IRL-vänner

Alla inlägg i min nya blogg kommer inte att vara skyddade. Ilskna betraktelser om miljövänlighet och jämställdhet t.ex. kommer att kunna läsas av alla. Om ni vill fortsätta läsa vad jag skriver alltså.

Nya bloggen hittar ni här: http://kattmamman.wordpress.com/

Lösenord till de som inte känner mig fås efter ett mail till: bridz@live.se

Ny blogg

OK!

Jag försöker flytta min blogg.

Det nya är nytt och fult, och det kommer att ta lång tid för mig att fixa till det. Framförallt är det tid som saknas.

Här hittar ni min nya blogg http://kattmamman.wordpress.com/ (inte så oväntat namn kanske?)

Lösenordet delar jag ut till alla som inte känner mig i verkliga livet. Undantag förstås mina bloggvänner som jag behöver för att fortsätta blogga.

Maila mig på bridz@live.se för att få lösenordet. Skulle jag få väldigt många mail, så kan jag inte lova att jag skriver personliga svar på alla...

Jag litar på att ni som känner mig inte skriver till mig med ett påhittat namn för att få mitt lösenord. Gör ni det är det faktiskt värst för er själva!

hur sätta ett lösenord?

Jag är förmodligen lite bakom, eller så lider jag av sömnbrist? (jag försökte sova utan tablett inatt) men jag fattar inte var man lägger in lösenord i wordpress. Jag tror att jag hittade hur man gör så att inlägget bara kan läsas med lösenord, men jag kan ju inte sätta något lösenord, och då blir det rätt meningslöst när ingen kan läsa.

Måste jag skriva in lösenordet varje gång jag skriver ett skyddat inlägg?

Konspiration

Anledningen till att man avråder från att äta sömntabletter samtidigt som man ammar är att det inte finns någon forskning på hur medicinen går ut i mjölken, och på hur den påverkar barnet. Man vet inte, och avråder därför för att vara på den säkra sidan.

Ponera att det inte varit en typisk kvinnogrej som amning, tror ni att det i så fall hade funnits mer forskning?

Fass - kan man tro på det?

Jag borde inte surfa runt på nätet. Nu har jag hittat trovärdiga källor som avråder från mer än enstaka doser av min sömntablett vid amning.

Det står något helt annat i Fass.

Kan man inte lita på Fass?

F.Y.I

Jag har inte längre några problem med att vara sunkig. Sunkighet är min vardag just nu. Bara så att ingen fick för sig att jag glamourar omkring i högklackat och smink i blöjberget.

Näpp

BVC kunde inte hjälpa till. Det finns en BVC-psykolog, men h*n finns bara för de där det uppstått anknytningsproblem mellan föräldrar och barn. Och anknytningen är nästan det enda som fungerar just nu.

Däremot tipsade sköterskan om att jag skulle gå till läkaren och gråta, och säga att jag inte klarar av mina barn längre, det är det enda sättet att få hjälp sa hon.

Och hon har nog tyvärr rätt, det räcker inte att gå dit och berätta att man mår dåligt, man måste spela över lite också.

När jag var på mitt första kuratorbesök vid förra sjukskrivningen hade jag inte lämnat den trånga lägenheten på flera veckor, jag klarade inte ens av att ta mig till Konsum ett kvarter bort, jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Av gammal vana och rutin hade jag klätt mig som för en vardag vilket i mitt fall oftast innebär kjol, och jag har alltid smink och smycken. Det krävs ingen tankemöda alls för mig att klä mig så, men när jag satt hos kuratorn återkom hon flera gånger till att hon hade svårt att tro att jag mådde så dåligt som jag sa när jag såg så fin ut. Så ja, jag har lärt mig den hårda vägen att det är sunk och tårar som gäller. Kuratorn var för övrigt väldigt bra, när hon kommit över att jag kunde sminka mig fast hela jag var trasig.

Planen

Nu letar jag hjälp.

I morgon ska vi till BVC jag och Mini, då ska jag undersöka vad de har för möjligheter att hjälpa mig. Jag har även en tid inbokad hos den nya läkaren, och hoppas att hon ska kunna hjälpa mig med en remiss.

Lyckas jag inte få hjälp så här får jag söka mig vidare kanske privat? Det får jag bestämma när jag kommer dit.

Tills vidare tänker jag äta sömntabletter så ofta jag tror att jag behöver. Jag har inte energi nog för ångestnätter just nu. Jag har räknat tabletterna jag har, och det är 32 nätters sömn, och innan de är slut hoppas jag att jag fått mer hjälp, om inte annat så kanske jag fått ett recept på nya tabletter...

Utmärkelser

Jag har fått jättefina utmärkelser till bloggen, två stycken den senaste månaden. Jag är väligt glad och tacksam. Och skäms ordentligt för att jag inte tackat , och för att jag inte hämtat dem.

Men som sagt, jag är väldigt glad!!!!! Och ni som delat ut dem vet ju vilka ni är. Lämna gärna en kommentar här igen om ni orkar, så lovar jag att försöka få tid att hämta dem ordentligt.

Ny blogg, vilket årtionde som helst

Flera av mina vänner har på sista tiden sagt att de tycker att min blogg är för personlig för att de ska vilja läsa den. Det blir så konstigt att läsa om mig här i bloggen utan att kunna svara på ett vettigt sätt.

Och jag håller med. Envägskommunikationen blir jättemärklig.

Jag har skrivit om det förr, och nu har jag bestämt mig. Det blir en ny lösenordsskyddad blogg. Personliga inlägg kommer att vara skyddade och lösenordet kommer att delas ut till alla som vill ha det, men som inte känner mig i verkliga livet.

Allmäna reflektioner och betraktelser över omvärlden kommer fortfarande att vara öppna för alla.

När det här nya bloggen föds är dock en aning osäkert, Jag ska ha tid först. Och tid är det inte direkt ett överskott på här hemma. Att jag kan blogga så mycket ändå beror på att jag kan göra det stående i köket från vår köksdator. Från den datorn kan jag däremot inte göra så mycket annat, te.x. oftast inte svara på mail, vilket är förklaringen till att jag har fler än 80 obesvarade mail just nu.

Deprimerad? II

Vi pratade om det igår jag och Kattpappan, hur jag förändrats de senaste åren.

Jag minns mig själv som en social person som inte var speciellt rädd eller orolig för någonting. Jag gjorde en massa saker som var lite halvosäkra, men jag oroade mig inte ett dugg. Jag hade god nattsömn natten innan en tenta, och var knappt nervös ens när jag satte mig i tentasalen.

Nu för tiden orsakar tentor katastrofkänslor i mig, och senast en vecka innan tentan måste jag äta sömtabletter för att överhuvudtaget kunna somna. Jag oroar mig för allt. Att åka in till stan för att ta en fika med en kompis blir ett helt projekt, och jag tänker ut allt som kan gå fel på vägen. Och nu i söndags var vi hos min farbror och faster och åt middag och firade en kusin som fyllt år, bara människor som jag känt i hela mitt liv, alternativt hela deras liv. Efteråt låg jag och vred mig i sängen och kunde inte sova, kanske för att jag blivit stressad av att träffa så många människor.

Så klart har jag blivit äldre och förändrats, och så klart innebär det en omställning i livet att få barn, jag tror att de flesta blir mer oroliga efter det. Dessutom har jag en nyfödd här hemma, och hormonerna dansar förmodligen polka inom mig fortfarande. Men det här att tycka att allt är jobbigt och stressande kom långt innan Mini, det kom faktiskt innan Lill också. Gissningsvis i samband med barnlöshetskrisen. Jag gick hos en psykolog då, och hon sa att jag var gravt deprimerad. Kanske har jag inte kommit ur den depressionen?

Jag älskar mina barn och min man, och jag kan verkligen vara lycklig när vi gör något tillsammans, men resten av livet har faktiskt inte känts varken bra eller roligt på många, många år.

Kanske är sömnlösheten ett symptom på något annat, liksom snor är ett symptom på förkylning? Och i så fall hjälper det ju inte att äta sömntabletter eller gå i terapi för sömnlösheten, utan de bakomliggande orsakerna måste rättas till?

Allt det här tänkte jag att jag skulle prata med läkaren om, och då vill det ju till att hon är bra och inte bara kastar ett recept över mig.

Äntligen

Jag har bytt läkare!!!!

Håll nu tummarna för att den här är vettigare. Det är en hon till skillnad från doktor A, som är man, om nu det gör någon skillnad, det borde inte göra det?

Inte förrän den 29:e kan hon träffa mig, men jag klarar mig nog tills dess.

Byta läkare, en omöjlighet?

Den som hängt med ett tag i min blogg kommer kanske ihåg min knasiga doktor som efter att ha fått informationen om att jag just varit sjukskriven för depression skrev ut 100 sömntabletter till mig och viftade iväg mig. Och när jag någon vecka senare ringde för att jag ville diskutera det här tabletterna om det verkligen var så lämpligt skrev ut 100 till som jag inte ville ha, och sedan lade på luren, nästan i örat på mig.

Igår utspelade sig följande samtal mellan sköterskan på vårdcentralen och mig.

KM - Kattmamman
S- Sköterskan

S - Välkommen till söderförortens vårdcentral

Km - Hej, mitt namn är KM och jag skulle vilja träffa en läkare eftersom jag har svåra sömnproblem och den medicin jag har inte är förenlig med amning

S - Vad har du för personnummer

KM - 760921 XXXX

S - Jaha, du är listad hos doktor A, han kan inte ringa dig förrän på torsdag morgon

KM - Men det här är akut, jag sover inte alls på nätterna. Jag skulle dessutom gärna vilja träffa en annan läkare eftersom jag inte är så nöjd med doktor A.

S - Nä, det är väldigt känsligt att byta läkare, du måste fylla i en massa papper och så.

KM - Jag kan komma förbi och fylla i de papper som behövs

S - Nej, jag ska se till att doktor A ringer dig idag ändå.

Jag borde stått på mig, och frågat vad i meningen, "jag är inte så nöjd med doktor A", som hon inte förstod. Men jag gjorde inte det den här gången.

För övrigt ringde inte doktor A.

Deprimerad?

Antidepressivt är det något för mig?

Jag ska fundera vidare, och även återkomma till del 1898436346 i mina försök att byta läkare.

KBT mot insomnia

Det är många som tipsar mig om KBT för mina insomningsproblem. Och jag tror att det är den enda vägen, egentligen.

Jag använder mig av många av strategierna som att gå upp när jag inte lyckas somna, och olika avslappningsövningar. Men tyvärr fungerar det inte hela vägen när man som jag har småttingar hemma.

För att kunna använda sig av sömnreduktion, som är den fundamentala biten i KBT-behandlingen måste man själv kunna bestämma när man ska somna och vakna, det fungerar inte heller att bli väckt mitt i natten.

Och med ett spädbarn i familjen så bestämmer man inte själv över nätterna.

Men så fort mina barn blivit större så ska jag göra ett ordentligt försök.

Propavan - hur borta blir man?

Jag upptäckte just att det finns ett sömnmedel som man kan ta när man ammar, ett sömnmedel som jag t.o.m har hemma. Jag fattar inte hur jag har kunnat missa det så totalt?

Det är Propavan och anledningen till att jag glömt bort att tabletterna fanns här hemma är att jag mår så dåligt av dem.

Bakfyllan är fruktansvärd.

Men nu försöker jag komma ihåg hur borta jag var under natten när jag åt dem.

Jag vågar så klart inte sova bredvid Mini när jag ätit tabletten, men vågar jag amma och försöka söva honom, eller kommer jag vara så borta att jag riskerar att somna och skada honom?

Någon som har erfarenheter att dela med sig av?

Lergigan som jag brukar äta gör bara så att jag lugnar ner mig och kan sova, men jag fungerar som vanligt och är inte rädd för att vara med mina barn när jag tagit tabletterna, bara det att de är farliga för pyttisar när de kommer ut i bröstmjölken.

Återigen. Ni har läst det en miljon gånger

Sen jag bestämde mig för att sluta amma har det gått ganska bra att sova, och jag ammar ju fortfarande.

Men inatt verkar det som att jag inte kommer att få sova någonting. Det började med att jag inte kunde somna, och har nu övergått till att Mini inte kan sova. Kanske känner han av att mamman är stressad?

Och nej, jag förväntar mig inga kloka svar. Jag skriver bara av mig lite ångest.

Inga detaljer

Jag förstår att många läser här i min blogg för att få sig till livs lite smaskiga detaljer om mitt kärleksliv, men jag måste tyvärr göra er besvikna. Det är för privat och för utlämnande och kommer inte att beröras mer i den här bloggen.

Men så klart att jag förstår er, att få läsa om andras olycka hjälper på många sätt, det tycker jag också.

Uppdaterat: Nej kärleksliv är inte detsamma som sexliv.

Respektfullt tycker jag

Någon har ifrågasatt att Kattpappan gick på "fest" på nyårsafton medan jag och Mini var inlagda på sjukhus, och skriver att det var respektlöst mot frun.

Som vardande fru som inte överhuvudtaget tänkt i termerna respektlöshet känner jag att jag måste svara.

Även om man bortser från uppenbara problem, som att bara en förälder får stanna kvar på sjukhuset med det inlagda barnet och att det var nyårsafton och antalet barnvakter var väldigt begränsat, så var det direkt självklart för mig att Kattpappan skulle åka hem till Lill.

Det handlar om att vi har två barn, och båda behöver sina föräldrar. På vilket sätt skulle jag må bättre av att Kattpappan försökte sova i en hård trästol inne på vårt pyttelilla rum, medan Lill var utlokaliserad till någon annan istället för att få vara med oss? Vi har inte för vana att lämna bort honom särskilt ofta, och jag hade fått en extra sak att oroa mig för, inte bara Minis andning.

Och när nu Kattpappan ändå inte kunde vara på sjukhuset, så förstår jag inte varför de skulle sitta hemma själva, på vilket sätt skulle det hjälpa mig? Om det sticker i någons ögon att de var på fest, så kan jag lugna med att de var hemma hos en annan barnfamilj med små barn, och att Kattpappan inte drack någonting. Dessutom gick han hem och la Lill innan tolvslaget.

Nästa gång är det jag som går på fest när Kattpappan får stanna hemma med sjuka barn. Den här gången var det inte så mycket att diskutera eftersom det bara är jag som har bröst i vår familj.

Omoralisk

För den som irriterar sig på att jag alltid är så präktig, kan jag nu meddela att jag idag gjort något riktigt omoraliskt som strider mot alla mina principer. Och det handlar inte om att jag köpt oekologisk mjölk, som någon trodde var det värsta jag kunde göra.

Det handlar bara om ren lättja, eller kanske utmattning är ett bättre ord?

Jag kanske berättar någon annan gång vad det är jag gjort.