drog igång. Även om jag inte räknar med att det ska gå av sig själv nästa gång, så hoppas jag massor. Men att ha en Plan B är nog en högst naturlig och realistisk försvarsstrategi, för nu VET vi ju hur ont besvikelsen gör. (Fast förhoppningsvis kommer det aldrig mer att vara lika smärtsamt som under barnlöshetstiden). Jag tänker att det vore väldigt skönt att slippa göra en ny IVF, och bespara sig de ekonomiska (eftersom vi måste göra det privat nästa gång) och psykiska påfrestningarna. MEN det känns inte längre som ett skrämmande sista-chansen-alternativ - det blev ju högsta vinsten sist!
Även jag med hopväxta äggledare hoppas varje månad trots att det är omöjligt. Hoppet lever vi med och det är nog tur!
Jag har slutat att hoppas och struntar i om vi är i bingen vid ÄL eller nån annan dag. Det funkar uppenbarligen inte för oss det vet vi ju efter att ha fått svart på vitt.
Tänker på hur skönt det skulle vara om man bara kunde bli hoppsan-gravid. Vilken märklig känsla att inte behöva kämpa. Ja, jag är faktiskt lite avundsjuka på folk som kan bli det. Märks det? ;)
Jag har ju fått för mig att det ska fungera för oss nu... Vårt största problem har ju varit att jag inte ägglossat, och nu tror jag att jag gör det. Men att jag hoppas betyder ju också att jag kommer att bli besviken. Önskar att jag kunde låta det vara.
Jag tror att man, tyvärr, blir besviken vilket som. Vill man bli med barn och mensen kommer, spelar det ingen roll om man har på timmen regelbunden äl/mens eller åkommor som sätter käppar i hjulet. Mens=ingen bebis den här gången...
Jo det är klart. Fast innan när jag visste att jag inte kunde bli gravid så hoppades jag faktiskt inte på att lyckas av mig själv. Det var ju omöjligt.
Skicka en kommentar