Kattmammans blogg

IRL-vänner

2009-01-20T20:14:00.003+01:00

Alla inlägg i min nya blogg kommer inte att vara skyddade. Ilskna betraktelser om miljövänlighet och jämställdhet t.ex. kommer att kunna läsas av alla. Om ni vill fortsätta läsa vad jag skriver alltså.

Nya bloggen hittar ni här: http://kattmamman.wordpress.com/

Lösenord till de som inte känner mig fås efter ett mail till: bridz@live.se

Ny blogg

2009-01-19T14:07:00.002+01:00

OK!

Jag försöker flytta min blogg.

Det nya är nytt och fult, och det kommer att ta lång tid för mig att fixa till det. Framförallt är det tid som saknas.

Här hittar ni min nya blogg http://kattmamman.wordpress.com/ (inte så oväntat namn kanske?)

Lösenordet delar jag ut till alla som inte känner mig i verkliga livet. Undantag förstås mina bloggvänner som jag behöver för att fortsätta blogga.

Maila mig på bridz@live.se för att få lösenordet. Skulle jag få väldigt många mail, så kan jag inte lova att jag skriver personliga svar på alla...

Jag litar på att ni som känner mig inte skriver till mig med ett påhittat namn för att få mitt lösenord. Gör ni det är det faktiskt värst för er själva!

hur sätta ett lösenord?

2009-01-19T11:22:00.003+01:00

Jag är förmodligen lite bakom, eller så lider jag av sömnbrist? (jag försökte sova utan tablett inatt) men jag fattar inte var man lägger in lösenord i wordpress. Jag tror att jag hittade hur man gör så att inlägget bara kan läsas med lösenord, men jag kan ju inte sätta något lösenord, och då blir det rätt meningslöst när ingen kan läsa.

Måste jag skriva in lösenordet varje gång jag skriver ett skyddat inlägg?

Konspiration

2009-01-18T12:50:00.003+01:00

Anledningen till att man avråder från att äta sömntabletter samtidigt som man ammar är att det inte finns någon forskning på hur medicinen går ut i mjölken, och på hur den påverkar barnet. Man vet inte, och avråder därför för att vara på den säkra sidan.

Ponera att det inte varit en typisk kvinnogrej som amning, tror ni att det i så fall hade funnits mer forskning?

Fass - kan man tro på det?

2009-01-17T19:40:00.002+01:00

Jag borde inte surfa runt på nätet. Nu har jag hittat trovärdiga källor som avråder från mer än enstaka doser av min sömntablett vid amning.

Det står något helt annat i Fass.

Kan man inte lita på Fass?

F.Y.I

2009-01-16T14:19:00.001+01:00

Jag har inte längre några problem med att vara sunkig. Sunkighet är min vardag just nu. Bara så att ingen fick för sig att jag glamourar omkring i högklackat och smink i blöjberget.

Näpp

2009-01-16T11:06:00.003+01:00

BVC kunde inte hjälpa till. Det finns en BVC-psykolog, men h*n finns bara för de där det uppstått anknytningsproblem mellan föräldrar och barn. Och anknytningen är nästan det enda som fungerar just nu.

Däremot tipsade sköterskan om att jag skulle gå till läkaren och gråta, och säga att jag inte klarar av mina barn längre, det är det enda sättet att få hjälp sa hon.

Och hon har nog tyvärr rätt, det räcker inte att gå dit och berätta att man mår dåligt, man måste spela över lite också.

När jag var på mitt första kuratorbesök vid förra sjukskrivningen hade jag inte lämnat den trånga lägenheten på flera veckor, jag klarade inte ens av att ta mig till Konsum ett kvarter bort, jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Av gammal vana och rutin hade jag klätt mig som för en vardag vilket i mitt fall oftast innebär kjol, och jag har alltid smink och smycken. Det krävs ingen tankemöda alls för mig att klä mig så, men när jag satt hos kuratorn återkom hon flera gånger till att hon hade svårt att tro att jag mådde så dåligt som jag sa när jag såg så fin ut. Så ja, jag har lärt mig den hårda vägen att det är sunk och tårar som gäller. Kuratorn var för övrigt väldigt bra, när hon kommit över att jag kunde sminka mig fast hela jag var trasig.

Planen

2009-01-15T20:24:00.003+01:00

Nu letar jag hjälp.

I morgon ska vi till BVC jag och Mini, då ska jag undersöka vad de har för möjligheter att hjälpa mig. Jag har även en tid inbokad hos den nya läkaren, och hoppas att hon ska kunna hjälpa mig med en remiss.

Lyckas jag inte få hjälp så här får jag söka mig vidare kanske privat? Det får jag bestämma när jag kommer dit.

Tills vidare tänker jag äta sömntabletter så ofta jag tror att jag behöver. Jag har inte energi nog för ångestnätter just nu. Jag har räknat tabletterna jag har, och det är 32 nätters sömn, och innan de är slut hoppas jag att jag fått mer hjälp, om inte annat så kanske jag fått ett recept på nya tabletter...

Utmärkelser

2009-01-14T12:54:00.004+01:00

Jag har fått jättefina utmärkelser till bloggen, två stycken den senaste månaden. Jag är väligt glad och tacksam. Och skäms ordentligt för att jag inte tackat , och för att jag inte hämtat dem.

Men som sagt, jag är väldigt glad!!!!! Och ni som delat ut dem vet ju vilka ni är. Lämna gärna en kommentar här igen om ni orkar, så lovar jag att försöka få tid att hämta dem ordentligt.

Ny blogg, vilket årtionde som helst

2009-01-14T12:36:00.003+01:00

Flera av mina vänner har på sista tiden sagt att de tycker att min blogg är för personlig för att de ska vilja läsa den. Det blir så konstigt att läsa om mig här i bloggen utan att kunna svara på ett vettigt sätt.

Och jag håller med. Envägskommunikationen blir jättemärklig.

Jag har skrivit om det förr, och nu har jag bestämt mig. Det blir en ny lösenordsskyddad blogg. Personliga inlägg kommer att vara skyddade och lösenordet kommer att delas ut till alla som vill ha det, men som inte känner mig i verkliga livet.

Allmäna reflektioner och betraktelser över omvärlden kommer fortfarande att vara öppna för alla.

När det här nya bloggen föds är dock en aning osäkert, Jag ska ha tid först. Och tid är det inte direkt ett överskott på här hemma. Att jag kan blogga så mycket ändå beror på att jag kan göra det stående i köket från vår köksdator. Från den datorn kan jag däremot inte göra så mycket annat, te.x. oftast inte svara på mail, vilket är förklaringen till att jag har fler än 80 obesvarade mail just nu.

Deprimerad? II

2009-01-14T12:21:00.003+01:00

Vi pratade om det igår jag och Kattpappan, hur jag förändrats de senaste åren.

Jag minns mig själv som en social person som inte var speciellt rädd eller orolig för någonting. Jag gjorde en massa saker som var lite halvosäkra, men jag oroade mig inte ett dugg. Jag hade god nattsömn natten innan en tenta, och var knappt nervös ens när jag satte mig i tentasalen.

Nu för tiden orsakar tentor katastrofkänslor i mig, och senast en vecka innan tentan måste jag äta sömtabletter för att överhuvudtaget kunna somna. Jag oroar mig för allt. Att åka in till stan för att ta en fika med en kompis blir ett helt projekt, och jag tänker ut allt som kan gå fel på vägen. Och nu i söndags var vi hos min farbror och faster och åt middag och firade en kusin som fyllt år, bara människor som jag känt i hela mitt liv, alternativt hela deras liv. Efteråt låg jag och vred mig i sängen och kunde inte sova, kanske för att jag blivit stressad av att träffa så många människor.

Så klart har jag blivit äldre och förändrats, och så klart innebär det en omställning i livet att få barn, jag tror att de flesta blir mer oroliga efter det. Dessutom har jag en nyfödd här hemma, och hormonerna dansar förmodligen polka inom mig fortfarande. Men det här att tycka att allt är jobbigt och stressande kom långt innan Mini, det kom faktiskt innan Lill också. Gissningsvis i samband med barnlöshetskrisen. Jag gick hos en psykolog då, och hon sa att jag var gravt deprimerad. Kanske har jag inte kommit ur den depressionen?

Jag älskar mina barn och min man, och jag kan verkligen vara lycklig när vi gör något tillsammans, men resten av livet har faktiskt inte känts varken bra eller roligt på många, många år.

Kanske är sömnlösheten ett symptom på något annat, liksom snor är ett symptom på förkylning? Och i så fall hjälper det ju inte att äta sömntabletter eller gå i terapi för sömnlösheten, utan de bakomliggande orsakerna måste rättas till?

Allt det här tänkte jag att jag skulle prata med läkaren om, och då vill det ju till att hon är bra och inte bara kastar ett recept över mig.

Äntligen

2009-01-14T11:53:00.001+01:00

Jag har bytt läkare!!!!

Håll nu tummarna för att den här är vettigare. Det är en hon till skillnad från doktor A, som är man, om nu det gör någon skillnad, det borde inte göra det?

Inte förrän den 29:e kan hon träffa mig, men jag klarar mig nog tills dess.

Byta läkare, en omöjlighet?

2009-01-14T10:55:00.005+01:00

Den som hängt med ett tag i min blogg kommer kanske ihåg min knasiga doktor som efter att ha fått informationen om att jag just varit sjukskriven för depression skrev ut 100 sömntabletter till mig och viftade iväg mig. Och när jag någon vecka senare ringde för att jag ville diskutera det här tabletterna om det verkligen var så lämpligt skrev ut 100 till som jag inte ville ha, och sedan lade på luren, nästan i örat på mig.

Igår utspelade sig följande samtal mellan sköterskan på vårdcentralen och mig.

KM - Kattmamman
S- Sköterskan

S - Välkommen till söderförortens vårdcentral

Km - Hej, mitt namn är KM och jag skulle vilja träffa en läkare eftersom jag har svåra sömnproblem och den medicin jag har inte är förenlig med amning

S - Vad har du för personnummer

KM - 760921 XXXX

S - Jaha, du är listad hos doktor A, han kan inte ringa dig förrän på torsdag morgon

KM - Men det här är akut, jag sover inte alls på nätterna. Jag skulle dessutom gärna vilja träffa en annan läkare eftersom jag inte är så nöjd med doktor A.

S - Nä, det är väldigt känsligt att byta läkare, du måste fylla i en massa papper och så.

KM - Jag kan komma förbi och fylla i de papper som behövs

S - Nej, jag ska se till att doktor A ringer dig idag ändå.

Jag borde stått på mig, och frågat vad i meningen, "jag är inte så nöjd med doktor A", som hon inte förstod. Men jag gjorde inte det den här gången.

För övrigt ringde inte doktor A.

Deprimerad?

2009-01-13T21:02:00.001+01:00

Antidepressivt är det något för mig?

Jag ska fundera vidare, och även återkomma till del 1898436346 i mina försök att byta läkare.

KBT mot insomnia

2009-01-13T11:09:00.002+01:00

Det är många som tipsar mig om KBT för mina insomningsproblem. Och jag tror att det är den enda vägen, egentligen.

Jag använder mig av många av strategierna som att gå upp när jag inte lyckas somna, och olika avslappningsövningar. Men tyvärr fungerar det inte hela vägen när man som jag har småttingar hemma.

För att kunna använda sig av sömnreduktion, som är den fundamentala biten i KBT-behandlingen måste man själv kunna bestämma när man ska somna och vakna, det fungerar inte heller att bli väckt mitt i natten.

Och med ett spädbarn i familjen så bestämmer man inte själv över nätterna.

Men så fort mina barn blivit större så ska jag göra ett ordentligt försök.

Propavan - hur borta blir man?

2009-01-13T10:46:00.007+01:00

Jag upptäckte just att det finns ett sömnmedel som man kan ta när man ammar, ett sömnmedel som jag t.o.m har hemma. Jag fattar inte hur jag har kunnat missa det så totalt?

Det är Propavan och anledningen till att jag glömt bort att tabletterna fanns här hemma är att jag mår så dåligt av dem.

Bakfyllan är fruktansvärd.

Men nu försöker jag komma ihåg hur borta jag var under natten när jag åt dem.

Jag vågar så klart inte sova bredvid Mini när jag ätit tabletten, men vågar jag amma och försöka söva honom, eller kommer jag vara så borta att jag riskerar att somna och skada honom?

Någon som har erfarenheter att dela med sig av?

Lergigan som jag brukar äta gör bara så att jag lugnar ner mig och kan sova, men jag fungerar som vanligt och är inte rädd för att vara med mina barn när jag tagit tabletterna, bara det att de är farliga för pyttisar när de kommer ut i bröstmjölken.

Återigen. Ni har läst det en miljon gånger

2009-01-13T03:54:00.004+01:00

Sen jag bestämde mig för att sluta amma har det gått ganska bra att sova, och jag ammar ju fortfarande.

Men inatt verkar det som att jag inte kommer att få sova någonting. Det började med att jag inte kunde somna, och har nu övergått till att Mini inte kan sova. Kanske känner han av att mamman är stressad?

Och nej, jag förväntar mig inga kloka svar. Jag skriver bara av mig lite ångest.

Inga detaljer

2009-01-06T19:35:00.004+01:00

Jag förstår att många läser här i min blogg för att få sig till livs lite smaskiga detaljer om mitt kärleksliv, men jag måste tyvärr göra er besvikna. Det är för privat och för utlämnande och kommer inte att beröras mer i den här bloggen.

Men så klart att jag förstår er, att få läsa om andras olycka hjälper på många sätt, det tycker jag också.

Uppdaterat: Nej kärleksliv är inte detsamma som sexliv.

Respektfullt tycker jag

2009-01-06T16:48:00.004+01:00

Någon har ifrågasatt att Kattpappan gick på "fest" på nyårsafton medan jag och Mini var inlagda på sjukhus, och skriver att det var respektlöst mot frun.

Som vardande fru som inte överhuvudtaget tänkt i termerna respektlöshet känner jag att jag måste svara.

Även om man bortser från uppenbara problem, som att bara en förälder får stanna kvar på sjukhuset med det inlagda barnet och att det var nyårsafton och antalet barnvakter var väldigt begränsat, så var det direkt självklart för mig att Kattpappan skulle åka hem till Lill.

Det handlar om att vi har två barn, och båda behöver sina föräldrar. På vilket sätt skulle jag må bättre av att Kattpappan försökte sova i en hård trästol inne på vårt pyttelilla rum, medan Lill var utlokaliserad till någon annan istället för att få vara med oss? Vi har inte för vana att lämna bort honom särskilt ofta, och jag hade fått en extra sak att oroa mig för, inte bara Minis andning.

Och när nu Kattpappan ändå inte kunde vara på sjukhuset, så förstår jag inte varför de skulle sitta hemma själva, på vilket sätt skulle det hjälpa mig? Om det sticker i någons ögon att de var på fest, så kan jag lugna med att de var hemma hos en annan barnfamilj med små barn, och att Kattpappan inte drack någonting. Dessutom gick han hem och la Lill innan tolvslaget.

Nästa gång är det jag som går på fest när Kattpappan får stanna hemma med sjuka barn. Den här gången var det inte så mycket att diskutera eftersom det bara är jag som har bröst i vår familj.

Omoralisk

2009-01-03T10:40:00.003+01:00

För den som irriterar sig på att jag alltid är så präktig, kan jag nu meddela att jag idag gjort något riktigt omoraliskt som strider mot alla mina principer. Och det handlar inte om att jag köpt oekologisk mjölk, som någon trodde var det värsta jag kunde göra.

Det handlar bara om ren lättja, eller kanske utmattning är ett bättre ord?

Jag kanske berättar någon annan gång vad det är jag gjort.

Utskrivna

2009-01-02T15:25:00.001+01:00

Vi är hemma nu, och Minis lungor är fria från slem.

Förhoppningsvis är det här ett avslutat kapitel i Minis liv nu.

In igen

2009-01-02T08:37:00.002+01:00

Natten har tyvärr inte varit så bra för Mini, så nu åker vi in till sjukhuset igen. Håll tummarna snälla.

Nej, sömnen kommer inte tids nog, även om jag inte fokuserar på den.

2009-01-01T14:46:00.006+01:00

Jag tar för givet att den som uppmanar mig att inte tänka så mycket på att få sova utan njuta av min bebis istället inte har följt min blogg tidigare. Och i så fall är det ett vettigt tips. Tiden med nyföding som sover dåligt på nätterna är kort, och som nybliven mamma har man hormoner som gör att man klarar av sömnbristen förvånansvärt bra.

Men irritationen sjuder ändå i mig när jag läser uppmaningen. För när jag varit vaken i tre till fyra dygn med konstant ångest, då är det jävligt svårt att njuta av någonting kan jag berätta.

Så trots att jag förstår att uppmaningen var i all välmening och jag egentligen inte är irriterad på den som skrev kommentaren, så är jag förbannat irriterad på situationen som gör att hela mitt liv blir ganska jobbigt, och ständigt går ut på att undvika situationer som gör min sömn sämre.

Alla andra fina kommentarer och tips är jag väldigt glad över! Och jag ska försöka få tid att svara ordentligt senare!

Inlagda

2009-01-01T12:23:00.002+01:00

Som lite småorolig förälder tror man lätt att man är lite överdriven i sin omtanke och oro över barnen.

Därför trodde jag att vi skulle bli uppmanade att avvakta när vi ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga om Minis andning som vi tyckte var lite ansträngd, men vi blev uppmanade att åka in til akuten.

När vi kom in och en sjuksköterska gjorde en första bedömning trodde jag att vi skulle bli uppmanade att åka hem eftersom det bara rörde sig om en vanlig förkylning och väntetiden skulle bli allt för lång, men vi fick direkt ett eget rum.

När en annan sjuksköterska kom och vägde och tog lite prover trodde jag att när proverna inte visade någonting så skulle vi bli hemskickade, men vi fick stanna kvar i vårt egna rum trots att det började bli överfullt i väntrummet, nyårsafton som det var.

När så läkaren kom in och gjorde en ordentlig undersökning var jag säker på att vi nu var färdiga på akuten, och att vi skulle få åka hem med ordination att köpa näsdroppar. Men istället blev Mini inlagd och fick direkt börja andas syrgas och adrenalin.

Och när de några timmar senare började prata om att sätta in sond på honom, då överträffades mina värsta farhågor.

Nyårsnatten har jag och Mini alltså tillbringat i ett pyttelitet rum på barnmedicin. Vår säng var pytteliten, och var tredje timme blev vi väckta för att Mini skulle andas sin dos av vidgande blandning. Nu är vi hemma på permission, för han andas väldigt mycket bättre, och förhoppningsvis kan han bli utskriven via telefon i morgon.

Och för er som känner oss på riktigt och träffat oss nyligen. Det är inte RS Mini har, utan en vanlig förkylning som är helt ofarlig om man inte är precis nyfödd, så ingen behöver oroa sig för sina barn.

Regel nummer två

2008-12-29T00:28:00.004+01:00

Regel nummer ett vid sömnlöshet är att ha det svalt i sovrummet. Den klarar jag.

Regel nummer två går ut på att man inte får sova vid andra tider än på natten. Den missade jag idag. Eftersom jag var så förtvivlat trött sov jag en halvtimme vid halvtvå, samtidigt som Lill, och det skulle jag så klart inte gjort. Nu när Mini sover som en liten gris är jag klarvaken. Det spelar tydligen ingen roll hur lite sömn jag fått senaste tiden, att sova på dagen betyder förstörd nattsömn. Nåväl, jag har ingen sömnångest, så det här överlever jag. Det är inte läge för krisåtgärder ännu.

Trött, trött, trött

2008-12-28T13:02:00.002+01:00

När min egen sömn äntligen börjar fungera gör inte Minis det. Han vill helst vara vaken och bli underhållen hela nätterna.

Snart går vi på knäna i den här familjen.

Hur länge klarar man sig utan sömn egentligen?

Och när brukar det vända, och bebisar fatta att på nätterna sover man, och på dagarna tankar man kärlek?

Jag visste det här innan jag själv fastnade i sömnbriststöcknet. Men nu känns det som vi varit här oändligt länge, och kommer att stanna kvar här oändligt länge till.

Älskade, älskade barn, det är tur att de är världens finaste, för annars skulle jag lägga mig ner och gråta.

Att kämpa eller acceptera

2008-12-27T12:19:00.000+01:00

Jag har haft en del längre förhållanden innan jag träffade Kattpappan. Mellan ett halvår och fyra år har de varat.

När förhållandet tagit slut, oavsett om jag dumpat eller dumpats har det varit slut. Jag har blivit illa berörd över ex som lovat att bättra sig, eller tiggt och bett om en ny chans, och jag har tagit för givet att den som gjort slut med mig gjort det på genomtänkta grunder, och att han vet vad han gör, och att det därför inte är någon idé att be om en ny chans.

Den här gången, även om man bortser från att Kattpappan är så mycket bättre än alla andra, så finns det något annat i potten. Det finns risken att jag skulle missa halva mina barns uppväxt. Något sådant sker inte lättvindigt, jag är beredd att göra nästan vad som helst för att undvika det, och jag ska kämpa tills jag inte kan stå upp längre för att det inte ska hända.

Livets orättvisa och TACK!

2008-12-26T15:27:00.003+01:00

Vi försöker hjälpas åt här hemma. Minikatten är ett närhetsberoende barn, och ingen man lägger ner på en filt på golvet eller i en babysiter, han vill vara i famnen hela tiden. Så vi turas om att bära honom i sjal.

När jag bär vill han bara amma och det slutar nästan jämnt med att jag hamnar i sängen ammandes. Jo jag har ju slutat amma, men så länge jag sover på nätterna så väntar jag med att fullfölja beslutet.
När Kattpappan bär så sover Mini så tryggt i hans famn, och Kattpappan kan göra vad som helst under tiden, t.ex. sitta framför datorn.

Och eftersom Kattpappan har datortid, så hänvisar jag helt kallt till hans julsammanfattning.

Jag är otroligt rörd och glad över alla fina kommentarer jag fått här på bloggen, och alla fina mail och SMS. Jag ska försöka svara så fort jag får tid! Och tack för alla erbjudanden om att prata, jag hoppas få tid att utnyttja dem lite senare. Ni är verkligen bäst!!!!!

GOD JUL

2008-12-24T13:03:00.002+01:00

GOD JUL

Småkatternas julklapp till sina föräldrar var ovanligt god nattsömn just inatt.

Och jag önskar alla, även elaka anonyma kommenterare en jättefin jul!

Minikatten

2008-12-21T10:59:00.003+01:00

Det har varit alldeles för mycket gnäll i den här bloggen på sista tiden.

Jag har missat att berätta om miraklet Minikatten. Världens finaste coolaste sötaste skrynkeltroll. Så olik sin bror till sättet, men ändå precis lika fantastisk. Det finns verkligen lika mycket plats i hjärtat för nummer två som för nummer ett.

Tänk att de mest perfekta underbara barnen är våra? Hur kunde vi ha sådan tur?

Tack snälla Pia

2008-12-20T19:38:00.001+01:00

Inatt har jag sovit under beskydd av Night Viper.

Tack söta snälla Pia med familj

Sömn

2008-12-18T11:44:00.000+01:00

Inatt har jag sovit. Jag har vaknat och ammat tusen gånger, och sedan somnat om, precis som det ska vara när man är spädbarnsförälder.

Beslutet ligger fast, men jag tänker inte stressa på någonting, utan ammar så länge det fungerar. Kanske kan vetskapen om att jag kan sluta när det behövs göra så att jag inte behöver sluta? En natt i taget är det som gäller nu.

Utkörd

2008-12-17T15:58:00.001+01:00

Svärmor som bor långtifrån Stockholm har varit på kurs här i huvudstaden, och så klart ska hon få hälsa på sitt nya barnbarn.

Jag tycker om min svärmor, men ändå har jag haft ångest för att hon ska komma hit. Just nu är allt så skört, och vi behöver vara bara med varandra, och jag måste få ha huset för mig själv till min nattliga ångest.

Nu visade det sig att ett missförstånd uppstått, svärmor har biljetter för att stanna ända till på lördag.

Det går inte, jag klarar inte av det. Inte ens min egen mamma skulle kunna få bo här så länge. I sig är det inget konstigt, och jag tror nog att svärmor skulle varit förstående om vi direkt lagt fram erbjudandet om att stanna bara en natt. Men att nu köra ut henne, när vi inte ens vet om hon har ombokningsbara biljetter, det är hemskt. Ändå ser vi inget annat alternativ.

Ett sju år långt förhållande

2008-12-17T12:58:00.001+01:00

Vi "träffades" på nätet. Vi bodde i olika delar av landet och ingen av oss trodde nog på ett distansförhållande på ganska lösa grunder. Men det var ju kul att dejta ett tag, och vi hade roligt ihop.

IT-bubblan höll som bäst på och skövlade företag runt omkring oss, och inom någon månad var vi plötsligt båda två arbetslösa. Vi bestämde oss för att ta våra respektive sparpengar och resa ivg till Asien, det var förresten i den här vevan jag nollade min SGI, man ska inte leva på besparingar utan gå på a-kassa för att få vara med i systemet.

Under några månader i Asien blev det vi på riktigt, och när vi kom tillbaka till Sverige hyrde jag ut min lägenhet och vi flyttade ihop i hans i Lund. Ett halvår senare flyttade vi båda upp till Stockholm, och här har vi bott sedan dess.

Vi ville båda ha barn, och vi hade inte varit tillsammans i så många år när vi började försöka få barn.

Sedan följde
- Barnlöshetssorg
- Missfall
- Depression
- Dålig graviditet
- Spädbarnsperiod
- Sömnstörningar när jag började plugga igen
- Ny graviditet
- Spädbarn

Det är inte något som hänt nu i samband med Minikattens ankomst som gjort vår situation ohållbar. Vi har aldrig skrikit att vi hatar varandra, knappt grälat alls faktiskt. Vi diskuterar och kommer överens, så också den här gången. Jag har vetat att det är åt helvete, men jag har tänkt att det finns tid att ordna upp det sedan först ska vi bara få lite större barn, eller lite mindre att göra i skolan, eller lite mer sömn, eller...
Men det fungerar ju inte så, man måste ständigt jobba på att få förhållandet att fungera, naturligtvis efter de förutsättningar som ges för stunden, men det går inte att skjuta på det till någon obestämd framtid.

Lycka

2008-12-17T11:00:00.001+01:00

Lycka är att efter en hel natt av sömnlöshet och gråt (nä inte bebisen, jag) lyckas somna i den älskades armar och sova där hela morgonen.

Nu är det dags att sänka kraven, så får vi se var vi hamnar.

Sömn behöver inte infalla på natten, och behöver inte vara lång och sammanhängande
Tygblöjor används när det känns roligt
Mat behöver inte vara lagad från grunden av enbart ekologiska råvaror. Mc Donalds gör utmärkta måltider t.ex.
Om Lillkatten skulle råka ha samma tröja två dagar på rad, även om det är en fläck på den går inte världen under
Det är ok att det blir skitigt och äckligt här hemma under en period. Snusk i duschen i måttliga mängder har knappast dödat någon.

Jag är så ledsen

2008-12-17T03:47:00.000+01:00

Jag ska sluta amma.

När amningen fungerar så här jättebra som den gör med Minikatten är det en gåva och otroligt praktiskt att alltid ha mat med sig i stora mängder.

Tänk vad jag kämpade med Lillkattens amning, det tog flera månader innan den ens fungerade någorlunda och BVC var ständigt missnöjda med hans viktuppgång, han gick inte upp särskilt mycket i vikt.

Den här gången bara fungerade amningen, direkt när han ny kom upp på mitt bröst så fick han ett supertag och sög, och det har han fortsatt med sedan dess.

Igår var det invägning på BVC, och vår snälla sköterska låtsades att hon häpnade över hans viktuppgång och sa att så mycket kan man inte gå upp, hon var väldigt nöjd.

Men problemet är jag. Jag kan inte sova just nu, inatt har det inte blivit ens en minut. Jag måste kunna äta mina sömntabletter. Och att göra som igår att äta dem och sedan amma tolv timmar senare är inte ok i längden. Det är så lång halveringstid på tabletterna att substans finns kvar i kroppen i upp till ett dygn, och ingen vet vad medicinen gör med så här små barns nervsystem i längden. Det är naturligtvis ingen risk jag kan eller får utsätta mitt kloka vackra barn för.

Mina tabletter har också den fördelen att jag inte sover särskilt mycket djupare än utan tabletter. Jag kan förmodligen gå upp och fixa ersättning och ge honom trots att jag tagit tabletter. Jag kommer naturligtvis inte samsova nära, nära när jag är under påverkan av tabletterna det får Kattpappan göra, men så länge jag är uppe och går fungerar jag som vanligt, bara att jag är lite tröttare. Mina tabletter är ju inte muskelavslappnande bara lugnande.

Det finns så många kloka bra mammor som inte ammar, och som har en fantastisk nära relation till sina barn. Och det finns fördelar med att kunna dela mer lika med pappan. Men just nu gråter jag så att mitt stackars barn i sjalen har blivit alldeles blöt i håret.

Jag tror att vi går till vår "fantastiska" vårdcentral i morgon. Kanske får jag träffa någon bättre läkare än den jag brukar. Men jag betvivlar att det finns så mycket de kan hjälpa mig med. Jag är inte heller beredd att prova beroendeframkallande sömnmediciner, trots att jag läste att det finns en som kanske går att kombinera med amning.

Förhoppning

2008-12-16T21:48:00.001+01:00

Nu har ångesten satt in. Jag tror inte att det blir mycket sömn inatt.

Men ännu finns det hopp.

God natt!

En annan dag

2008-12-16T11:24:00.000+01:00

Tack för alla fina kommentarer!!! Det värmer otroligt mycket och hjälper mig.

I natt har jag sovit och derssutom har jag ätit frukost. På något konstigt sätt gick jag in i en ständig krisberedskap, jag slutade äta och slutade sova. Inte konstigt då att jag kände mig värdelös och misslyckad.

Jag vet inte om jag kommer kunna sova inatt, men kroppen är ute ur beredskapsstämningen och jag tillåter mig att få göra fel.

Livskrisen handlar om att vi insåg att vårt äktenskap var slut. Vissa av oss mer än andra. Vi har förvandlats till administrativa enheter som upprätthåller ett fungerande hem, men vi har inget kärleksförhållande längre. Vi tror att vi båda vill kämpa, och försöka vända det, och förhoppningsvis kommer det i slutändan att bli fantastiskt. Ett nytt barn är chans till en nystart, och härifrån kan det bara bli bättre, eller för all del leda till slutet.

Bryta den onda cirkeln

2008-12-15T21:59:00.000+01:00

Nu har jag precis svalt en (två) sömntablett(er). För jag lade mig för flera timmar sedan eftersom jag var så trött att det flimrade för ögonen. Men så fort jag lade mig ner på kudde molade ångesten in och jag är klarvaken.

Kattpappan får ta hela natten, till vår glädje tog Minikatten nappflaska. Och även om jag inte är ett stort fan av ersättning så måste jag bryta den här onda cirkeln jag hamnat i.

Om tolv timmar ska jag pumpa ur brösten och sedan kan jag amma igen.

Fan vad dålig jag känner mig.

Och nej, vi har inte ekonomisk möjlighet att vara hemma båda två de första sex månaderna som någon föreslog. Annars hade det varit en bra lösning.

Profylaxsova

2008-12-15T12:25:00.000+01:00

Varför kan jag som är så bra på profylaxandning att jag sover mig igenom mina förlossningar inte sova i några andra sammanhang? Jag försöker att använda mig av andning, men det hjälper inte.

Nähä inte det

2008-12-15T12:03:00.000+01:00

Så här skulle det inte bli.

Allt skulle vara rosenskimrande familjelycka, och alla skulle älska varandra och skratta och vara glada hela tiden.

Sömn

2008-12-15T11:56:00.001+01:00

Inatt har jag sovit en timme.

Och det finns massor av förklaringar. En av dem är förstås att jag mår rätt dåligt just nu, med nattlig ångest som följd.

En annan är att det är stressande att veta att jag måste somna nu eftersom man måste ta vara på tiden när det går att sova.

En tredje är att jag inte ser någon lösning. Jag kan inte äta sömntabletter, dels för att det går över i mjölken, men framförallt för att det är farligt med småbarn och sömntabletter. Det är alltså ingen lösning att sluta amma och ge honom ersättning istället, för jag måste ju kunna ge honom mat. Visst Kattpappan kan ta någon natt här och där, men han kan inte ta varenda natt, han måste jobba och då måste han få sova. Jag måste kunna ta hand om Minikatten i alla fall delar av natten.

Skit, skit, skit.

Jag vet inte vad jag ska göra, och har så ont i magen att jag nästan tror att det är något annat än ångesten. Det hjälper inte direkt till när jag ska försöka sova.

Fortfarande sömnlös

2008-12-15T03:25:00.000+01:00

Klockan är halvfyra och jag har inte lyckats somna. Bebisen sover ok, just nu på sin pappas mage, och jag borde ligga där och sova.

När började sömnproblemen förra gången? Kan det ha med amningen att göra.

Allt jag läser om amning säger att man ska bli lugn och sova bättre, men jag har hittat några inlägg på barnforum där det finns de som säger att de får sömnproblem av att amma.

Å andra sidan har jag ju alltid haft sömnproblem, så det är nog bara i ren desperation jag nu hittar på det där med amningen.

Fan, fan, fan. Jag orkar inte med det här! Och jag kan inte ta några tabletter, jag har en enveckas bebis då går det inte att chansa.

Min sömn är borta

2008-12-15T00:08:00.000+01:00

Den stora sömnlösheten har drabbat mig igen.

Det verkar ju helt sjukt att inte kunna sova när man precis fått en bebis. När han sover för en gångs skull så är det ju självklart att man borde sova? Men jag kan inte, varken idag på dagen eller nu på natten när han sover.

Korta reflektioner från förlossningen

2008-12-14T15:25:00.001+01:00

Sömnen är milt sagt bristfällig, vi har fått en unge som är klarvaken hela nätterna. Och så händer det en del annat som nog skulle kunna sorteras in i kategorin livskris, men som det inte kan berättas något om här. Förhoppningsvis är det början på något bättre.

Jag ska skriva förlossningsberättelse så fort jag orkar. Men tills dess, några osorterade tankar och minnen.

Vidöppet läge innebär att bebisen ligger med ansiktet uppåt istället för nedåt, vilket gör att det är svårare för den att komma ut, och i mitt fall att den inte sjunker ner.

Bara några timmar innan förlossningen startade hade jag ett mycket långt och bra förlossningssamtal med gravid förstagångsföderska. Jag redde ut alla mina tankar om smärtlindring och visste precis vad jag ville när det väl var dags.

Det vidöppna läget gjorde att jag inte öppnade mig ett dugg. Redan åtta dagar innan vi åkte in var jag öppen fyra centimeter, och bättre blev det aldrig. 20 minuter innan Mini föddes var jag fortfarande bara öppen fyra centimeter. Just då kändes det lite hopplöst, och det hade varit lätt att be om smärtlindring. Istället bad jag om att få hinnorna tagna så att vattnet gick, och det fick jag, och plopp så var babyn ute.

Precis som förra gången gick hjärtljuden ner och en barnmorska kallades in för att hjälpa till och snabbt trycka ut barnet. Jag hörde hur de kallade på läkare också, men mina egna krysvärkar och den yttre pressen räckte, och innan någon läkare var anropad kom barnet ut. Den här gången gick det väldigt fort, och jag kände precis hur jag sprack sönder, förra gången då jag sprack mycket mer märkte jag inte av det alls.

Moderkakan kom ut av sig själv, ingen operation den här gången.

Målbild i all ära, men jag tänkte verkligen inte på några söta babyplagg, eller på att få upp en bebis till bröstet. Det som fick mig att se framåt och kämpa vidare var insikten om att jag snart skulle slippa smärtan i blåsan. Den här lilla bebisen har i många månader konstant sparkat mig på blåsan, och det har stundtals varit väldigt smärtsamt, och hela tiden väldigt kissnödigt. De buktande hinnorna som inte ville släppa ut vattnet lyckdes också vid varje värk skapa ett enormt tryck mot blåsan, och det gjorde så ont, så min målbild blev en överkorsad toalett.

Barnmorskan sa vid något tillfälle till mig att man borde filma mig för en instruktionsfilm i profylaxandning. Det finns ganska få saker i världen som jag är riktigt bra på, jag är mer av en halvbra-på-mycket-person än någon med spetskompetens i få områden. Men jag är superbra på Tetris, och på att föda barn med profylaxandning.

Jag lyckades gå in i varenda värk och släppa allt runt omkring mig. Värken delade jag upp i tre delar, den ok delen, den jobbiga delen och den outhärdliga delen. Och när det outhärdliga var passerat kunde jag släppa och sova fram tills nästa värk.

Lycka - Trötthet

2008-12-10T14:34:00.000+01:00

Minikatten är världens finaste bebis.

Lillkatten är en så fin storebror. Han är nyfiken och intresserad och klappar så fint.

Min man är underbar. I andra bloggar läser jag ibland om pappor som vill iväg och jobba, eller tycker sig ha rätt att gå ut och roa sig medan mamman sitter ensam och försöker få ordning på amningen. Så har vi det inte här hemma, Min man är den bästa.

Jag är otroligt lyckligt lottad med världens finaste familj.

Ändå känns det lite jobbigt just nu. Minikatten är den bästa på att äta, och jag har mjölk i mängder, jag hade ju redan mjölk innan han kom. Inatt åt Minikatten konstant mellan klockan 20:00 och 05:00. Klockan fem gav jag upp trots att jag tror på fri amning och så fick Kattpappan ge sig ut och vandra med honom.
Minikatten är otroligt närhetstörstande och det går inte att lägga honom ifrån sig. Vi samsover så klart och han får gärna ligga nära, nära hud-mot-hud. Men jag kan inte sova med honom i famnen, det fungerar inte för mig. Jag har sedan i lördags natt knappt sovit något alls, och det blir lite jobbigt att hålla ihop och fungera så, och det är svårt att få rätt på perspektven. Jag vet ju att det här inte varar för evigt, men jag kan inte se slutet.

Ändå är jag otroligt lyckligt, jag har världens finaste familj.

Färdig

2008-12-08T15:42:00.001+01:00

Minikatten är här. Sex timmar efter första värken var han ute, och att föda barn i vidöppet läge gör ont.

Alla mår bra!

Jag återkommer när jag har en dator istället för en telefon att blogga ifrån.

Oj då

2008-12-08T01:13:00.001+01:00

Värkarna kommer visst ganska tätt. Jag var tvungen att klocka dem i ett värkprogram, och det är bara fem minuter mellan.

Det kanske är dags att väcka Kattpappan och i alla fall börja fundera?

Det gör inte så farligt ont i alla fall, och andningen fungerar väldigt bra.

Eller jo

2008-12-08T00:57:00.000+01:00

Jag har visst värkar, men de känns inte som jag hade tänkt mig.

Fan

Fast det blir nog bra, bara det sätter igång ordentligt för jag är lite trött på det här nu.

Uppdatering direkt

2008-12-08T00:42:00.000+01:00

Nä, några värkar har jag inte.

Det är lika bra att jag går och lägger mig och försöker sova. Det här kan ju dröja veckor.

Äntligen händer det... något

2008-12-08T00:36:00.000+01:00

Jag vet inte om jag somnade och vaknade, eller om jag inte kunde somna. Men som så många gånger förr på natten var jag uppe och vandrade. Och när jag gick på toa upptäckte jag en massa blod i trosorna.

En massa är att ta i, men i alla fall något händer.

Och kanske, kanske har jag börjat få värkar. Väldigt, väldigt difust ännu så länge, men det måste ju vara början på någonting.

Jag borde väl försöka sova lite, men jag blev en aning uppspelt så klart. Tänk om det blir förlossning snart? I alla fall den här veckan?

Bf idag

2008-12-06T10:55:00.001+01:00

Till idag var det visst planerat att jag skulle föda barn. Men hur många barn är det som verkligen föds på bf? Inga verkar det som?

Och min barnmorska som har jobbat i MVC i tusen år vet inte hur beräkningarna fungerar, det är det familjeliv som förklarat för mig.

Så det är högst oklart vad som ska hända.

Jag fortsätter att rikta in mig på den 22:a och hoppas att jag ändå hinner hem till julafton.

Lugnare än någonsin

2008-12-05T23:25:00.000+01:00

Ja jag är lugn.

Ut kommer barnet till slut, och det finns ingenting jag kan göra för att påverka när det blir.

Jag kan bara hoppas att jag är någorlunda frisk, att Kattpappan också är det och att vi hinner in till BB.

Jag är lite förvånad över mig själv eftersom varenda dag som gravid känns som en ganska bortkastad dag. Jag gillar inte att vara gravid mer nu, än vad jag gjorde i vecka 7.

Men det finns ett slut. Den 22 december sätter de igång förlossningen. Har jag klarat mig så här långt så klarar jag mig några dagar till. Till skillnad från många andra som tycker att det blir ett helvete på slutet har jag tyckt att det varit det hela tiden, så jag är van.

Och förlossningsrädsla vet jag inte vad det är. Jag är rent ut sagt skiträdd för att något ska hända med barnet, men det har ingenting med förlossningen att göra.

Jag trodde att jag skulle bli galen om jag var tvungen att plussa. Men nu känns det inte alls särskilt konstigt. Jag har faktiskt ändå från början tänkt på igångsättningen som datumet som gäller, och tydligen har jag lyckats med mina tankar. Jag gjorde likadant förra gången vilket ledde till att jag födde barn fem veckor för tidigt, vilket kanske inte var lika bra. Men det hade varit värre åt andra hållet.

Förvånande resultat (jag tror att det här är 100 % vetenskapligt)

2008-12-05T14:09:00.000+01:00

You Are 28% Girly

You are a pretty hardcore tomboy, and a very free spirit.

Gender roles be dammed, you like to do things your way.

How Girly Are You?

Kräkas

2008-12-05T13:39:00.001+01:00

Nu är den här, kräksjukan.

Jag som aldrig tidigare i vuxen ålder varit kräksjuk har nu blivit det. Jag har å andra sidan aldrig haft barn på dagis tidigare heller, så det är inte jättekonstigt att det kommer nu, men ändå ganska irriterande.

Lite bra känns det att sjukan äntligen är här, så slipper jag oroa mig för att få den. De har haft 25 fall på dagis, så det är smittsamt som sjutton.

Nu är bara oron att Kattpappan ska bli sjuk till förlossningen. Mig kan de ju inte skicka hem även om jag skulle föda och kräkas samtidigt, men honom vill de kanske inte ha där. Och frågan är om han och jag vill det?

Å andra sidan funderar jag lite på vad det är för sjuka jag har. (och nu kommer det detaljer för den som är känslig)
Jag har kräkts två gånger på förmiddagen, men jag mår inte ett dugg illa, och har inte tappat aptiten. Efter att jag hade kräkts upp hela frukosten gick jag ut i köket och gjorde mig en ny macka. Brukar man må så när man är sjuk, eller kan det, å fåfänga hopp, vara något helt annat än sjuka, graviditetsrelaterat eller så.

Tillägg: Att inte må illa är ju förstås relativt. Jag har sedan dagen innan mitt positiva graviditetstest mått illa. Och det har blivit ett normaltillstånd för mig, så kanske är jag visst rätt illamående, bara van.

Återigen

2008-12-05T00:14:00.000+01:00

Nej, nej, nej

Bara för att jag inte bloggar har jag inte fött barn.

Om jag föder barn kommer ni att kunna läsa det här i bloggen tämligen omgående.

Så att jag inte bloggat är ett säkert tecken på att inget har hänt.

Så det så.

Till bebisen

2008-12-03T09:56:00.000+01:00

Här ska du få några datum att välja på för att komma ut:

5/12 - Eftersom storebror är född 5/1

6/12 - Att vara född på BF är ju lite coolt

10/12 - Nobeldagen, det blir roligt när mamma får Nobelpris på din födelsedag om några år

13/12 - Lucia på BB tror mamma är häftigt

21/12 - Din sista chans att komma ut för egen maskin

Syskonrättvisa

2008-12-02T19:34:00.001+01:00

Vi har äntligen sålt vår alldeles för stora bil.

För att kunna köpa en ny bil innan vår gamla var såld var vi tvugna att låna pengar av min pappa, en ganska stor summa, men nu kan vi alltså betala tillbaka.

Och precis som jag visste att han skulle göra så sa min pappa att nä, det är inte bråttom, och ni behöver ju inte betala tillbaka allt heller.

Men vi vill betala tillbaka hela lånet. Någon ränta blir det inte, så på så sätt så är det ju väldigt förmånligt, men det känns bättre att klara oss på våra egna pengar, vi har redan fått så mycket av våra föräldrar.

Det enda som stör mig, är att jag vet att mina systrar inte betalar tillbaka sådana här "lån"

Inte november i alla fall.

2008-11-30T22:27:00.000+01:00

Nä, någon novemberbebis blir det inte i alla fall.

Och december är ju egentligen mycket, mycket bättre eller hur?

Social kontroll inte bara dåligt

2008-11-30T16:10:00.000+01:00

Ibland är den sociala bykontrollen här i vårt kvarter lite jobbig. När alla vet att grannarna två hus bort grälade om vem som gjorde av med mest pengar på nöjen förra månaden är det inte så roligt.

Men just nu är det ganska mysigt. Alla är verkligen engagerade i min icke-förlossning. Och jag har fått tusentals välmenande råd. Som den heltigenom skittråkiga naturvetare jag är följer jag ingen av råden, men det värmer mycket att alla tänker på mig.

Och inte mindre än tre personer har erbjudit sig att när som helst, mitt i natten komma över och passa Lillkatten ifall det blir nödvändigt.
Vi har även goda vänner som inte bor långthärifrån som vi vet hjälper till ifall det behövs. Så vi känner oss ganska trygga, i alla fall med hur vi ska lösa Lillkattsbiten i väntan på mina föräldrar.

Frigjorda energipunkter

2008-11-30T11:03:00.000+01:00

Nu har grannen varit här och tryckt på en massa punkter och påstår att jag fått fri energi... Det kanske fungerar? Hon trodde i alla fall att vi skulle hinna åka in innan morgonrusningen i morgon, hoppas hon har rätt.

Tack för tipset

2008-11-30T07:13:00.001+01:00

I ett sådant där nyhetsbrev som jag får varje vecka, med information om graviditeten rekommenderar man mig att "tillbringa tid med min partner och mina andra barn medan jag väntar"

Vilken fantastiskt bra idé, den hade jag aldrig kommit på själv.

Till AF och tisalen

2008-11-30T00:15:00.001+01:00

Jag kan nästan lova er att om ni föder barn igen vaginalt så kommer ni att öppna er väldigt mycket fortare än första gången. Om man hade ett långdraget öppningsskede vid första förlossningen kan man oftast halvera det till andra säger de som vet.

Ni får tänka på att det här faktiskt är tredje gången jag föder (jag födde ju mitt missfall som var ganska stort) så det är inte så mirakulöst och ovanligt att öppna sig så lätt som jag gör!

*uppmuntran till er*

Blev visst lite bloggande ändå

2008-11-30T00:09:00.001+01:00

Jag tänker börja med att varna känsliga läsare liksom min man, som inte vill höra detaljerade beskrivningar av kroppsyttringar att det här inlägget kommer att innehålla en hel del sådant.

Så där nu börjar jag.

Jag tror att slemproppen äntligen börjar släppa. Förra gången släppte en perfekt konformad propp av hårt packat slem, och det var verkligen inga tvivel om vad det var. Den här gången har jag tyvärr inte fått uppleva något sådant tydligt, men bland de så vattniga flytningarna man har mot slutet av graviditeten kom det nu en ordentlig slemklump... som kan vara en del av slemproppen.

Min MVC-BM var en aning skeptisk till att slemproppen verkligen fanns på riktigt, men efter att ha sett det jag såg förra gången betvivlar jag det inte en sekund. Särkilt inte som den var det enda tecknet för mig på att jag skulle föda lite tidigare.

Förra gången gick vattnet sex dagar efter att slemproppen släppt, och skulle det bli likadant den här gången så föder jag ungefär på bf, och det är väl egentligen inte så illa?

Och förresten

2008-11-29T23:07:00.000+01:00

Hör ni inget från mig, så är det inte för att jag är och föder barn, utan bara för att jag är så trött på mig själv och att inget händer. Vi planerar för att blogga från BB om vi kan, så ni kommer att få veta...

Nä hörrni

2008-11-29T22:49:00.002+01:00

Nu glömmer vi det här.

Det blir ingen förlossning för min del.

Och just nu kan jag leva med det. Foglossningen är snällare än på många månader, illamåendet är hanterbart och viktuppgången verkar ha stannat av.

Kanske har jag redan fött barn utan att märka det?

Efter att i kväll använt spikmatta som tydligen absolut inte får användas av gravida eftersom det startat förlossningar, och tryckt på en akupressurpunkt på händerna tills jag nästan fick blåmärken utan att få en enda yttepyttesammandragning eller värk, har jag insett att mitt öppna läge inte har någonting med förlossningsstart att göra i alla fall.

Så nu tänker jag heja på mina synkisar (Fibula, Cinks, och Yogamamma) istället och hoppas att jag snart får läsa om deras fina förlossningar och gråta några tårar för deras skull.

Nä

2008-11-29T16:34:00.000+01:00

Och allt är fortfarande helt stilla.

Tack alla som tänker på oss, det betyder väldigt mycket!!!!

Men nu har jag gett upp igen. Rent teoretiskt kan man faktiskt vara öppen mer än vad jag är nu ungefär hur länge som helst tydligen.

Jag har en granne som håller på med en hel del hokus pokus. Kattpappan får rysningar, men jag gillar henne, även om jag inte tror så mycket på healing och tidigare liv. Däremot tror jag på akupunktur och akupressur som hon kan. Och hon har lovat att sätta igång mig i morgon om inget har hänt innan dess. Det värsta som kan hända av akupressur är att inget händer, så det är en risk jag absolut tänker ta.

Promenaden verkar inte ha gett någon effekt i alla fall.

Allt är helt galet lugnt

2008-11-29T10:57:00.000+01:00

Inte en sammandragning eller någon molvärk så långt nerverna kan nå. Allt känns precis som vanligt.

Någon skrev och var avundsjuk på att jag öppnade mig utan smärta. Och på ett sätt är det kanske positivt. Men just nu är jag mest rädd och orolig. Det känns som att jag sitter på en bomb som jag inte har någon aning om när den smäller av. När det väl startar kommer det förmodligen att gå väldigt fort. Jag öppnade mig väldigt fort förra gången, och då startade jag ändå på noll.

Jag har en enorm rädsla för att något ska gå fel med barnet. Jag vet att de nästan alltid går väldigt bra för de barn som föds hemma och min rädsla är inte särskilt rationell, men det gör den tyvärr inte mindre. En del är livrädda för att föda på sjukhus, jag är lika rädd för att inte få föda där.

Nu ska jag vagga ner till centrum och köpa en Lillkattspyjamas, dit har jag inte gått till fots på flera månader, men nu vill jag få igång det här. Jag inbillar mig att förlossningen kommer att gå fort, och att jag inte behöver spara så mycket krafter för att orka med den.

Eftersom jag vet att några undrar

2008-11-28T22:48:00.000+01:00

Nä, ingenting har hänt. Inga riktiga värkar och knappt något annat heller.

Om jag rör på mig mycket så får jag visserligen en hel del sammandragningar, men jag tror inte att det skadar att vänta tills det startar trots vila. Dessutom är foglossningen inte nådig om jag försöker gå för mycket.

Men kanske om inget hänt i morgon att jag tar en liten promenad runt kvarteret.

Nu ska jag gå och lägga mig.

Och ännu mer nuläge

2008-11-28T14:56:00.000+01:00

Vi har bestämt oss för att hämta hem Lillkatten snart, för mina föräldrar ska på Dramaten ikväll. Och jag tror faktiskt inte att det blir barn den 28/11.

Skulle det sätta igång tar vi med Lillkatten till BB och så får mina föräldrar hämta upp honom där, de tar bil in till stan och har mobilen på ljudlöst så att de kan komma direkt ifall det behövs.

Nu ska jag försöka vila mig i bättre form.

Nuläget

2008-11-28T13:52:00.000+01:00

Jag är fortfarande hemma och ryggontet har avtagit.

Jag sov några timmar, för jag har fortfarande feber och känner mig inte alls pigg och redo att föda barn.

Vi får se vad som händer om det blir någon förlossning snart eller inte. Det känns en hel del i ryggen och nedre magpartiet, men det är inte en enda distinkt värk utan bara mol. Men skulle en riktig värk komma så åker vi direkt, och ja, bussfilen tänker vi absolut ta ifall vi måste.

För övrigt vågar jag knappt gå på toaletten, för då får jag krystningsskänslor. Kanske blir det en toalettförlossning?

Behövs tydligen inga värkar

2008-11-28T10:52:00.002+01:00

I morse vaknade jag med en lätt släng av feber och en tyst mage. Vad jag än gjorde i form av buffar på magen, dricka söt kall saft eller äta apelsiner fick jag inget som helst gensvar från den där inne.

Så jag ringde SöS som berättade för mig att de inte hade tid just nu... tack för det. Och min MVC-mottagning har inte telefontid förrän klockan nio. Men vi gjorde oss ändå i ordning för att åka in till MVC och förhoppningsvis hitta någon som kunde lyssna på hjärtat. Precis när vi skulle gå ringde SöS igen och berättade att de bokat in mig för undersökning så fort jag kunde komma in, tydligen hade det suttit en vikarie eller något och svarat när jag först ringde?!?

Bilköerna var förlamande och det tog oss trekvart att komma in till SöS, Lillkatten kräktes ner hela sig, hela sin stol och hela min arm på vägen. Vi väljer att tolka det som att han var åksjuk och inte kräksjuk för han mådde helt bra när vi stannade bilen.

Eftersom vi inte ville släpa in ett nerkräkt barn på förlossningen fick jag gå in själv och Kattpappan körde Lillkatten till mina föräldrar.

Ganska omgående fick jag göra ett CTG som visade på en pigg bebis med bra hjärtljud, men fortfarande inga rörelser. Jag fick dricka skitäcklig söt saft, men bebis fortsatte att vara helt stilla.

Så då fick jag träffa läkaren. Hon kände utanpå och gjorde ultraljud, och allt såg ut precis som det skulle. Vattenmängden var också bra.
Och så avslutade hon det hela med att göra en vaginal undersökning. Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen fyra centimeter... Hallå, jag har inte känt ett skit, och så har jag öppnat mig halvvägs. Hon kunde känna bebisens huvud och killade på den, och äntligen vaknade den till och jag kände rörelser. Tydligen svepte hon lite hinnor också, och sa att nu kommer snart barnet. Men du får inte föda idag, för samtliga förlossningar i hela Stockholm har fullt.

Och nu sitter jag här och undrar om det onda i ryggen jag känt hela morgonen egentligen är värkar? Förra gången kände jag mest i magen, men det behöver tydligen inte vara lika från gång till gång? Jag vill verkligen, verkligen varken föda hemma eller i bilen, så det känns ganska viktigt att förstå vad som händer, särskilt ifall vi behöver åka långt.

Tänk att jag får prova på allt

2008-11-26T12:13:00.002+01:00

De senaste dagarna har jag domnat rätt rejält i armar och händer. Jag gissar att det är s:k Karpaltunnelsyndrom.

Och nu funderar jag på om det finns flera ofarliga graviditetsbiverkningar kvar som jag skulle kunna få? Eller om jag välsignats med dem allihop?

Upplys mig gärna om vad jag har kvar att hoppas på.

Värkar nä - logisk slutledning

2008-11-26T06:26:00.001+01:00

Jag hade några värkar igår som gjorde en anings ont, alltså kändes som riktiga.

Men nu är allt sådant borta.

Jag antar att det är det som kallas för förvärkar och som alla andra verkar ha i minst fyra månader. Så det är nog fyra månader kvar tills jag ska föda barn.

Värkar njo

2008-11-25T21:50:00.000+01:00

Så väldans spännande känns det inte ännu.

Jag tror nog att det dröjer ett bra tag innan det blir några barn födda.

Så hoppas inte på för mycket spänning ännu

God natt!

Värkar kanske

2008-11-25T20:04:00.002+01:00

För övrigt har jag börjat få lite värkar nu.

Jag har ju knappt haft en enda förvärk eller sammandragning hittills så det är svårt att veta vad det här är.

Men jag hoppas att det i alla fall betyder att vi är på väg mot förlossning inom några veckor.

Jag vill inte behöva avgöra

2008-11-25T19:45:00.001+01:00

Lillkattens förskola ska omorganiseras. Det är generationsskifte här i radhusområdet och massor av nya barn tillkommer varje år. Detta medför långa köer till förskolorna.

Så nu ska de bildas en ny avdelning för riktigt små barn, en ettårsavdelning. Avdelningen kommer att bestå av åtta barn och två pedagoger. På Lilkattens nuvarande avdelning går det tre barn födda 07, och vi som är föräldrar till de barnen får själva avgöra om vi vill ha kvar barnen där de går nu, eller om vi vill att de ska byta grupp till ettårsavdelningen.

Lillkatten kommer bara att vara ett år i fyra dagar av 2009, den femte januari fyller han två år, så min spontana tanke är att han inte ska byta grupp. De barn han leker mest med är de som jämngamla med honom, och de är alla födda i slutet av 06. De två andra 07orna är så pass mycket yngre att han inte har något utbyte av dem ännu. Dessutom tror jag att det är utvecklande för honom att vara med lite äldre barn istället för att vara i särklass äldst.
Men... jag tycker att det är jättesvårt att veta. I en sådan här fråga vill jag att de som har utbildning och inte är partiska gentemot mitt barn ska berätta vad som är bäst. Så klart att jag tycker att han klarar sig bra med de större barnen, och ligger på ungefär samma nivå som dem, men de kanske ser något som inte jag ser.

I morgon ska jag be att få ett litet samtal för att höra vad de tycker.

Jo tack, kräkredovisning

2008-11-24T15:20:00.000+01:00

För att helt byta ämne. Det här nedanför har blivit lite absurt tycker jag.

Så tänker jag svara på Tess fråga. Jo tack, det verkar ok på magsjukefronten. Det var i alla fall inte vinterkräksjukan Lillkatten hade. Han är hemma idag, men i morgon går han till dagis som vanligt. Och för att vara helt sanningsenlig har jag aldrig drabbats av vinterkräksjuka eller någon annan kräksjuka heller. Om man bortser från att jag kräkts hela graviditeterna och att jag ibland har kräkts av mensvärk så har jag bara kräkts två gånger sedan jag blev vuxen, och jag är inte purung längre. Kattpappan har ungefär samma kräkkvot, om man bortser från några alkholdrabbningar i yngre år.

Så risken för att vi skulle drabbas just nu är inte jättestor. Men det är väl vid sådana här tillfällen Murphy brukar slå till?

Och jo, det här var nog också ett absurt ämne, men kanske inte lika kontroversiellt?

Präktig och stolt

2008-11-24T10:07:00.001+01:00

Jag tycker att det är lite roligt att det så ofta poppar upp kommentarer i min blogg från folk som stör sig på att jag är för präktig.

Varför gör inte alla sitt bästa för att göra det de tycker är viktigt, det förstår inte jag?

BB Stockholm

2008-11-23T10:09:00.004+01:00

Jag har fått en fråga som jag måste besvara: "Du som är så rättvis och rättrådig,varför väljer du BB Sthlm som i sin tur själva väljer vilka som får föda där? dvs icke-komplicerade födslar,icka överviktiga kvinnor(från start av grav) osv osv?vad säger egentligen moralen om detta?alla kvinnor har ju inte möjligheten att föda på Sthlms finaste BB utan bara "eliten"."

På BB Stockholm får alla som har haft en "normal" graviditet och förväntas få en komplikationsfri förlossning föda. Det kostar inte mer att föda på BB Stockholm än någon annanstans. Om eliten klassificeras som de som haft tur att vara friska så visst, då är det eliten som får föda på BB Stockholm. Detta har med deras resurser att göra, BB Stockholm har inte möjlighet att ta hand om komplicerade fall.

För mig handlar rättvisa om att alla samhällsklasser och människor från alla miljöer och med alla olika familjekonstellationer ska ha samma rättigheter. Och så vitt jag vet baserar inte BB Stockholm sitt urval på några sådana faktorer, och därför ser jag inga rättviseproblem med att välja BB Stockholm.

Jag skulle önska att alla förlossningsavdelningar i hela Sverige kunde fungera som BB Stockholm, men jag tror inte att steg på vägen dit är en bojkott av det som fungerar som jag vill.

Förlossingsbrev - funderingar

2008-11-22T12:40:00.001+01:00

Mitt förlossingsbrev är redan inlämnat, så jag kan inte ändra något i det. Men jag sitter ändå och läser andras som jag hittat på nätet.

Och jag blir förvånad över hur mycket i mina ögon självklara saker folk skriver.

Många skriver att de inte vill ha några onödig undersökningar, och jag undrar i mitt stilla sinne varför de tror att sjukvårdspersonalen skulle vilja göra något i onödan?
De skriver att de efter förlossningen vill ha upp barnet direkt på bröstet, och jag undrar om det finns någon förlossning i Sverige idag där man inte får det, ifall allt är som det ska. Mår barnet inte bra tror jag att det är självklart för alla nyblivna föräldrar att barnet ska få den vård det behöver.
Och när man avböjer sugkocka eller värkstimulerande dropp redan i förväg, är det så att man tror att personalen använder sådant bara för skojs skull.

Kanske är det faktiskt så att det på vissa förlossningsavdelningar så gör man en massa saker bara av ren rutin utan att bry sig om vad som känns bäst för mamman. Jag har bara fött på BB Stockholm som jag tror är lite speciellt. Och kanske är jag dumnaiv? Men jag har så svårt att tro att saker görs i onödan någonstans.

Någon sjukvårdskunnig?

2008-11-21T20:57:00.000+01:00

Är det någon idé att sprita in händerna för att slippa magsjuka, eller blir man ändå smittad av att krama och pussa på ett nykräkt barn? Så klart har jag gnuggat händerna ordentligt med tvål. Och mina kläder åker i tvätten.

Usch

2008-11-21T20:37:00.000+01:00

Sedan jag skrev det förra inlägget har jag suttit och tröstat en nerkräkt Lillkatt. Nu läser han och Kattpappan en saga.

Jag vill, vill, vill inte smittas lagom till förlossningen.

Om någon undrar

2008-11-21T20:16:00.001+01:00

Ingenting har hänt. Inte en endaste sammandragning eller förvärk.

Det ska mycket till för att jag inte på ett eller annat sätt ska uppdatera min blogg innan vi åker in. Så tysnad här i bloggen betyder bara att jag inte gör ett dugg just nu, och därför inte heller har något att blogga om. Stora politiska upprop får inte riktigt plats just nu.

Redo

2008-11-19T11:21:00.002+01:00

Väskan är packad
Vinterhjulen sitter på bilen
Barnvakter är vidtalade på alla möjliga håll
Babyskyddet är redo
Babyfilten är tvättad och ingosad
Förlossningsbrevet är inlämnat
Barnet är fullgånget
Apotekskassen är välfylld
Alla kurser är genomgågna
Förlossningsboken är läst
Andningen fungerar bra vid kvällsövningarna
Mamman är fet

Borde det inte vara dags snart? Fast jag är fortfarande lugn faktiskt.

Uppladdning

2008-11-19T10:39:00.000+01:00

Efter förra förlossningen när jag pratade med den unga barnmorskan som varit med på första halvan sa hon att "kvinnor som du ger mig hopp inför mina egna framtida förlossningar"

Det är min lilla egna karamell som jag tar fram nu när jag laddar för att det här ska bli en lika bra förlossning som den förra.

Mer nyanserat om tygblöjor

2008-11-18T20:45:00.000+01:00

Ytterligare svar till Cinks om tygblöjor. Moe har förresten lämnat ett väldigt bra svar som kommentar, och jag tänker ta mig friheten att upprepa en del hon redan skrivit.

Det finns tusentals olika tygblöjor. Allt från "dukar" som ska vikas och användas ihop med blöjbyxor, via färdigvikta blöjor med blöjbyxor, via "pocketblöjor" som ska stoppas med inlägg och sedan är färdiga att sätta på, till "allt-i-ett-blöjor" som är lika lätta att hantera som engångsblöjor. Och sedan är det en hel djungel av olika märken med olika för och nackdelar och olika passform som passar bättre eller sämre beroende på kroppstyp på barnet.

Vi har provat det mesta, och allt har fungerat förvånansvärt bra. Det läcker faktiskt väldigt sällan. En normalstoppad tygblöja bör bytas varannan till var tredje timme. En engångsblöja kan ju barnet ha på sig i princip hur länge som helst, men personligen tycker jag att det är skitäckligt om de ska gå omkring med en tung urinbehållare mellan benen.Tillräckligt stoppade tygblöjor håller en hel natt, men då är de så otympliga att de inte riktigt fungerar under vanliga byxor.

Man behöver ju inte gå över helt till tygblöjor. Ska man vara borta från hemmet i många timmar så kan man ha engångsblöjor. Och vi har faktiskt engångs på natten eftersom Lillkatten inte sover bra i för tjocka blöjor.

Lillkatten går till dagis i tygblöja, och sedan så byter personalen till engångsblöja. Vi har en speciell påse som inte släpper ut någon lukt alls som de lägger den begagnade blöjan i, och så tar jag hem varje dag. Dagis skulle absolut kunna tänka sig att ha tygblöja på honom hela tiden, de tyckte att det var väldigt spännande att prova. Jag är lite för omtänksam kanske, och vill inte ge personalen merjobb, så därför gör vi så här. Dessutom bjuder Stockholms kommun på blöjorna, hade vi fått ta med egna hade jag tagit med de vi använder nämligen tygblöjor.

Har man inte egen tvättstuga eller väldigt generösa bokningstider skulle jag faktiskt avråda från tygblöjor. Jag tycker att man behöver tvätta minst var tredje dag för att det ska gå att hålla blöjorna fräscha.

Jag är lugn

2008-11-18T09:15:00.001+01:00

Jag trodde nog att den här sista tiden, ifall jag gick över 37+0 skulle vara outhärdligt jobbig.

Istället känns det helt ok. Jag har mått dåligt hela graviditeten och ont har jag haft de senaste 20 veckorna ungefär. Det har inte blivit så mycket värre nu. Däremot har jag släppt alla tankar på att göra någonting. Jag tackar nej till trevliga erbjudanden om att fika, jag inbillar mig inte ens att jag ska orka leka med Lillkatten i parken när jag hämtat honom från dagis.

Nu bara väntar jag. Och väntan har ett slut. Här i Stockholm blir man igångsatt senast i vecka 42+0, fast i mitt fall blir det tydligen i 42+1 eftersom 0 infaller på en söndag. Så 22 december är min väntan slut, alltså om fem veckor. Och har jag mått så här så länge som jag gjort nu, då klarar jag fem veckor till.

Jag har ingen aning om ifall lugnet kommer att vara borta i morgon, eller ens om några timmar. Men jag kan verkligen inte göra någonting för att påverka min situation, jag menar, jag klarar ju inte ens av att gå i trappor. Så det finns inte så mycket anledning att hetsa upp mig.

Det är ju jag som ska moralpanika

2008-11-17T14:35:00.001+01:00

Det är jag som brukar moralpanika när det gäller alkohol, så därför blir jag lite förvånad när flera svarat mig att det är självklart att Kattpappan inte ska dricka någon alkohol innan förlossningen eftersom det är hans barn också.

Jag antar att jag missförstår vad ni menar, eller att ni missförstår mig. För inte spelar en liten drink med låg alkoholhalt sippad på i flera timmar någon som helst roll för hans förmåga att bli pappa och vara ett stöd under förlossningen? Det enda som påverkas är möjligheten att köra bil.

Kattmamman, nu mer gravid än någonsin

2008-11-16T12:20:00.001+01:00

Lillkatten är född på morgonen i vecka 37+0.

Nu är det mitt på dagen i vecka 37+0 i den här graviditeten, och jag kan äntligen släppa den förra och inse att jag inte har en aning om hur det kommer att bli den här gången.

Trots att jag inte mår bra alls av graviditeten, jag fattar inte hur jag ska klara mornar och eftermiddagar med Lillkatten, så känner jag mig inte helt redo för ett barn till. Lillkatten är så härlig nu, han har så mycket egna åsikter och allt är en ständigt pågående diskussion om vilken mössa han ska ha, eller vilken stol han ska sitta på, eller hur stora bitar maten ska vara skuren i eller... Hur ska vi hinna ägna honom all den tid han behöver och samtidigt ha en nyfödis som jag vill helamma fritt oavsett svårigheter?

Och Jonna, jag har inga förvärkar eller sammandragningar alls. Det hade jag inte förra gången heller tills jag helt plötsligt födde barn. Jag skulle gärna ta över dina om det gick, av många skäl.

Ingen alkohol tack

2008-11-15T15:38:00.000+01:00

Jag känner mig verkligen superlarvig när jag deklarerat för Kattpappan att innan förlossningen blir det inte någon alkhol alls för honom.

Han dricker väldigt, väldigt sparsamt. En GT på lördagskvällen framför filmen på sin höjd. Men nu är det slut på det.

Det kanske är sex veckor kvar, men jag vill ändå att han ska kunna köra bil när som helst, ifall att...

Varför tygblöjor

2008-11-14T10:27:00.002+01:00

Cinks undrar vad det finns för fördelar med tygblöjor. Och det här kommer jag på bara så där.

Det är miljövänligt. Det berg av sopor som ett barn med bara engångsblöjor åstadkommer är enormt. Det går åt en del energi för att tillverka tygblöjorna, och så ska blöjorna tvättas vilket också kostar energi, men inte ens en bråkdel av energiåtgången för engångsblöjor.
Det är ekonomiskt. Om man som jag köper mest begagnat så tror jag att man kan komma undan med i princip inga kostnader alls. Jag har ännu inte sålt så mycket eftersom vi sparat till syskon och Lillkatten fortfarande använder det mesta. Men några blöjbyxor har jag sålt, och jag fick tillbaka ungefär lika mycket som jag gav för dem. Köper man nytt, så är så klart andrahandsvärdet lägre än nypriset, men försök få ut ett endaste öre för använda engångsblöjor.
Det är bra för barnets rumpa. Jag vet inte hur vanligt det är med blöjexem och röda rumpor och jag har ingenting att jämföra med egentligen. Jag vet inte hur Lillkattens rumpa hade reagerat på engångsblöjor. Men jag vet att vi aldrig någonsin haft problem med varken röd stjärt och framförallt inte med blöjexem. Det jag kan dra paralleller till är mitt eget utbytande av engångsbindor till tygbindor och hur mycket bättre det känns att ha mjuk flanell mot huden framför äckligt konstgjort material.
Det är roligt! Det finns så mycket fina mönster och färger på tygblöjor att man aldrig vill sluta köpa.
Det är lätt. Vid blöjbyte lägger vi blöjorna i en tvättpåse, och när den är full körs den i tvättmaskinen. Det är lite jobb med att vika och stoppa blöjor, men i gengäld slipper vi gå ut med soppåsar innehållande bajsblöjor.
Det sägs att barnen ska bli torra tidigare. Jag vet inte hur sant det är, men Lillkatten är redan väldigt duktig på att gå på pottan och han är inte ens två. Det låter också ganska rimligt att det är lättare att sluta med blöja när det känns att man blir våt när man kissar, det är ju principen som används när barnen ska lära sig att sluta med blöjor.

Om någon kommer på något mer så fyll gärna på!

Startar nog aldrig

2008-11-13T21:45:00.000+01:00

Lika säker som jag varit hela graviditeten, på att förlossningen kommer starta runt vecka 37, lika säker är jag nu på att den aldrig kommer att starta.

Ingen slempropp, inga sammandragningar, ingenting utom tungt och jävligt.

Fast nä, det är inte synd om mig, det är det faktiskt inte!

Det finns änglar!

2008-11-13T21:12:00.000+01:00

Snälla Rosamilton erbjöd mig i somras att få överta babytygblöjor som hon inte har användning för längre. Och sedan dess har vi försökt träffas. Men det är knöligt att få ihop tider när man har många barn alternativt pluggar och är gravid.

Så idag i brevlådan låg det en stor kartong adresserad till mig, innehållande jättefina vikisar och ullblöjbyxor.

Tack, tack, tack! Jag är jätteglad! Och ska nu sätta mig och provvika.

Och du, jag vill betala portot, men det mailar jag dig om!

Jag är inte särskilt trött

2008-11-12T14:45:00.001+01:00

Enligt all litteratur jag läst nu till förlossningen är det viktigt att vara utvilad.

En bra natt sover jag fem timmar, oftast blir det bara 3-4. Jag gör ju ingenting på dagarna, jag kan inte gå ut, så jag halvvilar mig nog genom tillvaron.

Men någon sömn på dagarna är det inte tal om.Ändå känner jag mig inte särskilt trött.Hoppas att det inte slår tillbaka på förlossningsupplevelsen

Förlossningsbrev

2008-11-10T10:19:00.000+01:00

Jag spammar nätet med mitt förlossningbrev. Det finns utlagt på ett forum också, men jag vill gärna ha kommentarer och åsikter härifrån också, om någon har sådana.

Födelseplan

Jag har enbart positiva minnen av min förra förlossning. Jag minns inte ens att det gjorde särskilt ont.

Jag har lärt mig profylaxandning, och vill ha hjälp och stöd för att kunna andas rätt. Förra gången räckte andningen som smärtlindring.

Jag provade ändå sterila kvaddlar och de fungerade väldigt bra. Men den här gången är min förhoppning att kunna föda helt utan smärtlindring.

Skulle jag minnas fel och det skulle bli outhärdligt plågsamt, och ifall ni bedömer att jag inte klarar mig utan smärtlindring vill jag i första hand bli erbjuden icke läkemedelsbaserad smärtlindring som kvaddlar eller akupunktur.

Jag är dock öppen för alla förslag i riktigt jobbiga situationer. Det enda jag absolut inte vill bli erbjuden är lustgas.

Jag badar/duschar gärna om det finns tid till det.

Både jag och Kattpappan vill ha löpande information om vad som händer. Däremot vill jag inte höra några tomma löften av typen ”Det här kommer att gå bra”. Efter ganska många års infertilitetskamp för att bli gravid med vårt första barn har jag blivit allergisk mot löften som sedan inte visade sig kunna infrias.

De många misslyckandena har också gjort mig lite extra rädd för att det inte ska gå bra. Jag kan omöjligt visualisera att förlossningen kommer att sluta med ett levande barn. Det var värre förra gången, den här gången har jag erfarenhet av att det slutar lyckligt. Men jag behöver höra att allt är bra med barnet, ifall så är fallet.

De många behandlingar jag genomgått har gjort mig helt bekväm med vaginala undersökningar och kanyler, hellre en undersökning för mycket än en för lite.

Studenter är mer än välkomna att vara med. Det skulle vi enbart se som något positivt.

Amningen fungerade väldigt dåligt med sonen. Han hade inte fungerande sugreflexer från början. Jag fick dock mycket hjälp och stöd, och ammar honom faktiskt fortfarande. Jag hoppas att jag trots att jag inte är förstföderska ska få stanna kvar tills barnet har ätit åtminstone en gång.

Ajjj

2008-11-09T19:49:00.001+01:00

Vi pratar en hel del med Lillkatten om bejbin som finns i mammas mage. Det är nog rätt så abstrakt för honom, men han vet i alla fall att fråga bejbi? när jag inte klarar av att resa på mig efter att ha läst för honom i hans säng.

Idag föreslog jag att han skulle känna på min mage för att känna om bejbin sparkade, varvid han använde hela sin kraft i en välrikitad spark rakt i min mage, Lillkatten alltså, inte bejbin. Jag antar att det var jag som uppmuntrade honom till det, men det var inte särskilt roligt ändå. Som tur var hade han inga skor på sig i alla fall.

Inte så illa som jag trodde

2008-11-09T13:30:00.000+01:00

Datorhaveriet blev inte så långvarigt som jag trodde. Det verkar helt otroligt som att det barta behövdes en kväll för att byta ut allt, och nu kör jag på min nya dator. En miljon program återstår att installera och min RSS-läsare påstår att jag har 1266 olästa blogginlägg att läsa ikapp.

Men det ordnar nog sig.

Jo just det

2008-11-08T16:09:00.000+01:00

Utan dator hittar jag inte till de bloggar som inte är länkade och inte har jag tillgång till några lösenord heller. Bara så ni vet, varför jag är ännu tystare än vanligt.

Ja jag tycker i-lands-synd om mig själv.

2008-11-08T15:58:00.000+01:00

Och precis just nu blev det mest synd om mig i hela världen. För nu har min dator bestämt sig för att det är dags att lägga av helt.

Den har svajat på sista tiden, och utbyte av delar och ominstalation har funnits med i planerna, någon gång i framtiden, bara inte just nu, när jag varken orkar fixa med hårdvarubyten eller passning av Lillkatten medan Kattpappan fixar datorn.

Och nu får jag nog vara utan dator på obestämd framtid. Jag som hade tänkt kunna hålla någon eventuellt intresserad uppdaterad om hur det går med eventuella förlossningssignaler.