Statistik

Jag har ägnat lite tid åt att räkna ut sannolikheter, bara för skoj skull.

Om man räknar på 40% chans att lyckas med full IVF så är det 64% chans att lyckas på de två försök man erbjuds här i Stockholm.

Om man istället hade haft tur att bo i ett landsting där man erbjuds tre försök har man helt plötsligt 78% chans att lyckas.

Och gör man de berömda sex försöken är sannolikheten att lyckas hela 95%. Är man fortfarande inte gravid efter sex IVF:er tycker jag att det finns anledning att tro att något annat är fel än bara slumpen, och då borde nog inte läkarna uppmuntra till ännu fler försök, inte utan att göra vidare undersökningar. Men jag har hört om läkare som aldrig slutar hoppas å sina patienters vägnar.

Vidare räknade jag på sannolikheten för att misslyckas med elva försök utan några behandlingar alls. Om man räknar på att utan några fel alls är det 25% chans att lyckas så är sannolikheten att misslyckas 11 gånger på rad bara 4%, inte så troligt då att det ska ta sig på det tolvte försöket heller.

Gynrapport

Det går långsamt med äggtillväxten det här gången, vilket är bra eftersom jag fått för mig att det blir bättre kvalitet då. Fast det är dåligt att det tar tid när jag är otålig och bara vill vara färdig för IVF.

I alla fall hade jag två ägg på vardera 13 mm, och eftersom båda äggen är lika stora är det troligt att båda stannar kvar, så att vi får två chanser i en den här gången. Lite spänd och hoppfull har jag blivit nu, men fokus ligger kvar på IVF:en.

Nytt fokus

Förra sprutomgången var jag helt övertygad om att jag skulle bli gravid, det hade ju fungerat förut. Men när jag inte blev det då är jag nu helt övertygad om att det inte kommer att gå igen. Graviditeten som vi hade känns som en avlägsen dröm bara.

Jag vill bara ha ägglossning snabbt nu, så att mensen kommer så att vi kan köra igång med IVF.

På vårt första utredningsbesök för fjorton månader sen gjorde vår läkare upp en plan för oss. Hon sa att första skulle jag äta Pergo enkel dos, fungerade inte det kunde dosen ökas upp till dubbel eller t.o.m trippel, och om inte det fungerade kunde man försöka med inseminationer och kanske med sprutor också.
Och i sista hand fanns ju IVF förstås. Men hon lät oss förstå att eftersom vi var så unga skulle det gå snabbt och lätt, och eftersom IVF-kön är så lång skulle vi hunnit få barn långt innan vi ens var halvvägs.

Pessimist som jag är tänkte jag att det blir nog IVF ändå.

Och nu är vi nästan framme där, om några veckor startar vi. Och jag tror att det kommer att fungera. Eller rättare sagt, det måste fungera, för annars finns det inget mer att försöka.

Skolan

Att börja skolan igen är det bästa jag gjort. Helt plötsligt finns det inte en massa tid till att fokusera på mig själv och på hur jobbigt allt är.

Tjejen jag labbar med är gravid, men det går bra. Hon har inte sagt något om sin mage, utan vi pratar populationsstorlekar och om migration eller mutation påverkar mest.

Fast jag tror inte att jag hade kunnat börja tidigare, men nu var det rätt.

Äntligen något positivt

Vi var på informationssamtal inför IVF idag. Jag hade fått för mig att det skulle vara en sorts gruppinformation med en massa par och att det mest skulle vara någonting vi var tvungna att göra för att sedan i någon avlägsen framtid få göra IVF.

Men det var bara jag och kattpappan och så en läkare och en barnmorska. Och eftersom vi redan visste det mesta och eftersom jag är vanare än de flesta på att ta sprutor tog det inte alls lång tid, de lade inte ner en massa onödig tid på att förklara det vi redan visste.

Men det allra bästa är att vi får starta så fort som bara möjligt.

Blir jag inte gravid av den här hormonbehandlingen som vi gör nu, så startar jag med sprutor inför IVF på dag tre i nästa cykel. Jag behöver inte spraya med nässpray som de flesta måste göra, och det är också jättebra eftersom det kortar ner behandlingstiden med tre veckor och dessutom verkar inte biverkningarna med sprayen vara så roliga.

Så just nu känns livet mer hoppfullt än på länge!

Gynrapport

Idag var jag på mitt vanliga veckobesök hos min läkare, benen upp i vädret och en apparat inkörd mellan benen.

Slemhinnan såg ut precis som den skulle men inga ägg var ännu större än någon millimeter, så det blir till att spruta ett tag till.

På vägen därifrån fick jag en komplimang av en man. Av princip ogillar jag att någon tar sig friheter att kommentera min kropp oavsett om det är positivt eller negativt... men samtidigt gjorde det gott. Jag känner mig så otroligt sunkig, och har bara har gått runt i mjukisbyxor med rödgråtna ögon i flera månader. Men nu när jag satte på mig en kjol och kletade smink i ansiktet så ser jag kanske ut som vanligt igen, fast det inte känns så?

Vidrigt

Jag är äcklad.

Någon svinig liten äcklig Nationaldemokrat har besudlat min brevlåda med rasistisk propaganda.

Tydligen är lapputdelaren inte läskunnig eftersom både mitt och min mans efternamn tydligt visar att vi tillhör den grupp av människor de vill göra sig av med.

Jag blir alldeles mörkrädd av att läsa deras propaganda, hur de vinklar och vrider verkligheten till oigenkännlighet.

Några exempel:
"Lagen om diskriminering på arbetsplatser förbjuder diskriminering av utlänningar inte av svenskar. En företagare riskerar alltså att straffas om denne anställer en svensk istället för en invandrare"

"Sverige har världens högsta skattetryck, därför att invandringen kostar 260 miljarder kronor om året"

"Allt fler känner otrygghet och olust inför att gå på gatorna efter mörkrets inbrott. Allt detta är en tragisk konsekvens av det mångkulturella experiment som just orsakat otrygghet, rotlöshet och moraliskt förfall"

Kanske sprider jag propagandan vidare genom att citera dem nu? Men jag hoppas att de som läser min blogg är klokare än så här.
Nu tror jag att jag ska elda upp broschyren under rituella former.

Skolrapport

Idag började jag plugga igen. Det gick sådär. Bomullslagret i hjärnan är ganska tjockt och jag har lite svårt att förstå vad läraren säger. Som tur är har det bara varit repetition än så länge. Hoppas att jag kommer på hur man gör innan vi går in på det nya.

Jag kände inte en enda person i klassen. Ganska skönt eftersom ingen vet vad jag varit med om, jag har ju annars tagit för vana att berätta för hela världen att jag inte kan få barn.
Tjejen jag sitter bredvid är precis tillbaka från sin mammaledighet och pratar en hel del om sin lilla son, och jag tycker förstås att det är jobbigt, han är åtta månader och jag borde ha haft ett barn som var mycket äldre än så. Men jag tar inte illa upp när hon pratar om honom, hon vet ingenting om mig, så hon kan inte veta att det gör ont. När jag har berättat för någon tycker jag (förmodligen helt obefogat) att de ska ta hänsyn till mig hela tiden.

När jag kom hem idag och såg att ni önskat mig lycka till blev jag så glad! Tack kära vänner! Kramar till er!

Börja skolan

Då var sjukskrivningen slut, och idag börjar jag plugga igen. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Minne

Vad jag däremot kommer ihåg (återknyter till inlägget under) är datumet jag var på VUL och upptäckte att ingen levde i min mage.

Jag kommer också ihåg exakt vilket datum jag tog mitt sista p-piller, och jag minns exakt det datum när vi bestämde oss för att försöka på riktigt, och i min minnesbank av datum finns också det datum vi startade infertilitetsutredningen.

Glömska

Jag har glömt vilket datum jag skulle ha fått barn ifall jag inte hade fått missfall. Jag vet att det var någon gång i slutet av juli... men det datumet är inte mer magiskt för mig än alla andra BF-datum jag missat under de här åren vi försökt göra barn.

Det är inte missfallet som gör ont, det är smärtan över att det aldrig lyckas som gör att jag har svårt att förstå varför jag ska gå upp varje morgon.

Hade jag blivit gravid ganska omgående efter att vi slutat skydda oss, och jag då hade fått missfall hade jag förmodligen tyckt att det var det värsta som någonsin hänt mig. Tänk vad tidigare erfarenheter kan göra för hur man upplever någonting.

En dröm

I natt drömde jag att vi fick barnbesked. Vi skulle bli föräldrar till en åtta månader gammal pojke i Colombia. Allt var väldigt tydligt och inte alls så där konstigt som det brukar vara i drömmar.

Att det blev Colombia var väl lite konstigt dock eftersom det inte är ett land vi någonsin funderat på.

Kanske ska jag ta drömmen som ett tecken? Vi kör nog de IVF:er som vi får finansierade, men blir det inga barn lägger vi pengarna på adoption.

Att mena väl

Det här inlägget är inspirerat av en kommentar till Tinselflickan .

Ofta, ofta får man höra sårande kommentarer och solskenshistorier. Att folk nästan alltid menar väl förstår jag också... men jag tycker inte att det är en ursäkt. Jag kräver faktiskt av min omgivning att den ska tänka ett steg längre innan de häver ur sig något i deras öron tröstande. Visst de vet inte hur det känns att vara ofrivilligt barnlös, men de har väl någon gång i sitt liv haft en motgång, och då kan de väl referera till den?

Om en kompis som är arbetslös lärare är ledsen över att det är anställningsstopp hos kommunerna så att det inte går att få jobb just nu berättar jag inte att jag kände en biolog som hade en specialkompetens som trots anställningsstoppet fick ett kommunalt jobb. Läraren har inte specialkompetensen och blir inte hjälpt av att någon annan hade den. Och det här tror jag att de festa förstår?
Däremot är det tydligen svårt att förstå att jag som har PCO inte kan använda samma metod som grannen som led av slöa spermier, och därför berättar man gärna den historien för att "trösta"

Liknande exempel kan jag fortsätta att skriva ner i timmar.
Men det enklaste är att säga, sluta försöka muntra upp! Vad det än gäller, barnlöshet eller andra stora livssorger är det bara en kram och möjlighet att få prata och älta som hjälper. Eftersom man aldrig varit i exakt någon annans situation finns det aldrig anledning att ge oombedda råd.
Och man förstår aldrig hur det känns för någon annan, så kommentaren "Jag förstår hur det känns, är sällan någon tröst.

Könummerapparaten är trasig.

I mitt huvud finns det en kö. I den kön står alla som vill ha barn. Först visste jag inte ens om kön, och jag stod allra sist i den. Efter ett tag insåg jag att kön fanns, och att den inte var ett dugg rättvis. En massa personer trängde sig före, men jag stod fortfarande väldigt långt bak i kön och var mest upprörd å andras vägnar, de som väntat så länge.
Nu är jag nästan först i kön. Ingen av de jag känner IRL har någonsin stått före mig och nästan alla nätvänner har lyckats på ena eller andra sättet.

Det är jobbigt att ha den här tydliga kön, för vad spelar några månader hit eller dit för roll? Och inte blir jag lättare gravid för att någon annan inte blir det?

Jag undrar när/om det någonsin bli min tur? Och hur jag ska överleva fram till dess?

Lyxig frukost

I morse åt vi frukost på Grand Hotel, jättegott och lyxigt.

Ibland måste man kosta på sig lite vardaglyx. Och jag hade trevligt trots att tjejen vid bordet brevid var höggravid...

Sorgligt

Nu har mina gullungar flyttat, och jag saknar dem så mycket.

Men flytten gick jättebra. De gjorde sig direkt hemmastadda i sitt nya hem, kloade på alla mattor spanade in sängen och busade på golvet. Och jag ska hälsa på dem redan i morgon för att fixa en detalj med kontraktet som inte jag hade glömt att ta med.

Det är väldigt tomt utan vår Gurraälskling och Paddisen.

Missad träning

Jag hade tänkt träna Yoga idag, men på något konstigt sätt gick klockan snabbare än vad jag trodde, och jag missade passet.

Jag har ju inget att göra, så det finns ingen ursäkt alls.

Jag hinner nog inte träna ikväll heller eftersom det är kattungeleverans, och de går inga sena pass på fredagskvällar.

Avsked

I morgon flyttar de två första kattungarna, den tredje har jag kvar ända till påsk och den fjärde stannar för alltid.

Jag har fött upp kullar tidigare, men den här kullen har jag en särskild relation till, de har varit med under hela min sjukskrivning och jag har många gånger gråtit i en kattungepäls. Det känns väldigt sorgligt att de i morgon kväll inte kommer att vara kvar här hemma längre. Å andra sidan flyttar de bara två kvarter bort, så jag kommer verkligen att ha chans att följa deras utveckling. Och jag är övertygad om att deras nya hem kommer att bli perfekt, jag gillar verkligen deras nya husse.

Jag och försäkringskassan är bundisar

Mina tänder mår inte bra, min tandläkare tror att det kan ha ett samband med alla hormoner jag proppar i mig, själv vet jag inte. Jag har råkat ut för uppluckring av tandbenet vilket i förlängningen kan leda till tandlossning.

Vad jag däremot vet är att jag är väldigt noga med att sköta mina tänder. Jag borstar alltid väldigt ordentligt och får alltid beröm av tandläkaren för att jag håller dem så rena.

Jag har tvingats dra ut en tand i underkäken, och under hela hösten/vintern har min tandläkare kämpat mot försäkringskassan för att jag ska få bidrag för att sätta in ett implantat. Nu idag fick jag helt plötsligt ett besked där det står att med hänsyn tagen till mina välskötta tänder och min låga ålder så får jag bidrag. Jag vet inte hur mycket av kostnaderna försäkrngskassan kommer att stå för, men alla bidrag är välkomna med tanke på att en ny tand kostar 25.000 kronor.

Skuldbeläggande av kvinnor?

Det pratas en del i media om infertilitet. Nästan alltid handlar det då om att kvinnor väljer att göra karriär först och sedan har blivit för gamla för att få barn av sig själva. Sedan diskuteras det om samhället verkligen ska sponsra behandlingar när det är kvinnornas eget fel.

Min erfarenhet är en helt annan. Jag bor i Stockholms innerstad och är akademiker, jag tillhör alltså den grupp som medierna pekar ut som den värsta boven av dem alla vad det gäller att skjuta upp barnafödandet. De flesta av de människor jag möter tillhör så klart min egen grupp. Och ingenstans ser jag de här tendenserna till att vilja vänta tills efter 40 med att skaffa barn. Istället ser jag tjejer i 30-årsåldern som kämpar för att hitta rätt partner eftersom de känner klockan ticka. Jag ser också en massa tjejer som är gravida, och så ser jag oss som kämpar så för att bli med barn. Vi som kämpar är inte för gamla, vi hade förmodligen inte kunnat bli med barn enklare om vi var 16, våra egna eller våra partners kroppar fungerar helt enkelt inte. Samma sak ser jag när jag läser på nätforum eller för all del i väntrummet hos min läkare, det är inga 45-åriga karriärkvinnor som helt plötsligt kommit på att de vill ha barn.
Och de som trots allt väntat har nog inte gjort det för att kunna festa längre utan just för att de faktiskt inte hittat partnern de vill skaffa familj med tidigare.

Skäggiga damen

Jag har PCO. Till PCO hör förutom att man inte har någon ägglossning även problem med att hålla vikten och problem med hårväxt.

Jag har alltid haft problem med att hålla vikten, och hela mitt liv har varit en kamp med bl.a. ätstörningar som resultat när jag försökt att inte bli fet.

Jag har dock inte haft problem med generande hårväxt. Men nu kan jag inte låtsas som det är normalt längre, jag använder pincett varje kväll för att dra ut skäggstrån.

Jag är smal, har ganska mycket former, har långt böljande hår och går ofta klädd i kjol och höga klackar. Med andra ord är jag väldigt klassiskt feminin... och jag får inte ihop detta utseende med någon som har skägg.
Ännu är det ju inte värre än att det räcker att använda pincetten, och jag hoppas verkligen att det inte blir det heller.
Men om det skulle bli värre har jag hört att det går att få bidrag för att bränna bort håret, hoppas att det stämmer.

Tillbaka till livet

Jag skriver ingen tenta på fredag. Jag har varit i kontakt med kursansvarig och hon har inte hunnit sätta ihop någon tenta ännu, så då sa jag att hon inte behöver göra det heller.

Tyvärr har det inte alls gått att plugga och jag gillar inte att gå och skriva en tenta när jag verkligen inte kan någonting, det ger bara mer ångest och känsla av misslyckande. Nu börjar uppladdningen för nästa kurs istället. Jag har bestämt mig för att läsa den jätteroliga kursen och jag ser verkligen fram emot det, förhoppningsvis läser några av mina gamla kursare som jag gillar kursen samtidigt, de vet hur länge jag kämpat och hur dåligt jag mått, så då är det redan klart från början.

Det som är lite tråkigt är att det kommer att bli en del frånvaro under kursen. Jag kommer att behöva gå ifrån för IVF-besök och sådant. Men det får lösa sig på ett eller annat sätt.
Fast det är just sånt som ger mig ångest, att missa föreläsningar och sen inte hänga med alls. Under mina ganska många år som student tror jag att jag varit borta från max fem föreläsningar... jag är så rädd för att missa något viktigt. Till saken hör nog också att den utbildning jag läser har ungefär fem föreläsningar i veckan, så det är inte någon föreläsning i veckan och sen sitta på fik och halvplugga som gäller. På eftermiddagarna har vi obligatoriska labbar, och de är ju ännu svårare att vara borta från.

Varför är systemet så krångligt?

Trött dag idag. Jag har ingen lust eller ork att göra någonting.

Igår ringde en handläggare från försäkringskassan och berättade att jag fått godkänt på hela min sjukskrivning, skönt att slippa den oron.
Efter att ha läst en del på nätet om försäkringskassan och insett att inte ens de som förlorat barn sluppit bli ifrågasatta av sitt behov att vara sjukskrivna har jag inte alls varit säker på att jag skulle få godkänt.

Handläggaren sa också att min SGI var vilande, vilket jag tolkar som att den inte alls är nollad utan baseras på min tidigare lön? Nu vet jag varken ut eller in längre. För några veckor sedan hade jag långa samtal med alla möjliga handläggare på försäkringskassan, arbetsförmedlingen och CSN och då förstod jag det som att jag var nollad. Handläggaren jag pratade med igår vågade inte han heller ge ett klart besked. Det är tydligt att jag får vänta tills jag verkligen står med ett barn och då får reda på om jag får pengar eller inte, planering vad är det?

Minnesanteckning

Idag 21/3 påbörjar jag en Puregonampull med 600 IE, eftersom jag tar 50 IE om dagen ska den räcka i tolv dagar.

Bra att ha uppskrivet ifall jag börjar fundera på när jag ska hämta mer.

Sömntabletter

Jag skrev tidigare ett upprört inlägg om inkonsekvensen med att jag inte fick sömntabletter utskrivna åt mig eftersom jag försöker bli gravid, trots att jag bättre än nästan alla vet när jag inte är gravid.

I alla fall var jag på min läkarmottagning idag för att prata med kuratorn, och i receptionen låg det då ett recept från min läkare på allergimedicin som även fungerar sövande. Så hon har verkligen ansträngt sig för att hitta ett alternativ till mig. Jag blev jätteglad! Hoppas nu att tabletterna har effekt.

Jag, jag, jag (egoreflektioner)

När jag gör någonting gör jag det ordentligt. Jag planerar och läser på och vet mycket redan innan jag börjar.

När jag t.ex. skaffade katt så köpte jag inte bara första bästa katt utan bestämde mig för raskatt, läste in mig på alla raser, åkte runt och träffade uppfödare och bestämde mig sedan för en ras jag ville ha. Sedan ville jag ha en speciell färg också, så det tog nog ungefär ett år från det att jag hade bestämt mig tills katten var hemma. Under det här året var jag väldigt engagerad och lärde känna en massa människor och det dröjde inte speciellt länge förrän jag var med i rasklubbens styrelse, och efter bara ytterligare något år satt jag som ordförande.

På samma sätt har jag hamnat i ridklubbens styrelse, bostadsrättsföreningens styrelse, kårordförande på gymnasiet o.s.v., o.s.v.

För några år sedan var det dags att skaffa barn. Jag använde då samma metod som jag alltid brukar göra. Läste massor på nätet och i böcker om hur man gör och hade en färdig plan för mig själv. Jag räknade med alla eventualiteter och hade till och med bestämt efter hur lång tid det var dags att ge upp och börja utredning för adoption. Jag hade redan då klart för mig det mesta om hur en utredning går till och vad allt kostar.
Vad jag inte hade räknat med var hur otroligt tungt känslomässigt det skulle bli. Jag hade inte heller haft med i beräkningen när jag tänkte på antal försök som var vettiga att göra, att mitt första försök inte skulle komma förrän efter tre års kamp, alternativet, inget fungerar hade jag faktiskt inte räknat på.

Precis som jag brukar är jag nu otroligt engagerad i det jag håller på med. Jag läser massor om infertilitet, jag hänger på nätforum och har en massa expertsvar till dem som är nya, jag försöker förklara för hela min omgivning vad det innebär att vara infertil. Och den här gången är engagemanget direkt olämpligt... att vara helt insnöad på det som får mig att må så otroligt dåligt kan aldrig leda till något gott.

Vänskap

Det är så svårt med vänner nu.

Jag pratade med en av alla mina gravida väninnor idag, hon och jag har varit väldigt synkade i flera år, på flera sätt. Men nu sårar vi plötsligt varandra. Hon är som sagt gravid och går precis in i vecka tolv, nu har hon bestämt sig för att allt ska gå bra, och hon tillåter sig att vara glad. Bittra jag kunde naturligtvis inte låta bli att påpeka att jag också gick in i vecka tolv utan att ha haft en endaste blödning och dessutom mådde illa, det fanns inget som tydde på att mitt foster dött. Hon ville naturligtvis inte höra det, och blev nog lite ledsen när jag sa det.

Själv tyckte jag att det var jobbigt när hon pratade om hur dåligt hon mår. Hon mår så illa att hon inte klarar av sitt jobb, och jag förstår verkligen att det är jobbigt... men jag orkar inte riktigt ta in det och tycka synd om henne. Även om hon är noga med att påpeka att det är väldigt mycket bättre att kräkas dygnet runt än att vara ogravid.

En annan väninna som jag i flera år varit i total osynk med har helt plötsligt upplevt fertilitetsrelaterade problem, och helt plötsligt upplever jag att vi är på samma våglängd igen.

Det är nog bara att acceptera att det här med barn, och att inte få dem, är en så stor och omvälvande händelse att det blir lite fnurror. Om man klarar av att vänta ut allt nu, utan att bli för osams så kanske det finns möjlighet att återuppta den täta vänskapen senare?

Första badet

Vår lilla älskade kattunge Cytosin, den unge vi ska behålla tog sig nyss ett dopp i tolalettstolen. Stackars liten.

Hon fick sig ett riktigt bad i handfatet efter det och nu går hon omkring och tycker synd om sig själv för att hon är så blöt.

Kallelsen har kommit

När jag kom hem från mitt terapibesök (rapport kommer kanske senare) låg äntligen kallelsen till Huddinge i vår brevlåda.

Med kallelsen låg det ett frågeformulär där man skulle svara på frågor, en av frågorna handlade om ifall man lyckats med infertilitetsbehandlingar, och det har vi ju. Jag blev gravid med hjälp av "bara" sprutor.
När jag fyllde i rutan för ja lyckad behandling blev jag alldeles nervös. Tänk om jag då inte får göra IVF? Tänk om jag utkvalificerat mig från kön? Jag ska förhoppningsvis till min underbara gynekolog i dag eller i morgon och då får jag prata med henne om det.
Jag antar att de ändå kommer att få tillgång till min journal, så det spelar ingen roll vilka rutor jag kryssar i.

Grattis!

En vän var just här på besök. Vi hade jättetrevligt och precis innan hon skulle gå sa hon att hon var tvungen att berätta något för oss.

Jag spände mig i hela kroppen och var beredd med minen jag tar på mig när folk berättar att de är gravida... men det hon skulle berätta var att hon och hennes sambo hade gift sig i hemlighet. Hon var lite orolig för att jag skulle bli besviken över att inte fått vara med, men det blev jag ju inte alls. Jag kunde bli hundra procent glad, och det var så skönt att kunna säga ett ärligt grattis utan några som helst elaka tankar i bakgrunden.

Dessutom lovade hon en fest till sommaren, som jag så klart ser fram emot, bröllopsfester är alltid roliga!

Kallprat om väder

Vädret just nu följer mitt humör väldigt bra.

Det har varit iskallt avvaktande medan jag väntade ut resultatet av den här behandlingen. När sedan mensen kom såg vädret till att bli sympatislaskigt och ledset. Och i morse när jag vaknade och var förbannad på min kropp som det bara är fel, fel, fel på så yrde snön ilsket stormande utanför fönstret.

Nu lagom tills jag har lugnat ner mig och ätit en ordentlig frukost har solen kommit fram och den yrande snön är helt borta.

Skönt att vara överens med någon i alla fall, om det så bara är väderguden.

Första sprutan

Försök sex med hormoner inlett. Jag tog precis första sprutan.

Och lite bra känns det ändå att jag kan börja försöka direkt igen, det har aldrig hänt mig förut.

Nu hoppas jag att det ska lyckas den här gången, och annars får vi förhoppningsvis göra IVF nästa gång.

Återupptäckte just

Jag ringde just och beställde en pizza (jo på lördagar är det svullardag) och då kom den fram den där pigga och glada rösten som jag en gång i tiden använde ofta. Jag hade glömt bort hur den lät. Det dröjer nog innan jag orkar plocka fram den i samtal som är längre än 30 sekunder, men det var skönt att komma ihåg hur jag brukar låta.

Svårt val

Den 27/3 förväntas jag börja plugga heltid igen, men innan dess redan på fredag ska jag skriva en tiopoängstenta i biokemi, C-kursnivå.

Jag kan säga redan nu att jag kommer att köra tentan. Egentligen tycker jag att det är intressant och jag hade inte alls några problem att hänga med på föreläsningarna och förstå när jag läste kursen. Men nu klarar jag inte av att samla ihop mig och plugga, det är ganska mycket "lära-utantil" och min hjärna fungerar inte alls lika bra som den gjorde för några år sedan, jag har jättesvårt att komma ihåg begrepp och ord.

Jag har kommit in på två kurser nästa period, är det någon som orkar komma med ett förslag på vilken jag ska läsa, själv kan jag inte alls bestämma mig.

1) Biochemical Toxicology
+ En måste-läsa-kurs för att få ut examen, det är skönt att få den avklarad
+ Jag har läst mycket biokemi på senaste tiden, och det är bra att ha någorlunda färska kunskaper
+ En hemtenta istället för ångest sitta i hemsk sal och skriva
+ Kursansvarig är en favorit hos mig.
- Jag är rätt ointresserad av ämnet
-Tungt schema. Mellan 9-17 varje dag
- Kursen ges på engelska, vilket inte är mitt modersmål och gör det lite svårare att ta bra anteckningar

2) Populationsgenetik
+ Den kurs jag är mest intresserad av på hela utbildningen. Att den här kursen fanns på SU fällde avgörandet när jag valde universitet.
+ En hemtenta istället för ångest sitta i hemsk sal och skriva
+ Kursen ges på svenska
+ Eftersom jag är så intresserad blir det nog ganska lätt att klara kursen
- Eftersom det här är en favoritkurs och jag kanske vill forska på det här området är det bra att läsa kursen på slutet, så att jag finns i färskt minne hos professorn när jag ska söka forskartjänst.
- Jag är inte överförtjust i en av lärarna som har många föreläsningar
-Tungt schema. Mellan 9-17 varje dag

Smärta

Jag läste någonstans att riktigt smärtsamma menstruationer har man bara ifall man har ägglossat. Det stämmer inte alls på mig.

De menstruationer jag fått spontant kommer ungefär var tredje månad och försiggås inte av någon ägglossning. De är otroligt smärtsamma, jag brukar kräkas av smärta och har någon gång även svimmat. Däremot så brukar bara smärtan hålla i sig några timmar och sedan är det över.

Den här smärtan som jag har nu efter en ägglossning som inte ledde till graviditet gör ont hela tiden. Jag har haft så ont i magen ända sedan i går morse att det inte räcker med Ipren för att få bort smärtan. Men ändå är inte smärtan så bedövande att jag blir sängliggande.

Modeblogg

Nu ska jag ge mig in i modebloggandets hårda värld. Som tröst för att det är otroligt synd om mig har jag idag shoppat loss på H&M:s webbshop. Alla de nyinköpta kläderna kan beskådas här till höger. Kanske kommer det nya bilder med kläderna på kattmamman senare ifall de passar bra.

Men annars tror jag att jag håller mig till infertilitetsblogggande, det är nog mer min grej.

Känner ingen glädje

Tinselflickan är så otroligt lycklig över att vara framme i kön för landstingsfinaniserade IVF-försök. Naturligtvis är jag superglad för hennes skull.

För min egen del, att även jag är framme i kön orkar jag inte känna någon glädje över alls. Jag hoppades nog så mycket på det här försöket, förra gången med exakt samma behandling blev jag ju gravid. Nu har segervissheten runnit av mig helt. Jag är tillbaka i "Det är ingen idé att försöka det kommer ändå aldrig att gå"

2006 skulle bli vårt år. Jag och kattpappan firade lyckligt av det avskyvärda 2005, året då vi båda mått så dåligt. Vi såg fram emot 2006 som var året då vi skulle bli föräldrar.
Vi var bjudna på fest på nyårskvällen men valde att fira för oss själva, det var ju vårt sista nyår när det bara var vi två. Jag mådde illa eftersom det i min mage låg ett litet frö, så det var rätt skönt att slippa andas in de kräkframkallande spritångorna som alltid vilar över en nyårsfest. Vad varken jag eller min kropp visste den kvällen var att det lilla fröet i min mage inte hade något hjärta som slog längre. Det hade slutat slå dagen innan.

De första fyra dagarna på det nya året invaggade oss 2006 i säkerhet, men sen visade det sitt rätta ansikte. Den 5:e januari upptäckte vi att fostret var dött.

Och nu sitter jag och blöder ut vår sista chans att ändå få bli föräldrar 2006.

Det blir återigen en barnlös midsommarafton, valborg, födelsedagar, släktträffar, julafton och på nyårsafton blir det bara jag och kattpappan igen.

I all ensamhet

Min blogg är nere för tillfället. Men jag antar att den för eller senare kommer upp, och eftersom jag fortfarande kan publicera inlägg så fortsätter jag att prata för mig själv.

Jag ska alltså få en kallelse för att komma på informationssamtal på Huddinge. Det blir den 28/3. I morgon kan jag börja på en ny sprutbehandling för att försöka själv en sista gång innan vi gör IVF. Jag skulle också kunna låta bli att börja med sprutorna och hoppas på att få göra IVF:en tidigare, men eftersom jag inte har någon ägglossning av mig själv så har jag inte heller någon mens... så att inte köra sprutbehandling skulle bara försätta mig i ett vaccum av väntan. Även IVF måste ju påbörjas i starten av en ny cykel som jag har förstått det.

Min läkare är på semester den här veckan, så jag kan inte disskutera med henne hur jag ska göra heller.

För övrigt är jag rätt groggy av de där satans sömntabletterna, så om det jag skriver blir en aning osammanhängande så finns det en förklaring.

Djup suck

Jag satt och funderade lite på hur vi ska gå vidare nu. Över sommaren har min klinik stängt och då får jag inte göra behandlingar... kanske skulle jag ringa CvL och kolla läget för att göra en privat IVF.

Bara på skoj surfade jag in på Huddinge sjukhus hemsida, det är där de landstingsfinansierade IVF:erna görs i Stockholm. Av en händelse såg jag att telefontiden för frågor om kötiden var just nu, så jag ringde. Den jag pratade med tog mitt personnummer och slog upp oss. Och när hon hittade oss konstaterade hon att vi var framme i kön, och att en kallelse borde gått ut för länge sedan. En förklaring till varför den inte gått ut fick jag inte, och inte heller någon ursäkt. Bara en sur fråga om jag ville ha en tid.

Det här är ju det största och viktigaste i hela mitt liv, och människan har mage att vara undrande om jag verkligen vill ha en tid? Varför tror hon att jag ringde? För att kunna skratta och säga att ja jag vill ju inte ha barn, ta bort mig ur den där fåniga kön genast?

Hon skulle skicka en kallelse för informationssamtal... och har jag inte fått den snarast så ringer jag igen, nu litar jag inte på Huddinge längre.

Så var det roliga slut för den här gången

Jag vaknade av en grym mensvärk... och förstås så var det på riktigt. Menshelvetet är här nu... och vi får lägga till ytterligare ett försök till listan av alla misslyckade försök. I morgon är det sprutdag ett för nästa försök.

I går innan vi somnade konstaterade vi att om vi skulle lyckas på det nya försöket bli barnets bf på julafton. Vi skojade lite om den dåliga planeringen, och att vi nog borde vänta så att barnet föds tidigast i maj. Det finns ju en massa människor som tror att det är så det fungerar... att man kan bestämma datum när bebisen ska komma.

Inkonsekvens på hög nivå

Jag får inga snällare sömntabletter. De jag har fått nu är de enda som är godkända att äta under graviditet, tyvärr blir jag tröttare dagen därpå av att äta tabletterna än vad jag blir av att vara vaken hela natten.
Naturligtvis skulle jag aldrig någonsin utsätta ett foster för risken att äta "farliga" tabletter, men däremot ville jag ha dem och äta under de perioder jag vet att jag inte är gravid (från mens till ägglossningsspruta).

Men min läkare vägrar att skriva ut sådana till mig eftersom jag inte skyddar mig. Min fråga här, som jag också framförde till henne är hur mycket mer skyddad från graviditet man kan vara, än när man har äggstockar som av sig själva inte kan producera ägg och man dessutom minst en gång i veckan går på VUL och studerar tidigare nämnda äggstockar? Jag vet personer som blivit gravida trots p-piller, spiral, kondomer, säkra perioder o.s.v. Däremot vet jag ingen som blivit gravid trots att deras specialiserade gynekolog lovat att de ännu inte ägglossat. Ingen kvinna i fertil ålder borde enligt det här resonemanget någonsin kunna få sömntabletter utskrivna åt sig.

Ett till sånt där tråkigt inlägg.

Upptäckte ytterligare ett menstecken. Finnar på hakan är på inkommande.

Ber återigen om ursäkt för tråkigheten, och förvarnar redan nu för att det säkert kommer att komma ännu fler inlägg av den här typen.

I morgon kommer den

Jag har ingen riktig koll på mina cykler. Trots flera års kamp för att bli gravid har jag ännu inte lyckats lära mig hur jag fungerar, detta beror förstås på att jag inte fungerar alls.

Men de gånger jag ändå haft någon sorts låtsasägglossning har jag fått mens 12 dagar efteråt, vilket alltså är i morgon.
Och jag känner i hela kroppen att det kommer att bli så. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag bara säga att det har med illamåendet att göra.

Jag tycker själv att sådana här inlägg är rätt tråkiga att läsa, så jag ber om ursäkt. Men det hjälper mig (och säkert andra som skriver dem) att få spekulera, känna efter och gissa.

Dag 11

Graviditetssymptom dag 11
Illamående: Sen igår har jag mått lätt illa hela tiden... men så klart har jag massor av naturliga förklaringar till detta.

1. Det har med den annalkande mensen att göra.
2. Jag håller på att bli sjuk, alternativt har ätit något olämpligt.
3. Ren och skär inbillning. Jag tror att alla som har försökt göra barn och inte lyckats på första försöket vet hur lätt det är att inbilla sig illamående. Jag har då gjort det tusen gånger förut i alla fall.

Att göra dag 11
Plugga (har gått så dåligt hela veckan)
Gå till husläkaren (jag ska be om sömntabletter som man inte blir bakis av)
Gå och träna Step

Räddningen är nära

Idag kom reservdelarna till vår diskmaskin. Det ska bli så skönt att kunna slänga in allt i maskinen igen. Både kattpappan och jag hatar att diska!

Alla kan inte adoptera

Något som ofrivilligt barnlösa ständigt får höra är "men det går ju att adoptera"

För mig och min man finns alternativet med adoption, vi kommer att adoptera ett barn om allt blir som vi önskar.

Men alla kan inte adoptera. En del känner aldrig att de skulle kunna erbjuda ett barn som inte var egenproducerat ett bra hem, och då ska man naturligtvis inte adoptera. Andra har faktiskt inte möjlighet att adoptera. Har man en kronisk sjukdom till exempel kan man mycket väl få nej i en hemutredning. Återigen andra har faktiskt inte råd att adoptera. Även om man får ett bidrag av staten på för närvarande 40 000 kronor kan adoptionen med alla papper som ska verifieras och utredas och alla resor och allt annat gå på det mångdubbla. Är man lågavlönad och kanske dessutom dragit på sig skulder i ungdomen kan det bli omöjligt att få ihop så mycket pengar.

Lycka till!

Någon jag känner, som brukar läsa här inne ska ta första sprutan på första IVF-behandlingen idag.

Om du läser det här vet du nog vem du är :-)

Lycka till idag, jag tänker på dig extra, men är säker på att det kommer att gå jättebra!

Läsrapport och annat

I natt har jag inte sovit någonting igen, det där med sömnen kommer och går. Jag tränade inget igår eftersom min vän A dök upp med semlor och presenter till kattungarna. Det var väldigt trevligt men den missade träningen kan vara orsaken till sömnproblemen.

När jag inte kan sova läser jag böcker. Förra veckan tog jag mig genom hela "Brott och Straff" av Fjodor Dostojevskij, jag har haft den liggande i flera år men inte orkat läsa den eftersom jag hade fått för mig att den var tung och svårbegriplig. Så var inte alls fallet, den var synnerligen lätt att hänga med i och dessutom var den bra. Veckan innan tog jag mig genom en annan tjockis, "Öster om Eden" av John Steinbeck även den en mycket läsvärd och lättläst bok. För att komplettera det hela läste jag i natt den korta boken "Den gamle och havet" av Ernest Hemingway. Jag hann även igenom halva "Vill ha barn", men sen grät jag så mycket att jag var tvungen att gå upp.

När jag loggade in på mitt konto på Aff hittade jag ett mail från en barndomsvän. Hon hade hittat mig där och även hittat till min blogg *vinkar* och jag blev väldigt glad över det hon skrev.

Dag 10

Graviditetssymptom dag 10
Fortfarande inte ett enda. Utom det där med att jag är hungrig då, men det har jag redan kommit överens med mig själv om att det beror på att jag tränar.

Att göra dag 10
Plugga (har jag inte gjort på två dagar)
Rida

Känns inte så jobbigt

Just nu känns det som att jag skulle klara ett misslyckande. Jag är fullt beredd på att mensen ska komma, jag får försöka direkt igen, jag har lyckats förut och kan lyckas igen. Dessutom är det ju så att dröjer det lite med att lyckas kommer de hinna ställa in Levaxindosen för mina sköldkörtelbesvär bättre, vilket minskar risken för missfall något.

Men jag har lurat mig själv förut. Det har känts ok att misslyckas och jag tror att jag varit helt inställd på hur det ska gå. Men sen när blodet verkligen kommer på riktigt och kramperna i magen sätter in. Då kommer tårarna också, och jag gråter hysteriskt och hatar allt. Men kanske, kanske är det den här gången jag ska hantera misslyckandet på ett ok sätt?

Hoppet nästan borta

Magen har börjat konstra och börjar svullna upp nu, precis som den gör innan mens. Nu har jag inte mycket hopp kvar.

Förhoppningsvis kommer mensen redan innan helgen så att jag slipper gå och hoppas allt för länge ifall det ändå ska vara kört.

Dag 9

Graviditetssymptom dag 9
Verkligen inga. Från att tidigare varit så säker på att jag skulle bli gravid är jag nu lika säker på motsatsen. Jag har tamponger i väskan och sprutan ligger beredd för nästa omgång som jag ska köra igån dagen efter mensen kommer. Dessutom har jag börjat spana på kläder som jag ska tröstköpa nu när jag kommer att vara smal ett tag till.

Att göra dag 9
Tvätta
Plugga
Träna Step up

KBT-rapport

Då är jag tillbaka från mitt första terapitillfälle.

Jag fick fylla i ett utvärderingspapper med frågor som ibland nästan var av typen som man hittar i Veckorevyn. Och efter att terapeuten räknat ihop mina poäng fick jag domen gravt deprimerad. Självklart är det mer komplext än så, men testet kompletterades med en timmes prat och hon sa till mig att det var tydligt att jag inte mådde bra, detta trots att jag har guldglittrande ögonskugga på mig idag. Kuratorn jag går till fick inte ihop bilden av den välsminkade tjejen med bilden av en person som inte klarar av att träffa människor. För mig är det precis tvärtom, har jag inte en mask av snygga kläder och smink att gömma mig bakom vågar jag inte alls gå ut.

Jag gillade terapeuten. Jag var lite rädd för att gå till någon som inte kan något om infertilitet, men det visade sig vara nästan bra. Hon fokuserade inte alls på det, utan la allt fokus på att vi ska hitta en metod att få mig att må bättre oavsett om jag blir gravid, adopterar barn eller skulle bli barnlös. Hon kläckte inte heller ur sig dumma kommentarer om att jag borde må bra först och sedan försöka göra barn.

Nu har jag fått ett schema med alla dygnets timmar där jag ska fylla i vad jag gör och hur jag mår under tiden. Kan bli ganska kul faktiskt.

Dag 8

Graviditetssymptom dag 8
Alla symptom lyser fortfarande med sin frånvaro.
Den feta kastrerade honkatten hjälpte mig med det ultimata testet i morse. Hon väckte mig genom att placera hela sin ansenliga kroppstyngd på ett av mina bröst, tyvärr gjorde det inte det minsta ont.
Jag känner hela tiden efter hur det känns i magen, och inbillar mig hela tiden att jag känner något. Men det är tyvärr bara inbillning. Dessutom kände jag faktiskt ingenting förra gången jag var gravid, knappt ens det omtalade molandet.

Att göra dag 8
Plugga
Gå på terapi för första gången, jag är förväntansfull
Träna Body Combat

bakslag

Jag trodde att det var bättre, jag trodde att jag var i alla fall någorlunda stabil. Jag och kattpappan pratade på vägen hem till mina föräldrar om hur bra det var att jag mådde tydligt bättre nu.

En kvart höll det tillsammans med släkten, och sen bara rasade jag. Det var ungefär som när man blir plötsligt magsjuk, bara med den skillnaden att det var tårar istället för maginnehåll som kom ut från mig. Jag hann precis springa upp för trappan och in i badrummet innan störtfloden kom, jag grät så jag skakade och jag kunde inte på något sätt stoppa flödet. Jag åt lite mat där på badrumsgolvet som min snälla mamma och kattpappan hjälptes åt att smuggla upp till mig och sedan smög jag mig därifrån utan att någon egentligen la märke till mig. Det var säkert någon som tänkte en tanke om att det var ouppfostrat av mig att inte överhuvudtaget delta i måltiden och dessutom gå utan att säga hej då… men jag tror inte att jag väckte någon större uppmärksamhet.

Mitt bagage

Nu när jag börjat förstå infertilitetsproblematiken ordentligt och dessutom fått insikt om att vi alla (alla infertila jag pratat med) känner ungefär likadant börjar jag förstå att jag kanske inte var ett så välkommet barn i hela min familj som jag alltid trott.

Jag är första barnbarnet hos min släkt på pappas sida. Jag kommer från en judisk familj där i princip alla släktingar försvann i koncentrationsläger under andra världskriget. Ingen från min farfars familj (utom han) överlevde, från farmors familj överlevde hon och hennes två systrar. Jag var det första barnet i tredje generationen och var på så sätt extra speciell, trots det som hänt tidigare gick släkten vidare (och nu pratar vi inte gener för adopterade barn är lika välkomna).

Min pappas bror och hans fru hade vid tiden för mitt tillverkande redan försökt göra barn i flera år.
Min mamma blev oplanerat gravid mitt under studierna, jag tror inte att hon funderade allvarligt på abort men jag var verkligen en hoppsan.
Och med tanke på att min mamma idag gentemot mig och min infertilitet är hopplöst klumpig kan jag inte tänka mig att hon var smidigare då.

Jag kom alltså till världen och tog platsen som första barnbarnet (även hos farmors systrar), en plats som ingen har kunnat ta ifrån mig senare, jag har alltid känt mig lite extra utvald. Inte så att jag favoriserats på något sätt framför de andra, men jag var ändå först.

Jag undrar om det idag finns någon bitterhet kvar, eller om den ens funnits? Jag har aldrig märkt av den, och mellan mig och min nästan jämnåriga kusin, som farbror och faster åkte över halva jordklotet och hämtade hem, har det aldrig varit någon konkurrens.

Kanske ska man låta gammalt vara glömt. Farbror och faster har idag flera fina barn (både barn från magen och adopterade) och dessutom lyckades de få första barnbarnsbarnen, något som ju inte jag lyckats med. Så kanske har det jämnat ut sig?

Dag 7

Graviditetssymptom dag 7
Inga alls utom det där med att jag fortfarande är hungrig. Nu skulle jag kanske rent teoretiskt kunna känna något riktigt symptom, jag tror att ett eventuellt ägg borde fäst sig vid det här laget.

Att göra dag 7
Plugga
Träna Pump
Mamma har fyllt år och ställer till med släktkalas. Vi får se om vi kommer, jag är lite skeptisk till tanken på massor av folk, även om de råkar vara släktingar.

Grinig

Jag har en vän som jag inte orkar med.

Hon är visserligen inte en av dem som försvunnit när jag inte orkar vara starka och roliga kattmamman längre.

Varje gång vi träffas så frågar hon hur det är och hon lyssnar på det jag berättar.

Men varje gång jag berättat något kommer hon med att glatt utrop. Hon har naturligtvis kommit med flest solskenshistorier av alla. Tydligen känner hon en miljon människor som inte skulle kunna få barn, men som blev gravida ändå.
När det var missfallet jag berättade om var hennes första kommentar -Nu vet ni ju att ni kan. När jag berättade om sköldkörteln och att den ytterligare förhöjer mina risker för missfall sa hon -Vad bra att de hittat ett fel. o.s.v.

Hon har ju rätt. Till skillnad från tidigare vet jag att jag kan bli gravid och det är jättebra att de hittat min rubbning så att jag kan bli medicinerad. Men jag skulle ha velat vara utan de här problemen, jag orkar inte vara glad över ytterligare ett besked om att något är fel i min kropp.
Dessutom tål jag att få sådana kommentarer från medsystrar och bröder i infertilitetsträsket, men inte från en person vars största problem är att hon inte kommer överens med alla på jobbet.

Dag 6

Graviditetssymptom dag 6
Jag är vrålhungrig hela tiden, det här kunde vara ett bra symptom för sist var jag också väldigt hungrig, men det troligaste är att min ämnesomsättning har gått upp i.o.m att jag tränat mycket mer än vanligt på sista tiden.
Jag vägde mig idag och jag har gått ner nästan ett kilo. Förra vägningen hade jag gått upp i vikt av ägglossningssprutan men den viktökningen kvarstår alltså inte vilket skulle kunna betyda attt min kropp inte förbereder sig för mens just nu. Det kan också betyda att det i alla fall är en vecka kvar innan mensen kommer och ännu har jag tid att gå upp.

Att göra dag 6
Plugga
Se melodifestivalen ikväll (tidigare år har jag kanske sett någon av finalerna, den svenska eller den stora. Men i år har jag bara suttit hemma och lyckats se alla delfinaler, det är ju faktiskt lite kul)

Äckligt

Vår diskmaskin gick sönder igår, och bara sedan dess har ett stort äckligt diskberg staplats i vårt yttepyttelilla kök. Varken jag eller kattpappan har haft lust att handdiska. Men jag hoppas att han tänker göra det i helgen... för jag pluggar ju *s*

Reservdel är i alla fall beställd och kommer i mitten av nästa vecka, så förhoppningsvis ska vi inte behöva dö av någon konstig bakterie, det tar nog lite fler dagar för sådana att odlas fram.

En liten tår

Jag har skapat mig en alldeles egen tradition. Varje gång jag går till min gyn-klinik så gråter jag lite. Jag vet inte varför det blivit så, kanske förknippar jag vägen dit med så mycket hopp och förlorat hopp?

Luther och jag

Innan jag lyckades bli gravid (det som ledde till ett missfall) hade jag trots flera års försök och ett års behandlingar aldrig någonsin varit gravid. Jag var ganska säker på att jag aldrig skulle få uppleva ens ett positivt graviditetstest.
Jag läste aldrig förlossningsberättelser, skulle aldrig få för mig att räkna ut bf-datum vid behandlingar, tittade inte alls på mammakläder, och verkligen inte på bebiskläder.

Nu när jag lyckats en gång är jag så säker på att det kommer att gå direkt igen. Jag har bara en enda gång i mitt liv ägglossat på riktigt och den gången blev jag gravid, alltså brukar jag tänka att jag blev gravid på första försöket...
Min mamma har superlätt att bli gravid, och därför inbillar jag mig att jag också har det, bara jag ägglossar.

Eftersom jag är så säker på att jag kommer att bli gravid så sitter jag och gör allt det där som varit förbjudet för mig i så många år. Jag har räknat ut vilket datum den ska komma, jag har bestämt vilka byxor jag ska köpa, och jag har kollat upp en bok om förlossningar som jag vill köpa.

Men på min högra axel sitter det en liten Luther och skriker att eftersom jag är så självsäker så jag inte ska tro att jag kan bli gravid och om jag blev gravid så ska jag inte tro att det kan gå hela vägen.
Och jag tror på Luther och är livrädd för vad mina optimistiska tankar ska ställa till med.

Dag 5

Graviditetssymptom dag 5
Tyvärr inga alls. Jag håller på och misshandlar mina stackars bröst för att hitta lite ömhet i dem, men de är helt okänsliga. Det gör inte ens särskilt ont att slå hårt på dem.

Att göra dag 5
Plugga
Lämna blodprov för att se om hormonhalten är rätt, d.v.s. kontrollera om ägglossningen fungerade
Träna Core

Patetiskt

Jag är så självsäker så det är sorgligt. Nu har jag ägnat nästan en halvtimme åt att titta på mammakläder på Tradera.

Jag tror verkligen att jag är gravid, och jag bygger det på... ingenting.

Jag är käääär

Självklart är jag kär i kattpappan, det hör nog till sakens natur när man försöker få barn tillsammans. Men det finns plats för fler.

Som barn "bodde" jag i stallet och tog hand om min älskade sköthäst, när jag blev lite äldre jobbade jag där också, men den älskade hästen var viktigast, han blev gammal och på slutet hade han tur att få bli pensionerad och gå som sällskapshäst åt en tjej på landet, jag var ofta där och hälsade på honom. Men så klart att han dog till slut, han var faktiskt fyra år äldre än vad jag är.

Senare i livet som mycket ung vuxen hade jag en kärleksaffär med en stor brun häst som inte var mångas favorit, han var rätt seg att rida, men jag och han trivdes med varandra. Men även hans liv tog slut, djur blir ju inte lika gamla som vi människor.

Åren har gått, jag har ridit en del hästar både på ridskolan och haft medryttarhästar och visst har jag blivit vän med en del, men vi har inte fått någon djupare realation.

Fram tills nu. Min nya kärlek är sju år och är tro det eller ej en ponny. Jag är en ganska liten människa både på höjden och bredden och egentligen ser det lite larvigt ut när jag sitter på de största hästarna, men eftersom jag är senior får jag inte rida i ponnygrupp. Min nya kärlek går dock med på storhästlektionerna och jag har fått rida honom i princip varje gång sedan i somras. Han har en stor plats i mitt hjärta, och för första gången på många år börjar jag fundera på om jag inte ska köpa häst.

Och ja, det är han på bilden. Bilden har jag snott från Enskede ridskolas hemsida

Vilken tur att andra kan formulera sig

Oj vilket bra inlägg Piri gjort i sin blogg angående jämställdhet.

Jag håller med till 100% och önskar att det var jag som kunnat formulera mig så. Men nu åker jag snålskjuts på hennes inlägg och hänvisar till det :-)

Dag 4

Graviditetssymptom dag 4
Godissug, fast ska man vara ärlig beror det nog mest på att jag vet att det finns en stor påse med smågodis i ett av våra skåp

Att göra dag 4
Plugga
Träna
En av kattungeköparna kommer förbi och hälsar på sina kattungar

Dålig tajming

Passet innan det pass jag tränade idag visade sig vara ett mamma/bebispass. Klar miss av mig att sitta därutanför och försöka titta åt ett annat håll, särskilt som massor av dem som skulle på mitt pass högljutt kommenterade hur söta bebisarna var.

När det var vår tur att gå in tog det en evinnerlig tid för mammorna att plocka ihop sina bebisar och alla tillbehör så jag tvingades verkligen att se och höra ordentligt vad det är jag inte har.

Dag 3

Graviditetssymptom dag 3
Jag är varm som en kamin trots det bistra utomhusklimatet. Fast det är ju inte ett graviditetstecken snarare tvärtom. Jag är så varm just nu att jag misstänker värmevallningar, och sådana har jag bara haft den gången en behandling misslyckades och jag fick en stor cysta.

Att göra dag 3
Plugga
Vaccinera kattungar (det blev inte så igår)
Träna nybörjarstyrketräningspass
Rida

Ytterligare en sak att bocka av.

Nu har jag lyckats boka tid för KBT (kognitiv beteendeterapi) Det är inte gratis, men förhoppningsvis kan jag få hjälp. Kanske både med att sova och med att hantera misslyckade försök lite bättre.

Jobbigt, jobbigt

24/3 ska jag skriva tenta, jag fick just svar från kursansvarig. Usch, det känns jättejobbigt att sätta igång och plugga igen. Men jag måste ju göra det. Och nu när jag har ett datum kan jag planera in precis hur mycket jag måste läsa varje dag.

Usch det är ju inte alls långt till den 24:e, fast det är jättelångt till den 20:de när jag får veta om jag är gravid. Hmmm logiken haltar.

Bättre än förväntat

Jag har just haft ett bra samtal med min läkare. Ibland känns det inte alls som hon lyssnar på mig, och ibland är hon jättebra. Idag var hon bra.

Jag har oroat mig för att inte få förlängd sjukskrivning om jag berättade att jag mådde bättre, men hon tyckte tvärtom att jag skulle ha längre sjukskrivning än vad jag själv hade tänkt. Hon ska dessutom ringa min handläggare på försäkringskassan och fråga hur det är tänkt att studenter ska kunna komma tillbaka till livet om de inte får plugga på halvtid.

Ångestnatt

Inatt har jag återigen inte sovit någonting. (bokstavligt talat alltså)

Jag är så trött på att inte kunna sova. Hela dagen idag kommer att vara förstörd, och frågan är om jag kommer hålla mig vaken genom en hel operaföreställning ikväll.

Nu ska jag gå och dricka kaffe.

Dag 2

Graviditetssymptom dag 2
Inga förstås, faktiskt mycket färre än igår. Molvärken i magen är helt borta. Den kanske hade med ägglossningen att göra

Att göra dag 2
Vaccinera kattungarna
Ringa husläkaren eftersom jag glömde att göra det igår
Ringa KBT-terapeut
Träffa vännen HB
Gå på Opera ikväll

Framsteg

Jag mår ju bättre nu. Om det är för att jag tror på att bli gravid eller om det är för att jag är bättre på riktigt låter jag vara osagt. Men i alla fall gäller det att ta tag i livet nu när jag känner att orken är tillbaka.
Så jag skickade just iväg ett mail till kursansvarig för kursen jag inte tog i samband med missfallet. Om jag har tur fixar hon en tenta till mig som jag kan skriva om några veckor så att jag kan börja på en ny kurs utan att ha en massa släpande efter mig.

Fundering

Under de åtta veckor jag visste att jag var gravid fick kommentaren "Jag bryr mig inte om ifall barnet får blå eller bruna ögon* bara det är friskt" mig att se rött.

Nu när hormonerna inte hoppar längre kan jag visserligen förstå vad som menas, men jag tycker fortfarande att det är en hemsk kommentar.

Vad innebär att vara frisk? Varför är det så viktigt att barnet är friskt? Skulle ett barn med en sjukdom eller ett handikapp vara ovälkommet?

*Går att byta ut mot vilken egenskap som helst.

Försoffad

Jag har återigen inte tagit mig till gymmet. En gång i tiden tränade jag aldrig mindre än fem pass i veckan oftast det dubbla. Usch jag mår inte bra av det här.

I morgon ska jag iväg och träna! Så det så!

Uppe i det blå

Jag brukar le lite överseende åt dem som pratar om graviditetstecken i samband med ägglossning, för sådana finns ju inte. Inte en enda hormon har hunnit bildas ännu och även om det kommer att bli plus på stickan senare så betyder det inte att befruktning redan skett.

Men ändå går jag nu och känner mig gravid. Det molar lite i magen hela tiden. Kanske är det ägglossning jag fortfarande känner av? Eller så är det inbillning på hög nivå?

Ni förstår kanske också hur ont det här kommer att göra om jag inte blir gravid. Eftersom jag av exakt samma behandling förra gången blev gravid tror jag i konsekvensens namn att jag ska bli det den här gången också... och det är därför jag redan känner alla tecken.

Dag 1

Dag ett av vaddå? Jo idag är det en dag sedan ägglossning.
Nu börjar nedräkningen, om jag inte fått mens dag tolv kommer jag att börja hoppas och om jag fortfarande är blödningsfri dag sjutton kommer jag att göra ett graviditetstest. Det är väldigt långt borta i tiden, men mitt liv kommer att kretsa runt det här från och med nu. Det gäller att hålla sig sysselsatt så att tankarna inte blir för vilda

Graviditetssymptom dag 1
Inga så klart

Att göra dag 1
Tvätta (håller jag på med nu)
Ringa husläkaren
Städa (Vi får gäster ikväll)
Ringa vännen A och fråga hur hon mår
Laga mat till ovan nämna gäster

Jag är desperat.

Vi har haft ett knullschema här hemma som började i onsdags, sedan var det fredag och i morse försökte vi igen.
Men nu oroar jag mig för att det inte ska räcka... och jag och kattpappan har en diskussion om nyttan av att ställa väckarklockan på tidigare i morgon bitti för att hinna med ytterligare en gång innan det garanterat är för sent.

När jag kämpat så med onda sprutor och sprungit till läkaren flera gånger i veckan vill jag nu att vi ska göra allt som bara går för att försöka pricka det där ägget.

Och om någon tror att jag skriver om något porrigt nu så har ni helt fel. Det här är så långt från erotik man kan komma och handlar enbart om barngörande, jag är stolt över oss som lyckas få till det på beställning så där.

Jag borde veta bättre

Nu har det börjat.

Trots att det bara var i förrgår jag tog ägglossningssprutan, har redan de neurotiska tankarna börjat fara runt.

- Hur känns det i magen?
- Kan det varit ett ägg som fäste?
- Mår jag lite illa?, nä just det, det är ju för tidigt för det.
- Men jag mår illa, kan man må illa för att ägget fäster?
- Just det, jag tryckte i mig en hel godispåse, det kanske är därför jag mår illa.
- Men nu molade det till, det var nog ägget som fäste.

o.s.v i all oändlighet.

Tillbaka

Nu är vi tillbaka i den "stora" staden där vi råkar bo. Det har varit tyst, lugnt och skönt att vara ute på landet. Kattpappan och jag har tagit långa promenader i ett underbart vacker vintervitt Sverige. På vägen hem passade vi på att storhandla och kände oss mycket vuxna och duktiga

Vi lyckades den här gången också.

Nu är alla kattungar sålda.

En hona flyttar till Uppsala till en jättego tjej. En annan av honorna flyttar tillsammans med hanen två kvarter bort till en kille som även han verkar go.

Den tredje honan ska vi behålla, hon är det snyggaste jag någonsin fött upp och jag hoppas få lite utställningsframgångar med henne.

För att fira att vi lyckades fixa bra hem till alla även den här gången flyr jag och kattpappan nu ut till mina föräldrars sommastuga. Vi kommer hem i morgon, så jättelänge blir inte katterna ensama men i alla fall.

Varför har jag kämpat så?

Efter X antal samtal idag med försäkringskassa, CSN och arbetsförmedlingen där alla jag pratat med för övrigt varit väldigt otrevliga, har jag förstått att mitt SGI försvann för ungefär 3 år sen när jag hade jullov för första gången.

Vid terminsslut vid jul måste man direkt anmäla till arbetsförmedlingen att man är arbetslös. Jag har frågat en miljon gånger vad jag måste göra för att behålla mitt SGI, jag har ringt runt till halva Sveriges myndigheter, jag har en gång flyttat på alla biologer på Stockholms universitets terminsstart för att jag ska behålla mitt SGI, men ändå har jag lyckats missa den här lilla detaljen.

Det finns inte en enda människa som kan ge klara besked, de som jobbar med just de här frågorna har ingen aning om hur sambandet ser ut, och de kan inte fråga varandra heller. Jag har blivit runtkopplad i hela världen.

Jag trodde i min enfald att man fick ha julledigt veckorna runt jul utan att ramla ur systemet. Jag tror faktiskt att jag t.o.m. frågat om just det här på arbetsförmedlingen, och då fick jag reda på att jag måste nyanmäla mig inom 365 dagar för att vara kvar i systemet. Och då fattade inte jag att arbetsförmedlingens system inte har ett endaste dugg med försäkringskassans system att göra. Visst är jag otroligt korkad som överhuvudtaget kunde få för mig att två statliga myndigheter som jobbar med samma saker skulle ha regler som överensstämmer ens lite. Det var ju förstås också otroligt korkad och trodde att någon som jobbade på den ena myndigheten skulle veta något om den andra myndigheten, det är ju bara deras jobb och det finns ju bara många hundra tusen studenter i Sverige... men ingen annan har väl någonsin försökt vara kvar i systemet för att kunna vara föräldralediga?

Nu sitter jag och kattpappan helt plötsligt i den där situationen där vi borde säga att "av ekonomiska skäl kan inte mannen ta ut någon föräldraledighet" Men det tänker vi inte säga, vi får väl köpa en sämre lägenhet, för vi vill att vårt barn ska ha chans att verkligen lära känna båda sina föräldrar.

Just nu känns det jäkligt bittert!

Så här skulle det inte bli.

Min vän A har fått ett missfall till.

Jag är så ledsen för hennes skull. Visst var jag avundsjuk på hennes graviditet och hennes förmåga att bli gravid så enkelt. Men två missfall på raken måste vara överdjävligt. Helt plötsligt har man varit med om upprepade missfall.

Motverka eller försämra?

I går innan jag skulle sova tog jag en sömntablett. Efter samtalet med CSN igår var det glasklart att det skulle bli ytterligare en ångestnatt utan sömn om jag inte åt tablett.

Jag har sovit som en klubbad säl inatt, och det är skönt.

Tyvärr är jag fortfarande helt groggy, jag sluddrar nästan när jag pratar. Det tar hur lång tid som helst att få ut tabletten ur kroppen.

För att försöka piggna till har jag just gjort en stor kopp jättestarkt kaffe. Jag dricker kaffe bara någon gång i månaden så koffeineffekten brukar vara effektiv på mig.
Det ska bli spännande att se om jag snart kommer att vara både groggy och samtidigt speedat skakig av kaffet.

3 doser kvar

Nu har jag tagit sista Puregonsprutan för den här omgången. Om det inte lyckas den här gången ska jag börja med nästa omgång direkt på dag två av cykeln... och då måste jag komma ihåg att det finns 150 IE kvar i sprutan.

Så nu har jag skrivit det här inne, så nu kan jag leta upp det här inlägget om oklarheter uppstår i mitt minne.

Varför fungerar det inte?

Jag har just pratat med CSN.

Det går inte att läsa halvtid och vara sjuk halvtid för deras del. Antingen är man fullt sjukskriven eller så pluggar man heltid.
Min läkare vill ha tillbaka mig så fort som möjligt och hon hävdar stenhårt att det visst går att vara sjukskriven halvtid även om student.

Just nu finns det ändå inga kurser, nya kurser börjar bara fyra gånger om året, så läkaren kan skrika sig blå om att jag borde plugga halvtid.

Jag är så trött på det här satans studentsystemet vi har. Det fungerar verkligen inte. Varför kan det inte vara likadant för alla? På vilket sätt är studenter sämre människor och ska ha sämre villkor än de som inte pluggar. Det hade varit bättre för mig gällande min SGI att fortsätta vara outbildad nätverkstekniker och ha ströjobb då och då och annars gå på a-kassa, som många av mina tidigare kollegor från tiden innan IT-bubblan. Det känns som att jag straffas för att jag skaffar mig en utbildning.

Jag fattar inte hur jag ska kunna ta mig tillbaka när jag har den här stressen över mig hela tiden.

Lovande ännu så länge.

Jag har inte ägglossat ännu och får ta Puregon-spruta ikväll också. Inte förrän i morgon får jag ta ägglossningssprutan, detta betyder att allt fortfarande är under kontroll, vi har inte missat ägglossningen, vi får flera chanser till på oss att försöka, och det är jättebra.

Det fanns tyvärr bara ett ägg kvar. Det bästa och "normalaste" är ju förstås ett ägg, men jag hade gärna haft två. Tvillinggraviditet är jag inte rädd för, och med två så ökar chansen att åtminstone ett ägg ska bli befruktat. Så lite besviken är jag.

Nu är det bara att hålla tummarna för att det här är ett guldägg!

Jag ger mig själv ett testdatum den 20:de mars, ifall blodprovet jag ska göra senare visar att ägglossningen gick bra, och ifall jag då ännu inte fått mens.

Nervös

Jag ska snart till min läkare och kolla att allt fortfarande ser bra ut. Jag hoppas så att jag inte redan ägglossat utan att jag får ta ägglossningssprutan ikväll. Det känns mycket bättre att ha allt under kontroll från första sprutan till sista, än att lita på att kroppen klarat något själv. Min kropp har klantat sig hela vägen, så jag vågar verkligen inte lita på den i sådana här avgörande situationer.

Ironi?

Båda mina kuratorer och min husläkare vill att jag ska gå i kognitiv beteendeterapi. Och det kan jag tänka mig att göra om terapeuten kan det där med infertilitetsfrågor.
Jag fick ett namn och nummer till den enda person min kurator kände till som jobbat med sånt och när jag nu gjorde en snabbsökning på Google på namnet så var den enda träffen hemsidan till föreningen där jag är ordförande, hon är medlem.

Jag gjorde också en sökning på gula sidorna och hon var den enda i Sverige med det här namnet (som låter ovanligt)

Så den enda kognitiva terapeuten med speciallitet på mitt problem är jag alltså ordförande för. Jag kan naturligtvis inte gå i terapi hos henne, det kommer aldrig att fungera. Föreningen är ganska liten och jag känner de flesta medlemmar väl, den här personen måste vara precis ny. Hon och jag kommer säkert att ha mycket med varandra att göra vad det gäller föreningens aktiviteter oavsett om jag sitter kvar som ordförande eller inte.

Så svårt

Jag fick idag i uppdrag av min läkare att kontakta studievägledaren på skolan för att tillsammans med henne planera för hur jag ska ta mig tillbaka.

Men det är så svårt så svårt att göra det. Jag vill verkligen tillbaka, och kursen jag vill läsa innan sommaren är den kurs jag började utbildningen för att få läsa. Men det gamla som ligger från tiden runt missfallet måste också klaras av och det förstår jag inte hur det ska gå till. Jag ringer studievägledaren i morgon, och nu när det står här kan jag inte smita undan längre!!!!!!

Bättringsväg?

Jag mår lite bättre. Den där bottenlösa svarta sorgen har fått vissa skiftningar i grått. Frågan är bara om jag

1. faktiskt är på väg att komma ur depressionen.
2. aldrig varit deprimerad utan bara mått dåligt av sköldkörtelrubbningarna, och att värdena efter behandling nu är på väg att bli rätt.
3. mår bra för att fertilitetsbehandlingen fungerat bra så här långt och att jag nu har hoppet uppe. Jag vet sen tidigare behandlingar att jag alltid mår bra mitt i när allt ser ut som det ska, när/om det sedan skiter sig mår jag alltid tredubbelt sämre.

Om det är alt. 3 som gäller lär jag få reda på det snart. Sådant må bra brukar försvinna ungefär på dag 10 efter ägglossningssprutan och bytas ut mot starkt visshet om att det sket sig den här gången också och sedan går jag bara och väntar på menshelvetet.

Monster

Jag har skrutit inför släkt, vänner och kattungespekulanter om hur trevlig den här kullen är. Men igår hände något och nu har kattungarna förvandlats till förstörelsemaskiner. De drar fram i grupp som en gräshoppssvärm och river ner och tuggar sönder allt i sin väg. Och det är en hel månad kvar tills de flyttar... Varje gång jag har en kull i den här åldern bestämmer jag mig för att dröja länge innan jag tar nästa kull.